Trätjära
Från Rilpedia
Trätjära framställs genom torrdestillering av kådrik ved, vanligen tallved. Råvara är döda tallar, törved, och tallrötter (gärna stubbar som fått stå några år så att splintveden ruttnat bort), stammar och grenar. Genom att barka levande tallar, kan man få dem att impregnera splintveden med kåda, som sedan kan brännas till tjära. Med denna metod kunde man öka mängden lämplig tjärved[1]. Sådan ved är naturligtvis också lättare att kapa och klyva än exempelvis stubbar.
Milad tjära (dalbränd tjära, töretjära) fick man med den klassiska metoden att packa veden i en tjärmila eller tjärdal, och sedan man tänt den, noga täcka över och täta, så att syretillförseln minimerades. Tjäran pressades av värmen ut ur veden och rann mot milans botten, där man lagt ett tätt golv av t.ex ett stort flak av granbark[2]. Hela tjärdalen är byggd över en utgrävd eller uppbyggd, kanske 50 cm djup "dal", från vilken man kan tappa ut tjäran genom ett i milans botten centralt placerat hål, och sedan via en ränna till ett uppsamlingskärl. En annan metod är att täcka över och sedan elda runt om så att värmen pressar ut tjäran. En kubikmeter ved kunde ge upp till 30 kg tjära. Som biprodukt får man träkol. En kolmila är byggd direkt på marken, och eventuell tjära som bildas kommer att rinna ner i marken, och kan inte tas till vara. Den dalbrända tjäran ger bättre ytskydd, torkar fortare och ger en mer motståndskraftig yta än den ugnsbrända – ju högre kvalitet desto ljusare tjära - och säljs internationellt under namnet Stockholm Tar och har mycket gott renommé för traditionellt båtbygge och båtvård. Ytterligare destillering ger beck, en seg indunstad massa, som sedan stenåldern använts som tätningsmedel (och som tuggummi) - bl a vid drevning för att täta nåten (mellanrummen mellan bordläggningsplankorna) i fartygsskrov.
Tjära var Sveriges viktigaste exportvara i flera hundra år, och i långa tider den enda från den finländska rikshalvan. Inom EU (biociddirektivet 98/8/EG), fördes diskussioner om att trätjära skulle vara att betrakta som en biocid, vilket skulle medföra restriktioner för dess användande. I mars 2007 enades dock berörda myndigheter om att trätjära inte är att betrakta "som ett verksamt ämne i träskyddsmedel", och därmed var detta hot mot trätjärans traditionella användning avvärjt.[3].
Ugnsbränd tjära utvinns ur moderna ugnar med högre temperatur. Processen är effektivare än de gamla metoderna - ger mer tjära ur kådfattigare ved. Man kan också bättre styra destillationsprocessen mot ljus A-tjära (den högsta kvaliteten som används till träisolering och impregnering) som kräver lång tid med lägre temperatur och/eller B-tjära som använts till bränsle[4] . Även ugnsdestillering ger beck, men av betydligt sämre kvalitet än milning.
Trätjära används och har använts för att impregnera trävirke, grövre textilier, tågvirke av naturmaterial (t ex tjärad märling, hamprep, grästrossar mm), men också för behandling av läder (ryssolja - torrdestillat ur björkbark), i kosmetikaindustrin (parfymtillverkning - björk- och enetjära), medicin och hälsovård (behandling av eksem, psoriasis, mot mjäll och löss), i desinfektionsmedel och tvål (viss bakteriedödande effekt), som smaksättning i livsmedel etc..
Stenkolstjära är den tjära som på motsvarande sätt bildas vid torrdestillering av stenkol i exempelvis ett gas- eller koksverk.
Ryssolja är den lättflytande vätska som bilda när man "tjärar" (torrdestillerar) den grova, svarta björkbarken i stället för kådrika barrträsorter.
Se även
Källor
- ↑ Kol och tjära - Arkeologi i norra Upplands skogsmarker: Undersökningar för E4. Vendel, Tierp och Tolfta socknar, Uppland. Rapport 2005:02, avdelningen för arkeologiska undersökningar. ISBN 91-85618-80-2, Upplandsmuseet 2005. ss. 17 f.
- ↑ Var virket bättre förr?: En orientering om traditionellt svenskt virkeskunnande. Nordiska Museet & Riksantikvarieämbetet, Uddevalla 1985 (ISBN 91-7108-208-5) s. 43 ff.
- ↑ ”Enighet inom EU om trätjära - KemI (Kemikalieinspektionen)”. http://www.kemi.se/templates/Page____4831.aspx. Läst 10 maj.
- ↑ ”Teknisk tidskrift 1932 (om försök att utvinna bränslen ur skogsråvara)”. http://runeberg.org/tektid/1932a/0436.html. Läst 13 maj.
