Bushidō
Från Rilpedia
Bushidō, (武士道, krigarens väg) är det japanska ordet för den hederskodex som samurajerna följde. Hederskodexen inspirerades bland annat av Konfucianism och Buddhism.
En av de främsta reglerna var total lojalitet mot sin länsherre, daimyon. Andra regler innefattade även en stoisk hållning mot alla livets vedermödor. Att visa mod och lojalitet till sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Man förväntades leva efter de sju följande principerna:
- Gi: Rätt avgörande, som hade tagits med rätt attityd och baserat på sanningen.
- Yuu: Mod
- Jin: Universell kärlek
- Rei: Att göra det rätta, artighet
- Makoto: Uppriktighet
- Meiyo: Heder
- Chuugi: Hängivenhet och lojalitet.
Samurajerna trodde på återfödelse, och idealet var att inte frukta döden. Om de hamnade att välja mellan liv och död så var det menat att de skulle välja döden. Enligt en uppfattning av bushido var det mest ärofulla sättet att dö på i strid. Om detta var omöjligt eller utom räckhåll för en samuraj, var rituellt självmord, också känt som Seppuku, eller harakiri, ett alternativ. Detta var en allvarlig händelse, som inte utfördes hur som helst. Det kunde vara ett alternativ för att behålla sin heder, om man exempelvis blivit tagen levande i strid, men en samuraj kunde även bli beordrad av sin överordnade att begå seppuku.
Bushido då och nu
En av de skrifter som tidigt omnämner begreppet är Hagakure, eller "Hidden by the leaves" av Yamamoto Tsunetomo, tidigare samuraj i Nabeshima Mitsushiges tjänst. Han skrev denna efter att ha nekats att, som sin herre, begå seppuku, utan istället blivit buddhist-munk. Yamamoto framhäver att bushido är "Döendets väg", och att en samuraj alltid bör vara beredd på döden. Många budo-utövare idag anser att den är överdrivet bitter.
Den moderna uppfattningen om bushido är mycket influerad av Nitobe Inazos bok "Bushido: the Soul of Japan". Denna skrevs 1905, bland annat för att hjälpa till att förklara den uppfattade japanska mentaliteten för västerlänningar, främst amerikaner. Ur en kritisk synvinkel kan det argumenteras att Nitobe förskönar vad som i grunden var en blodtörstig riktlinje att leva för.
De ovanstående exemplen på nedskriven tradition, kan fortfarande sägas vara alltför ensidiga och överslätande. Bushido var en levande och muntlig tradition, som aldrig klart definierades i listor eller dokument, utan varierade beroende på lärare, och var något man snarast lärde känna genom att leva den.[1]
Källor
- ↑ Pers. komm. professor Dolin, A., Akita International University, 2005
