Orsamål

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård. Motivering: Rubrikerna behöver fixas, artikeln har inga interna länkar

Orsamål är en dialekt av dalskan, ett språk som tillhör de egentliga dalmålen. Orsmålet talas inom Orsa socken i Övre Dalarna.

Historia

Dalskan är ett nordiskt språk som funnits troligtvis sedan svenskan skilde sig från norskan. Dalskan delas i tre huvuddialekter; orsmål, mormål och älvdalsmål. Till mormålet brukar räknas även solmål, venjansmål och våmhusmål, även om det senare i mångt minner om älvdalsmålet. Oremålet ligger närmare mormålet än orsmålet, trots att Ore ligger bortom Orsa, men det beror antagligen på att en del av Ores fäbodmarker ligger nära morabyars.

Orsamålet talas bara inom Orsa socken och har troligtvis ej talats i finnmarken (som sedan 1860-talet tillhör Gävleborgs län). Den målsplittring som man kan höra i Mora, där en by kan vara delad i flera klara dialektområden vars gränser består i släktled efter släktled, förekommer ej i Orsa.

Från riksradions införande på 1940-talet och framåt har orsmålet försvagats, både till innehåll och utbredning. Numera kan de flesta invånare i Orsa varken tala eller ens förstå språket. Även många som talar det gör ofta grammatiska fel och blandar in urvattnande svenska låneord. I sin rena form är orsmålet ett melodiskt språk med elegant och klart uttal och en kraft i uttrycksformer, som riksspråket sällan kan mäta sig med.

Dalmålsakademin arbetar idag aktivt med att bevara orsamålet för framtiden.

Fonetik

Orsmålet har flera fonetiska särdrag, bland annat:

- Självljuden skiljer sig från andra ovansiljansmål på så vis, att ä-ljudet i många fall är ett å-ljud i Orsa. Exempel: Mormålets jän (här) heter jå eller jånä i Orsa och gäjnum (genom) heter gåjnum.

- De svenska "tjocka" (retrofleksa) ljuden saknas. Exempelvis gart (gjort) uttalas gar-t, med r och t helt åtskilda, på samma sätt som i finlandssvenska. Wörd (ord) sägs likaså med rullande r följt av ett "vanligt, tunt" d-ljud. Orsmålets namn på sig självt skrivs ofta ossmol, vilket beror på att ett r framför s nästan alltid är stumt.

- Även det svenska bakre sj-ljudet saknas. Ordet "station" heter stasjon, vilket uttalas stas-jón, med rent s-ljud följt av rent i- eller j-ljud.

- W och v är två olika ljud. W behåller sitt forngermanska o-liknande uttal, medan v är ett labiodentalt tonande gnidljud precis som i svenska. Att lägga märka till är dock att w-ljudet i vissa ord blir v-ljud i somliga byar.

- Både tonande och tonlös alveolopalatal afrikat förekommer. De är varken palatala (främre gomljud) eller fullt postalveolara (tandvallens baksida). Den tonande skrivs dj. För den tonlösa finns flera alternativa stavningssätt - tj, ts och det riktigare mellantinget tc - och uttalet varierar något mellan olika byar, där sydligt orsamål kan ligga nära ts. (Svenska alveolopalatala gnidljud är j som i "heja" och kj som i "kjol". Afrikat innebär att gnidljudet föregås av ett spärrljud - i detta fall d eller t - som det "smält ihop" med).

Grammatik

Tingord och egenskapsord

Orsmålets substantiv och adjektiv har, liksom fornnordiskans och fornsvenskans, två numerus, tre genus och fyra kasus. Numerus: ental (S), flertal (P), Genus: hankön (M), honkön (F), detkön (N), Kasus: grundform (N), föremålsform (A), tillform (D), ägandeform (G). Vi skiljer också mellan obestämd (O) och bestämd (B) form. Exempel:

Regelbundet honkön (F):

Kulla: OSN je slajk kulla (= en sådan flicka), OSA jenå slajka kullu, OSD jenå slajka kullu, OSG je slajk kullur, BSN isso kulla (= denna flicka), BSA issa kullo, BSD issun kullun, BSG kullunur, OPN nögör slajkör kullur, OPA kullur, OPD kullum, BPN kullor, BPA kullor, BPD kullumå, BPG kullumår.

