Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna (1494-1559)

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, född 1494, död 5 januari^[1] 1559 på Hörningsholms slott, begravd i Trosa, är en av den svenska historiens mest berömda kvinnor; gift med regenten (riksföreståndaren) Sten Sture den yngre, blev hon efter hans död tillförordnad regent och ledare av det svenska frigörelsekampen mot Danmark, organiserade landets försvar och ledde försvaret av Stockholm mot den av riksrådet utpekade tronföljaren Kristian II.

Biografi

Kristina Gyllenstierna, var dotter till Nils Eriksson (Gyllenstierna) och Sigrid Eskilsdotter (Banér), halvsyster till Gustav Vasas mor Cecilia Månsdotter. Kristina var alltså moster till Gustav Vasa. Den 16 november 1511 (17 år gammal) gifte hon sig med den 18-årige Sten Sture den yngre i Stockholm, och 1512, året efter, blev han landets regent, vilket i praktiken gjorde henne till drottning; hon kallades under sin livstid allmänt för "Fru Kristina".

Stockholms blodbad

Efter sin 27-årige makes död i en släde på sjön Åsundens is 1520 ledde hon motståndet mot Kristian II; Hon valdes till regent i Uppsala och försvarade sedan Stockholm mot den invaderade danska armén under Kristian av Danmark, men kapitulerade efter löfte om amnesti av kungen. I amnestibrevet utfärdat i september 1520 av Kristian utlovas amnesti för Kristina, hennes döde make, samt alla deras medhjälpare för vad som gjorts mot kung Kristian, dennes far kung Hans (unionskonung) samt dennes farfar kung Kristian I. I och med detta skulle hotet om påvlig bannlysning vara avvärjt. Kristina gavs dessutom ekonomiska garantier. Hon skulle få behålla Tavastehus slott och län, Kuhmo gård i Finland, Hörningsholm i Södermanland samt Eksjö i Småland. Kristina samt befälhavarna på Stockholms slott utfärdade därefter ett brev där de förpliktigade sig att överlämna Stockholms slott den 7 september till Kristian.

Kung Kristian svek dock sitt löfte till Kristina strax efter sin kröning i november 1520. Detta löftesbrott manifesterades i Stockholms blodbad. Efter kröningen ordnades en stor bal och festligheter som varade i tre dagar. Efteråt kallades den svenska adeln till ett möte av kungen på slottet; Kristina var också närvarande. Då mötet inleddes stängdes dörrarna, vakter sattes ut och kungen anklagade dem alla för avsättandet av den dansklojale biskop Trolle. Kristina steg då fram och påpekade att dokumentet för Trolles avsättning signerats av alla i rummet som deltagit i upproret. Det skulle innebära att kungen inte kunde bestraffa dem för detta, då avsättningen av biskopen varit en del av det uppror, som kungen beviljat dem amnesti för. Kristina påpekade att det fanns bevis för det, då dokumenten fanns på slottet^{[källa behövs]}. Dessa fördes då fram. Dokumenten visade upp alla namn som deltagit i avsättandet av biskopen och därmed upproret; på grund av amnestin trodde man att detta nu var klargjort och saken utagerad. Men det fanns en sak som varken Kristina eller någon annan av svenskarna verkar ha tänkt på. Och det var, att avsättandet av en biskop räknades som ett brott mot kyrkan, alltså kätteri, något kungen inte kunde bevilja amnesti för, vilket han nu gjorde klart för dem. Det innebar alltså att kungen hittat ett sätt att straffa dem för upproret trots amnestin, under täckmanteln att straffa dem för kätteri^{[källa behövs]}.

Ett flertal av Kristinas nära släktingar och anförvanter avrättades under blodbadet, bland annat hennes två bröder Erik och Eskil. Dessutom hämtades kvarlevorna efter hennes make och hennes yngsta barn (som troligen avlidit under sommaren 1520) från begravningsplatsen och brändes på bål. Inga kvinnor avrättades, men det var nära att Kristina blev den enda^{[källa behövs]}; hon var trots allt själv symbolen och ledaren för upproret^{[källa behövs]}. Kung Kristian kallade på henne och frågade henne vad hon föredrog; att brännas på bål eller begravas levande? Hon kunde inte svara utan svimmade av skräck, och inget av dessa straff blev heller verkställda.

Kristina var fängslad på Stockholms slott till september 1521. Hennes två söner Nils och Svante fördes sommaren 1521 tillsammans med Kristinas moder Sigrid Eskilsdotter till Danmark i fångenskap. Ett par månader senare fördes även Kristina till Danmark och hon satt 1521-1524 fängslad i Blåtårn i Danmark. 1524 släpptes hon fri och återvände till Sverige. Efter hennes frigivning ryktades det att hon var villig att äkta Søren Norby mot att han hjälpte henne och hennes barn till makten. Gustav Vasa ogillade detta och Kristina förnekade sedan dessa planer i ett brev från 1525.

Åter i frihet

Kristina gifte sig 1527 med Johan Turesson, son till Ture Jönsson Tre Rosor som två år senare flydde Sverige efter att ha deltagit i Västgötaherrarna uppror. Johan Turesson var kusin till Gustav Vasa. Kristina Gyllenstierna, som ensam ledde försvaret av huvudstaden vid tiden för Stockholms blodbad, trädde en gång i brudstol på Lindholmens Slott.

Kristinas son Nils uppges av Peder Swart ha avlidit 1527, en uppgift som dock motsägs av att han omnämns i brev under nästkommande år. Ett år senare i samband med ett misslyckat uppror i Dalarna framträder en upprorsledare den s.k Daljunkern och hävdade att han var Sten Stures och Kristina Gyllenstiernas son Nils. Kristina skrev på Vasas begäran ett intyg att Daljunkern inte var hennes son. Daljunkern blev sedan gripen och avrättad i Rostock. Modern forskning tyder på att Daljunkern verkligen var identisk med Nils Sture.

Familj

Gift 16 november 1511 i Stockholm med Sten Sture den yngre (död 1520)

Barn i första giftet:

1. Nils Stensson Sture (1512 - 1527)
2. Iliana Stensdotter Sture (1514 - )
3. Magdalena Stensdotter Sture (1516 - 1521)
4. Svante Stensson Sture (1517 - 1567)
5. Anna Stensdotter Sture (1518 - )
6. Gustav Sture (1519 - 1520)

Barn i andra giftet:

1. Gustav Johansson (Tre Rosor)

Referenser

Noter

1. ↑ Sverige och dess regenter under 1000 år, Lars O. Lagerqvist, Bonnier Förlag, Stockholm 1982 ISBN 91-0-041538-3 s. 122

Källor

• Herman Lindqvist: Historien om Sverige. Gustav Vasa och hans söner och döttrar (1997)
• Gert Z. Nordström: Stockholms blodbad (1979)
• Ohlmarks, Åke: Alla Sveriges drottningar (1976)