Johan Gustaf Edgren
Från Rilpedia
Johan Gustaf Edgren, ofta J.G. Edgren, född 9 oktober 1849 i Åmål, död 17 september 1929 i Stockholm, var en svensk läkare, professor.
Edgren blev student i Uppsala 1871, medicine kandidat därstädes 1876, medicine licentiat vid Karolinska institutet 1879 och medicine doktor i Uppsala 1881 efter disputation vid Karolinska institutet. Såsom laborator i fysiologi tjänstgjorde han 1877 i Uppsala och åren 1879-80 i Stockholm; han förordnades 1884 till docent i medicin vid Karolinska institutet, utnämndes 1888 till extra ordinarie professor och 1908 till ordinarie professor i samma ämne därstädes. Han var livmedikus hos kung Oscar II från 1888 och efter dennes frånfälle hos efterträdaren Gustaf V fram till 1914 (sistnämnda år lämnade han även sin professur).
Bibliografi i urval
- Iris’ rörelsemekanism hos grodan I, II (i "Upsala läkareförenings förhandlingar", 1876, 1878)
- Bidrag till läran om temperaturförhållandena i periferiska organ (gradualavhandling, 1880)
- Den elektriska undersökningen af musklerna och de motoriska nerverna (1884)
- Om den primära progressiva myopatin (i "Nordiskt medicinskt arkiv, 1887)
- Kardiografiska och sfygmografiska studier (ibid., 1888)
- Amusie (musikalische Aphasie), i "Deutsche Zeitschrift für Nervenheilkunde" (1895)
- Inledning till Svenska läkarsällskapets diskussioner om kolerans behandling (i sällskapets "Handlingar", 1892)
- Om lungtuberkulosens botlighet (ibid., 1896)
- Om lungtuberkulosens utbredning, botlighet och bekämpande (föredrag i Hälsovårdsföreningen, 1896)
- Kliniska studier öfver arterioskleros (1897, på tyska Die Arteriosklerose, klinische Studien, 1898)
- Läkemedlens användning och dosering (tillsammans med Severin Jolin, 1893; tredje upplagan 1902).
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Edgren, 1904–1926 (Not).
