Djurgårdsbrunnskanalen
Från Rilpedia
Koordinater: Djurgårdsbrunnskanalen är en kanal på Södra Djurgården i Stockholm, som sträcker sig från Lilla Värtan i öst till Djurgårdsbrunnsviken i väst.
Här fanns redan mycket tidigt en naturlig farled, men i mitten av 1700-talet upphörde Södra Djurgågren att vara en ö. Genom landhöjningen och igenväxning blev farleden till en smal, obrukbar rännil.
Den nuvarande kanalen blev klar 1834 och hade kommit till på kung Karl XIV Johans initiativ, främst för att underlätta införseln av grönsaker till Stockholm, men också för att försköna Djurgården genom torrläggningen av de så kallade Isbladsträsken (Isbladskärret). Då tillkom även tullstugan Lilla Sjötullen. Kanalen var ett dyrt och besvärligt bygge, som det tog nästan tio år att få färdigt. Kostnaden uppgick till 50 978 riksdaler, varav den så kallade Djurgårdskassan bidrog med 7 500 riksdaler. I den kostnaden ingick svängbron Djurgårdsbrunnsbron vid Djurgårdsbrunns värdshus. För att finansiera bygget beslutades om en avgift i kanalen: en skilling för roddbåt, fyra skilling för en stor båt och åtta skilling för en pråm. Avgiften togs bort 1881.
Kanalen blev 2 000 alnar lång, 4 fot djup, 20 fot bred vid botten och 50 fot bred vid vattenytan. Det betyder med dagens mått: längd cirka en kilometer, djup cirka 2,1 meter, båtbredd cirka 9,5 meter och masthöjd cirka 3,1 meter.
Idag är Djurgårdbrunnskanalen ett populärt ställe att vistas vid med sina promenadstråk på båda sidor bestående av alléer kantade med ek och lönn. Sommartid är kanalen full av fritidbåtar, kanotister och sportroddbåtar. Stockholms Roddförening har sitt klubb- och båthus intill kanalen på Djurgårdsbrunnsvikens sida. Huset blev klart 1913 och är ritat av ingen mindre än arkitekten Sigurd Lewerentz. Vid Djurgårdbrunnskanalens östra utlopp ligger Föreningen för Kanotidrott (FKI) på Måsholmen.
Sedan 1994 är Djurgårdsbrunnskanalen en del av Ekoparken.
Bilder
Djurgårdsbrunnskanalen genom årstiderna, fotografier av Holger Ellgaard
Se även
Litteratur
- Ekoparken - kunglig mark, Gullers förlag 2004