Lovisa av Nederländerna
Från Rilpedia
Lovisa av Nederländerna (Vilhelmina Fredrika Alexandra Anne Lovisa), född den 5 augusti 1828, död den 30 mars 1871, drottning av Sverige och Norge, prinsessa av Nederländerna.
Dotter till prins Fredrik av Nederländerna (1797-1881) och Luise av Preussen (1808-1870).
Innehåll |
Biografi
Den svenske kronprins Karl besökte Nederländerna i augusti 1849 och träffade där prinsessan. Förlovningen eklaterades i februari 1850. Prinsessan Lovisa gifte sig onsdagen den 19 juni 1850 med kronprinsen, senare kung Karl XV, i Storkyrkan, Stockholm.
Lovisa och Karl var som personer mycket olika varandra, och deras förhållande blev därför aldrig särskilt lyckligt. Paret fick dock två barn, Louise (1851) och Carl Oscar (1852). På grund av en komplikation i samband med den senare förlossningen kunde Lovisa inte få fler barn. Sonen dog i mässling med påföljande lunginflammation 1854, till föräldrarnas stora sorg.
År 1859 blev hon drottning av Sverige och Norge. Den 5 augusti 1860 kröntes Lovisa till drottning av Norge. Drottning Lovisa var en tillbakadragen person; hon beskrivs som blyg och gjorde därför inte någon större social succé varken som kronprinsessa eller drottning. Hennes "huslighet" uppskattades inte som egenskap på grund av hennes ställning. Det faktum att hon aldrig blandade sig i politik ansågs dock mycket positivt och som ett gott föredöme. Lovisa anställde Sveriges första kvinnliga tandläkare, Rosalie Fougelberg, som sin personliga hovtandläkare.
Hovmannen Fritz von Dardel skrev om henne (1857): En mera älskvärd och begåvad kvinna skulle helt och hållet hafva omskapat tonen i denna sällskapskrets och och äfven välgörande inverkan på prinsen som, god till sin natur, lätt låter leda sig af dem, han tycker om, i all synnerhet af kvinnor. Fastän rättrådig, plikttrogen och ej fallen för intriger saknar kronprinsessan dock högre lyftning. Hon är en god husmoder men tänker nästan uteslutande på sin man, sig sjelf och sina närmaste samt öfvar ej det goda inflytande på prinsen som hennes utmärkta karakter berättigar henne till. Till följd af sin medfödda blyghet vågar hon ej heller blanda sig i hans görande, och hennes enda sträfvan är att vinna hans genkärlek. Med ett ord, hon synes ej vuxen sin höga uppgift."
Maken hade andra förhållanden: först med Lovisas hovdam Josephine Sparre (1852-60), som var så "framåt" att folk sade att de, i kontrast till den skygga Lovisa, bytt roller med varandra och Lovisa snarare var hennes hovdam. Lovisa var dock tolerant mot "Schossan", som följde maken öppet vid hovet som ett "plåster". En annan älskarinna var Hanna Styrell. 1869-72 hade så ett förhållanden med Wilhelmine Schröder, en självständig telegrafist som han köpte en våning till - det är dock osäkert om relationen med Schröder var sexuell: hon var spiritist och han sade ha diskuterat existentiella frågor med henne.
Lovisa led av ett slags anfall, som möjligen var epilepsi: "Lovisa kunde när som helst svimma och i samband härmed kunde förekomma vad man kallade nerv- eller krampanfall". Vid en utflykt med ångbåt på Mälaren, drabbades hon av dessa och kungen drog då snabbt in henne i kajutan.
Drottningen var mycket intresserad av både musik och historia, men var långt ifrån någon social person. Hon ville leva ett lugnt och vardagligt liv vilket gjorde att hon i vissa kretsar inte blev så populär. Hon hade uppgiften att sköta familjens ekonomi. Hon tyckte inte om officiella uppgifter, men kungen ville få med henne: han sade en gång att hon måste visa sig mer, "Kärringarna kan ju tro att det är något fel på dig!" Brist på motion gjorde henne med tiden ganska orörlig. Trots det ägnade hon sig dock mycket åt välgörenhet, vilket var obligatoriskt för en kvinnlig medlem av kungahuset. Bland annat var hon beskyddare för kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.
Anfäder
Se även
Referenser
- Lars O. Lagerqvist (1979). Bernadotternas drottningar (på Swedish). Albert Bonniers Förlag AB. ISBN 91-0-042916-3.
- Lars Elgklou: Bernadotte. Historien - eller historier - om en familj., Askild & Kärnekull Förlag AB, Stockholm 1978. ISBN 91 7008 882 9.
