Rune Gustafsson
Från Rilpedia
Rune Urban Gustafsson, född 25 augusti 1933 i Göteborg, är en svensk jazzmusiker (gitarr) och kompositör, känd bland annat för filmmusik till filmerna Mannen som slutade röka (1972), Släpp fångarne loss, det är vår! (1975) och Söndagsbarn (1992).
Hans tidigare professionella karriär var med trummisen Nils Bertil Dahlander i Göteborg. Han flyttade därefter till Stockholm på 1950-talet för att samarbeta med Putte Wickman (Swedisk Jazz Kings, EP, 1957) och i Arne Domnérus Radiobandet och Radiojazzgruppen och blev en anlitad studiomusiker. Hans första utgivna verk var Young Guitar (Metronome, MLP 15072, 1961) med Arne Domnérus, Jan Johansson, Jimmy Woode, Bjarne Nerem, Börje Fredriksson och Jan Allan.
Rune at the Top utkom år 1969 och inkluderade bland annat den norska trummisen Jon Christensen. Han har spelat i Arne Domnérus duo (Dialog, 1972) och hans olika orkestrar, med Jan Johansson, Georg Riedel, Cornelis Vreeswijk, Ulf Johansson med flera. På hans egna Rune Gustafsson himself plays Gilbert O'Sullivan (1973) spelade han med Egil Johansen, som var en av hans mest använda medspelare, även på Killing me Softly (1973) och Move (1977).
Hans On a Clear Day (Sonet, SLP 2581, 1976) hade bland annat Red Mitchell och Duke Ellingtons trummis Ed Thigpen medverkat. För albumet Move (Sonet, 1977) fick han utmärkelsen Gyllene skivan. Han spelade med Zoot Sims på två skivor, The Sweetest Sounds och In a Sentimental Mood, varav den senare blev Sims sista skiva.
Gustafsson tog emot Albin Hagströms Minnespris 1997, Thore Erhlingstipendiet 2001 och Guitarpeople's Prize 2004.