Regelbundet hankön (M):

Kall (= karl): OSN jen kall, OSA jenn kall, OSD jenum kalle, BSN kalln, BSA kalln, BSD kallem, OPN kallör, OPA kalla, OPD kallum, BPN kallär, BPA kalla, BPD kallumå, BPG kallumår.

Bukk (= bock): OSN bukk, OSA bukk, OSD buttce, BSN buttcön, BSA bukkån, BSD bukkåm, OPN bukkör, OPA bukka, OPD bukkum, BPN bukkär, BPA bukka, BPD bukkumå, BPG bukkumår.

Gubbä (= gubbe): OSN gubbä el. gubbe, OSA gubba, OSD gubba, BSN gubben el. gubbön, BSA gubbån, BSD gubbem, OPN gubbör, OPA gubba, OPD gubbum, BPN gubbär, BPA gubba, BPD gubbumå, BPG gubbumår.

Ovanstående är på "Ånsjumol" (hansjömål). På Digerberget finner man andra uttalsvarianter, såsom "gubbuma" eller "gubbömå" i stället för "gubbumå".

Verb

I följande exempel skils numerus med snedstreck enligt: ental/flertal första person/flertal andra person/flertal tredje person; eller enklare uttryckt: ik-du-ån-o-ed/wi/ni/dem.

Tidsformerna kommer i följande ordning: grundform (infinitiv), nutid (presens), dåtid (imperfektum), förfluten form (supinum), uppmaningsform (imperativ), görandeform (presens particip), gjordform (perfekt particip). I vissa fall tas bara de första formerna med.

Djerå (= att göra), djer/djerum/djere/djerå, djard/djardum/djardä/djardå, gart, djerä/djere, djerund, gard

Fo (= att få), fo/fom/fo, fikk/fingum/fingä/fingå el. fing, fenndji, foä/foe

Tålå (= att tala), tälär/tålum/tålä/tålå, täläd/tälädum/täläd, tålåd, tälä/tale

Ordföljd

I vissa fall gör dalskan avsteg från den skandinaviska regeln om omvänd ordföljd. Detta är bland annat skälet till en "felaktighet" i den svenska folkvisan O tysta ensamhet. Dess fjärde vers, i en uppteckning från Älvdalen, lyder:

Det är den tyngsta sorg ; som jorden månde bära ; att jag skall mista bort ; min allra hjärtans kära ; Det är den största sorg ; som solen övergår ; att jag skall älska den ; som jag kan aldrig få.

Ordföljden på slutet är gemensam för älvdals-, mor- och orsmålet.

Flerfaldig negation

På orsmål kan man lägga ihop flera inten till ett ännu starkare nej:

Du font saj åv assint a ingum, som tolkas "Du får inte tala om det för någon", betyder ordagrant: Du får inte säga av (till) alls intet åt ingen.

Ordförråd

Det riktiga orsamålet, när det ej urvattnas av talare som saknar ordförrådet, har en stor rikedom av uttryck som beskriver praktiska och konkreta ting och vardagsförhållanden i bondesamhället. De flesta ord är på något sätt gemensamma med andra dalmål, även om variationerna är stora.

Efter gammalt gick en språkgräns runt Ovansiljan, så att så fort man gick över gränsen till Rättvik, Leksand eller Hälsingland, så växlade man över till svenska för att göra sig förstådd.

Det finns ett svenskt ordstäv som ganska träffande beskriver den språkliga situationen före masskulturens genombrott:

"Jag tror du talar engelska", sade kungen till dalkarlen.

Utbredning idag

Det finns inga uppgifter om orsmålets utbredning idag, vare sig inom eller utom Orsa. Det har heller ingen officiell status.

Litteratur

• Ernst Grandell, Gosär åv Ensta : Orsamålsdikter (1973), Förlag och tryckeri AB Bröderna Ohlsén, Orsa, 51 sidor
• Jemt Hans Jonsson, Bibelwörd o oss-mol : Bibeltexter på orsa-mål (1966), AB Bröderna Ohlséns tryckeri, Orsa, 95 sajd.
• Per Lindvall (utgivare), Ossfok sö sjungged ö glämäd. Orsabor som sjöng och berättade. Visor och berättelser (1979), Förlag AB Bröderna Ohlséns bokhandel, Orsa, 367 sajdor, ISBN 91-7260-245-7
• E wa jenn göng. Det var en gång. Berättelser från seklets början (oktober 1980), Ossmolslag, 93 sidor
• Genom åren har ett antal artiklar på och om orsmål publicerats i Orsa skoltidning.