Förlåtelse

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård.

Förlåtelse handlar om att tillge något, att avstå från att tillräkna sig något eller någon, att låta allt vara gott igen eller att man låter sig blidkas och efterskänker straffet för ett brott, en synd eller en eftergivelse.^[1] Det kan också handla om att sluta känna indignation efter en kränkning.^[2] Inom religion kan det vara ett uttryck för relationen mellan människan och Gud, och är då ofta förknippat med krav på offer, gottgörelse eller bot.^[3]

Eftersom förlåtelse är ett gammalt och viktigt begrepp i vår kulturhistoria har filosofen Jaques Derrida intresserat sig för dess betydelse. I sin analys gör han skillnad mellan villkorlig och ovillkorlig förlåtelse.

Föråtelse inom filosofi

Derrida

Jaques Derrida talar om förlåtelse som en paradox och han skiljer på förlåtelse för något som går att förlåta och förlåtelse för något oförlåtligt: å ena sidan ovilkorlig, oändlig, icke-ekonomisk förlåtelse som ges till den fortfarande skyldiga, till den som inte ångrar sig, som inte ens ber om det, å andra sidan villkorlig förlåtelse, proportionell mot erkännandet av felet, mot den ångerfulla syndarens omvändelse.^[4] Hans mål är att reda ut ordens betydelse och hans poäng att det är skillnad på å ena sidan ren förlåtelse och å andra sidan andra fördunklande, förvillande kristna begrepp såsom försoning och omvändelse.^[5]

Förlåtelse är ett ord som vår kultur länge burit med sig. Det har rötter i berättelsen om Abraham som har en moraltradition i judendom, kristendom och islam, men har nu globaliserats och sekulariserats: Japans premiärminister har till exempel bett Korea om förlåtelse för grymheter under kriget och i Sydafrika har vita förtryckare bett deras svarta offer om förlåtelse.^[4]

Derrida menar att om man förlåter något som är möjligt förlåta, då har man egentligen inte förlåtit. Genuin förlåtelse är att förlåta något oförlåtligt. Därför är verklig förlåtelse omöjlig, galen och omedveten; den står bortom politisk och juridisk rationalitet. Vid en sådan ovillkorlig förlåtelse finns emellertid alltid en förväntan om en ursäkt eller ånger från den skyldiga parten. Detta gör att verklig förlåtelse aldrig blir avslutad; den är paradoxal, den är alltid öppen, som ett sår som aldrig vill läka.^[6]

Förlåtelsens paradox hänger samman med att man gör en radikal skillnad mellan sig själv och andra, mellan offer och skyldig. Med tre parter inblandade förskjuts förlåtelsen till villkorad eller ogentlig förlåtelse såsom amnesti, försoning eller reparation, där man inte länge upprätthåller den strikta skillnaden mellan självet och den andra, eller där man erkänner att man är del i skulden, att man är sammanflätad med den andra. Derrida menar att om man känner den andra eller förstår hans eller hennes motivation kan man inte längre ge absolut förlåtlse. Till och med språket som tjänar som medlare kan betraktas som en trede part i förlåtelsen. Därmed tycks all verklig förlåtelse overklig.^[6]

Förlåtelsen inom kristendomen

Inom kristendomen framhålls förlåtelsen främst i två sammanhang. Dels ser man det som en moralisk plikt, att vi människor är villiga att förlåta andra, så snart de som felat visar sig ångerfulla. Dels utlovas att Gud, på vissa villkor, förlåter oss våra onda tankar och handlingar.

Guds förlåtelse är, av många skäl, annorlunda än mänsklig; bland annat därför att den har en helt unik utgångspunkt. Gud förlåter därför att Jesus på korset dog för våra synder. Därför är förlåtelsens första villkor, att vi accepterar just denna väg till förlåtelse, som Gud har berett, och som kostade både Gud och hans utlovade Messias så mycket smärta att fullborda.

