Vårdnadsbidrag
Från Rilpedia
Vårdnadsbidrag, formellt även kallat för vårdnadsersättning, är en kommunal eller statlig ersättning som överförs till vårdnadshavare av barn i förskoleålder. Vårdnadsbidraget kan efter vårdnadshavarens önskan användas antingen för offentlig, privat eller kooperativ barnomsorg i förskola, eller att vårdnadshavaren själv tar hand om barnet.
I Sverige förespråkas vårdnadsbidrag framför allt av kristdemokraterna, men även av moderaterna, centerpartiet och en rad fristående debattörer. Miljöpartiet är splittrade, i riksdagen har man röstat nej men i flera kommuner har man stött vårdnadsbidrag. Det infördes 1994 av den borgerliga regeringen, men hörde till de borgerliga reformer som den nya socialdemokratiska regeringen nästan omgående rev upp efter sitt makttillträde 1994. Statlig vårdnadsersättning infördes 1974 i och med föräldraförsäkringens garantidagar som år 2002 ändrades till lägstanivådagar. År 2004 höjdes dessa lägstanivådagar till 180 kronor under 90 dagar, vilket motsvarar 5400 kronor per månad.
Vårdnadsbidraget som infördes i slutet av regeringen Bildts mandatperiod var på 2 000 kronor i månaden, och utbetalades för barn mellan ett och tre års ålder. Om barnet hade plats inom kommunal barnomsorg eller enskild barnomsorg mer än 30 timmar per vecka utgick inget vårdnadsbidrag. Ett minskat barnbelopp kunde också utgå om barnet hade plats mindre än 30 timmar per vecka inom den kommunala barnomsorgen.[1]
Under 2005-2006 har Nacka, Sollentuna och Tyresö kommuner infört ett vårdnadsbidrag på kommunal nivå. Besluten om införande överklagades i Nacka och Sollentuna kommuner. Regeringsrätten kom fram till att ett kommunalt vårdnadsbidrag enligt Sollentunas modell var lagstridigt.[2] Regeringen Reinfeldt har givit kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008. För barn som har fyllt 1 år men inte 3 år ges vårdnadshavarna ett bidrag på upp till 3 000 kronor i månaden skattefritt.[3]
Argumentet för kommunala vårdnadsbidrag är bland annat att det är diskriminerande att endast vissa former av barnomsorg får stöd samt att ökad valfrihet definitionsmässigt är någonting positivt. Andra har kritiserat lösningen ur ett jämställdhetsperspektiv och karakteriserat det som en "kvinnofälla".
