Toasting

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Toasting (Talk Over Artist STylee) är en sångstil inom reggae som utvecklades i Jamaicas huvudstad Kingston på 1960- och 1970-talet av de DJ:s som skötte de mobila diskoteken (sound systems). Det är ett rytmiskt och rimmande "pratsjungande" till en hitlåt där det mesta av den ursprungliga sången redigerats bort. Toastaren improviserar när han (det har nästan enbart handlat om manliga artister) lagt på skivan, och toasten kan handla om allt från att kommentera dansgästerna, klaga över slummen, svälten och brottsligheten eller håna konkurrerande sound systems till att förmedla nyheter, kritisera politiker, eller propagera för rastafari-religionen. Vissa av dessa improvisationer blev så populära att toastarna själva började få spela in skivor.

U-Roy var den förste som så tidigt som 1961 – ett par år innan ska-musiken kom på Jamaica (och nästan ett decennium innan reggaen fanns) – tog steget från att bara vara diskjockey till att bli artist. King Tubby – som både producerade hitsinglar (ofta jamaicanska covers av svart musik från USA) och ägde flera sound systems – experimenterade med att helt eller delvis göra instrumentala versioner av A-sidans hitlåt på B-sidorna på skivorna. (Detta experimenterande vid mixerborden gav för övrigt upphov till dub-reggaen. ^[1]) U-Roy, som arbetade åt King Tubby på kvällarna och nätterna som DJ på hans sound systems, började pratsjunga och rimma över de instrumentala B-sidorna. U-Roy var länge den ende diskjockeyn som toastade, men han fick så småningom sällskap av Dennis Alcapone.

Först handlade det bara om välja och spela låtarna (fungera som selector) och att kommentera dem som dansade till musiken eller att understryka det som fanns kvar av sången, men toasten blev snabbt mer komplex. Den kom bl.a. att fungera som en inte särskilt neutral och opartisk nyhetsförmedling till dem som varken kunde läsa eller hade råd med en radio. Det berättas ofta att invånarna i stadsdelen Trenchtown inte trodde på att Neil Armstrong hade satt foten på månen förrän detta berättades av en toast-artist. ^[2] Dagsaktuella händelser, politik, sport, religion, myter, kändisar, etc blev ämnen som den skicklige toastern kunde rimma fram live utan att ha förberett sig. Detta utvecklades under hård konkurrens till en egen subkategori av reggae. och de främsta av toastarna fick under 1970-talet spela in LP-skivor som gick på export. Lyssnarna Europa förutom Storbritannien hade dock svårare att ta till sig toasten än den vanliga reggaen. ^[3]

De toasters som kom på 1970-talet var Dillinger, Prince Fari, Big Youth, I-Roy och Lone Ranger, som utvecklade toasten ytterligare. Under 1970-talet och början av 1980-talet var det vanligt att toastern pratsjöng till dubversioner av reggaehits. Under 1980-talet började dessutom toast-artisterna att uppträda två och två under live-konserter och på skiva. Ett brittiskt radarpar var Clint Eastwwod och General Saint. Toasting är inspirationskälla till den amerikanska rappen och delar av hiphop-kulturen, ^[4]och dessutom förde den jamaicanske musikern och producenten Kool DJ Herc med sig toasten, dub-tekniken och scratching när han flyttade till New York och började tillämpa sina kunskaper på den svarta musiken i USA på 1970-talet. ^[5].

När ragga och så småningom dancehall blev populärt på Jamaica förändrades toasten mot mindre melodi, religion och politik och mer rytm, fart, slapstick och sexuella kommentarer. Man också säga att toasten gick upp i dancehall-kulturen och försvann som egen stil. Den nya stilen kallades vanligen för diijaying, och Yellowman var den störste artisten på Jamaica under denna förändring på 1980-talet. Shaggy är en artist som i stor utsträckning kombinerat toasting och dancehall.

Den som utövar toasting kallas toastare, exempel på svenska toastare är Governor Andy, Jr Eric, Leafy och GeneralKnas. En kombination av att sjunga och toasta kallas singjaying.

Fotnoter

1. ↑ Det var främst Osbourne "King Tubby" Ruddock, and Lee "Scratch" Perry som var pionjärerna bakom dub-reggaen. Vid mixerbordet förvandlades de gradvis från tekniker till kreativa artister och innovatörer genom att i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet experimentera fram versioner av reggaelåtar där basen och trummorna lyftes fram, nya instrument och ljud lades till, och ekon lades på olika instrument och det som fanns kvar av sången och andra fragment. Jan Geerinck (2005, 2006, 2007, 2008) History of Dub på sajten Jahsonic.com [1]
2. ↑ Katz, D (2003)
3. ↑ Bradley (2000), Katz (2003)
4. ↑ Toop, D (1991), ss 11-44
5. ↑ Davey D (1989)

Litteratur

• Bradley, Lloyd (2000). This Is Reggae Music. The Story of Jamica's Music. Penguin Books Ltd, UK
• Davey D. (1989) Interview with DJ Kool Herc, återgiven på sajten "Davey D's Hip Hop Corner; Hip Hop History 101" [2]
• Katz, David (2003) Solid Foundation - An Oral history of Reggae. Bloomsburry, UK.
• Stolzoff, Norman C. (2000). Wake The Town And Tell The People. Duke University Press, USA.
• Toop, David (1991). Rap Attack 2: African Rap To Global Hip Hop. New York. New York: Serpent's Tail. ISBN 1-85242-243-2.