Rwandas historia
Från Rilpedia
Förhistoria
Den äldsta befolkningen i regionen som man känner till var pygméfolket twa, en grupp som numera endast uppgår till 1% av befolkningen, och spelar en obetydlig roll i Rwandas samhälle.
Det urfolk som blivit vad vi idag uppfattar som hutuer, kom tidigt till området. Historiker är oense om omfattningen och betydelsen av tutsiers migration. Traditionellt har tutsier betraktats som hamiter från östra Afrika, möjligen från trakten där dagens oromo bor. Kolonialmakterna under tidigt 1900-tal snappade upp denna legend eftersom det understödde deras rasistiska idéer. Dagens vetenskap har ibland fortfarande en tendens att lyfta fram genetiska och kulturella skillnader mellan tutsier och hutuer. Den allmänna uppfattningen är att dessa skillnader överdrivits och i det mesta är kulturellt betingat.
Definitionen av hutuer och tutsier har skilt sig i olika tider. Huvudsakligen har det baserats på ekonomiska faktorer, och avsett de som styr och de som är underställda socialt sett. Tutsier kan ofta sägas vara längre än hutuer, men det finns otaliga uppfattningar om hur skillnaden mellan dem ska beskrivas, och utifrån vilka parametrar detta lämpligen görs. Generellt kan man även säga att tutsier tillhör samhällets övre skikt. Då det har förekommit att vissa människor har bytt grupptillhörighet, tyder skillnaden snarare på att den är samhällelig. Etniska skillnader, som man kan läsa i medierna, backas emellertid upp av militanta grupper på båda sidor.
Statsbildning
Det moderna Rwanda anses ha sin upprinnelse som en liten stat vid sjön Muhazis strand, i den nutida staden Buganzas närhet. Mycket av Rwandas första historia är dock höljt i mörker till följd av sparsamheten i både arkeologiska undersökningar och berättelser. Kungadömet sägs ha utvidgats under kung Cyirima som belägrade omgivande platser. Bevisligen ökade Buganzas regenters makt under denna tid, men endast kortvarigt eftersom Buyoro invaderade staten.
Den muntliga traditionen slår fast att landet återuppstod något mer västerut, vid Ndugas högland. Denna nya stat förblev liten och beroende av grannländer till slutet av 1500-talet då härskaren Ruganzo Ndori utvidgade staten och återtog Buganza. De följande fyra regenterna fortsatte denna expandering.
Under mitten av 1700-talet blev Rwanda mer centraliserad och historien tydligare. Utvidgningen fortsatte och sträckte sig till stranden av sjön Kivu. Landvinningen berodde mindre på militära slag än migration som spred rwandanesisk jordbrukskultur, social organisation, och samtidigt tilltog mwamis makt. Det var först efter detta som soldatlegioner bildades längs de sårbara gränserna för att försvara sig mot inkräktare. Endast mot andra utvecklade stater som Gisaka, Bugsera och Burundi skedde landvinningen med krig.
Under monarkin kristalliserades den ekonomiska obalansen mellan hutuer och tutsier; en komplex politisk ojämvikt bildades i och med att tutsier upprättade ett hierarkiskt system med en mwami (kung). Kungen fick status av halvgud, och var ansvarig för landets välstånd. Kungens symbol var kalinga, en helig trumma med genitaler av besegrade fiender.
Mwamis makt upprättades med hundratals utspridda egendomar i hela riket. Det var mark med bananodling, boskapsmarker, och annat som utgjorde mwamis förmögenhet. De finaste egendomarna blev mwamis många fruars bostäder; en mwami kunde ha upp till tjugo fruar. Mwami färdades mellan egendomarna med sitt följe och hade sålunda full överblick över hela riket.
Hela folket förväntades att bidra till mwamis förmögenhet, och det samlades upp av mwamis administration. Under sig i hierarkin hade mwmi ett ministerråd, batware b’intebe, som under sig hade lägre chefer. I varje område fanns en chef över markerna och en annan över boskapen. Under dessa fanns dessutom bergschefer och grannskapschefer. Ungefär 95 % av dessa överordnade var tutsier.
Betydande var även de militära cheferna som övervakade statsgränserna. Dessa hade både defensiva och offensiva funktioner, då de både skulle försvara gränserna och göra boskapsraider i omgivningen. Vanligen hade en chef flera ansvarsområden. Slutligen kan biru nämnas, som spelade en viktig roll som försvarsråd till mwami, delvis gällande mwamis gudomliga krafter.
Sammantagna fungerade dessa poster som bevarandet av mwamis makt och vidmakthållandet av tutsiernas position.
Militären som placerats vid gränserna, bestod både av hutuer och tutsier från hela riket. Denna gruppering bidrog till att skapa den religiösa och språkliga enhetligheten i området, och samlade befolkningen runt mwami. Det mesta tyder på att förhållandet mellan tutsier och hutuer var tämligen fredlig denna tid. Det finns en del som tyder på att det förekom slitningar, men det mesta tyder på att samvaron var huvudsakligen fredlig.
Kolonialtiden
|
||||||||