Man kan också säga att det är tro på Jesus som är villkoret, och den tron visar sig förr eller senare så, att man sätter sitt hopp till just den räddning som han erbjuder.

Det centrala villkoret därutöver är att vi medger att där finns någon orätt inom oss, som behöver rättas till. Mer konkret betyder det att vi ber till Gud och i bönen erkänner oss skyldiga. Djupet och ärligheten i denna bön är tillräcklig, om vi kan gå med på att Gud får rena vårt sinne, och avlägsna grunden till det fel vi gjorde.

Guds förlåtelse är annorlunda än vår även därför, att han älskar oss hela tiden, även när vi inte vill bekänna synder. Gud behöver inte öppna sin kärleks portar när han förlåter, eftersom de portarna är öppna utan avbrott.

En annan märklig skillnad är att Guds förlåtelse innebär glömska. Det blir som om vi aldrig hade gjort orätt, enligt Guds sätt att tänka.

Bibelord

Apostlagärningarna 10: 39-43. (i utdrag) ...Honom hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda… Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.

Johannes första brev 1:9 – 2:2. (i utdrag) Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet… Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.

Följande evangelieperikop visar oss att det aldrig är för sent att bekänna våra synder och be om förlåtelse:

Lukas evangelium 23:39-43. Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss." Men då tillrättavisade honom den andre: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike." Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset."

Förlåtelse av två slag

När förlåtelse ges i samband med att man kommer till tro, som det handlar om i Apg 10, då får man evigt liv vid samma tillfälle. Tron öppnar ju det eviga livets portar, enligt många bibelställen.

Men hur förhåller det sig när tron är en pågående, oavbruten verklighet, och vi som troende begår synder och får förlåtelse; den situation som åsyftas i Johannes första brev. (Se ovan.) Äger vi då utan avbrott det eviga livets gåva, eller försvinner denna nåd tillfälligt, tills förlåtelse ges?!

Vi ska se ett par bibelord som förefaller kunna ge oss ett svar. Följande ord hos Johannes ger onekligen intryck av en över tiden bestående nåd.

Johannes 5:24. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.

Vid det tillfälle då Jesus tvättade lärjungarnas fötter, använde han kroppslig renhet som en bild av förlåtelse, och skilde dessutom mellan två olika slag.

Johannes 13:8-11 Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet.” Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena.

Lärjungarna var alltså rena, men hade likväl behov av, att få fötterna tvättade. Renhet av två slag står här som symboler för förlåtelse av två slag:

• Den renhet de redan ägde avbildar den förlåtelse de fick när de kom till tro, den så kallade rättfärdiggörelsen, som också gav dem evigt liv.

• Tvättandet av fötterna avbildar den förlåtelse de behöver gång på gång, när de under sin vandring - som troende - gör sig skyldiga till försyndelser. Det eviga livet är redan deras, men denna förlåtelse står i helgelsens tjänst.

Om man vill driva motsatt uppfattning – att det eviga livets nåd förloras vid varje synd, och måste återvinnas gång på gång – då kommer man i konflikt med biblisk lära, på framför allt följande områden:

• I Paulus brev till galaterna betonas det att rättfärdiggörelsen (som är ett slags avancerad förlåtelse) ges på grund av tro, och oberoende av laglydnad.

• Det finns, särskilt i Johannes evangelium, på flera ställen, en direkt koppling mellan tron och det eviga livets gåva. Tron framstår som det enda villkoret.

Källor

1. ↑ SAOB
2. ↑ Merriam-Webster's Dictionary
3. ↑ Nationalencyklopedin
4. ↑ ^{4,0 4,1} Jaques Derrida: "On Cosmopolitanism and Forgiveness", 2001, inledningen
5. ↑ Film där Derrida talar om förlåtelse i Sydafrika, 2009-05-15
6. ↑ ^{6,0 6,1} The Internet Ecyclopedia of Philosophy: Jaques Derrida, 2009-05-15