Nazitysklands polisväsen
Från Rilpedia
Nazitysklands polisväsen var omfattande och välorganiserat. Som de flesta nazityska myndigheter minskades effektiviteten genom överlappande befogenheter, maktstrider på olika nivåer samt ständiga omorganisationer. Trots detta fungerade polisen som en effektiv del av den nazistiska maktapparaten. SD (som del av SS) och Gestapo förklarades vid Nürnbergprocessen som kriminella organisationer. Detta betyder att det i sig självt blev straffbart att ha tillhört SS, SD eller Gestapo, även om inte annat brott kunde bevisas.
Högsta ledningen över det nazityska polisväsendet utövades formellt av inrikesministeriet under Wilhelm Frick, som var riksinrikesminister 1933-1943, då han utmanövrerades av sin underordnade Heinrich Himmler. Himmler, som redan före det nazistiska maktövertagandet 1933 var chef för SS och SD, blev 1936 statssekreterare i inrikesministeriet och tillika tysk rikspolischef – Reichsführer-SS und Chef der Deutschen Polizei. Som rikspolischef försökte Himmler uppfylla två mål, dels den officiellt sanktionerade målsättningen att centralisera och likrikta det tyska polisväsendet efter de nazistiska idealen och ett preussiskt mönster, dels den inofficiella målsättningen att förena polisen med SS och därmed stärka Himmlers personliga makt i förhållande till andra nazistiska koryféer.
Högsta ledningen över den uniformerade polisen, Ordnungspolizei, utövades av Hauptamt Ordnungspolizei, inrättad 1936, vars chefer var Kurt Daluege (1936-1943) och Alfred Wünnenberg (1943-1945). Högsta ledningen över Gestapo och Kripo utövades sedan 1936 av Hauptamt Sicherheitspolizei, sedan 1939 av Reichssicherheitshauptamt (RSHA) , som också utövade ledningen av SD, under Reinhard Heydrich (1936-1942) och Ernst Kaltenbrunner (1943-1945). Både Hauptamt Ordnungspolizei och RSHA var på samma gång statliga myndigheter och förvaltningsavdelningar inom SS. På det regionala planet integrerades SS och polisen genom införandet av gemensamma högre regionala chefer, Höherer SS- und Polizeiführer, ett för varje militärområde i Tyskland eller för motsvarande områden i de ockuperade länderna. Gemensamma chefer på lägre regional nivå, SS- und Polizeiführer, infördes även.
Poliser inom Sipo var ålagda att söka medlemskap i SS, om de uppfyllde de rasliga och ideologiska krav som SS uppställde, kunde garantera antalet barn, fruns hälsa och bevisa att de själva inte var sjuka eller "degenererade". Efter en tid som SS-aspirant tilldelades därvid den nye SS-medlemmen en SS-grad som motsvarade den tjänstegrad han innehade inom polisväsendet.
Innehåll |
Olika polisorganisationer
- Orpo (Ordnungspolizei), den uniformerade polisen.
- FSP (Feuerschutzpolizei), yrkesbrandkårerna tillhörde sedan 1938 den uniformerade polisen.
- Gempo, den kommunala ordningspolisen som verkade i mindre städer.
- Gendarmerie, gendarmeriet var en statlig ordningspolis som verkade på landsbygden.
- LSP (Luftschutzpolizei), civilförsvarets undsättningsorganisation tillhörde sedan 1942 den uniformerade polisen.
- Schupo (Schutzpolizei), ordningsstatspolisen som verkade i större städer.
- TeNo (Technische Nothilfe), tekniska beredskapen
- WSP (Wasserschutzpolizei), sjöpolisen
- Schutzmannschaft, inhemsk hjälppolis i de ockuperade områdena
- RSHA (Reichssicherheitshauptamt), rikssäkerhetsöverstyrelsen
- Sipo (Sicherheitspolizei), den icke-uniformerade polisen, Nazitysklands säkerhetspolis.
- Gestapo (Geheime Staatspolizei), hemliga säkerhetspolisen, bestod av ca 45 000 personer (1943-1945).
- Kripo (Kriminalpolizei), kriminalpolisen, bestod av ca 15 000 personer (1943-1945).
- SD (Sicherheitsdienst), SS säkerhetsunderrättelsetjänst. Bestod av ca 3 000 personer (1943-1945).
- Sipo (Sicherheitspolizei), den icke-uniformerade polisen, Nazitysklands säkerhetspolis.
- BSP (Bahnschutzpolizei), statsjärnvägarnas driftvärn.
- Hipo (Hilfspolizei), hjälppolis
- Ordnungstruppen der Wehrmacht, krigspolisen.
Högt uppsatta funktionärer
Se även
Källor
- Höhne, Heinz, Hitlers SS och Gestapo. Stockholm: Bergh 1977.
- Kogon, Eugen, SS-staten: de tyska koncentrationslägrens system. Stockholm: Svensk militärhistoriskt bibliotek & Bergh 2002. ISBN 91-974384-2-1
