Blekingska
Från Rilpedia
Blekingska är en sydsvensk dialekt, främst talad i Blekinge och i södra Småland. Västra Blekinge anses tillhöra det skånska språkområdet som historiskt sett är en östdansk, alternativt sydskandinavisk dialekt[1] och som enligt många borde ges officiell status som ett eget språk[2].
Dialekten varierar något inom områdena den talas, men gemensamt är att 'r' i vissa ställningar vokaliseras och i andra är stumma. Pluraländelser på -or ofta uttlas -er.
Karlskronitiska är en typ av blekingska, och en dialekt som både blekingar och ickeblekingar ofta gör sig lustig över. Karlskronitiskan är, precis som blekingskan och skånskan, full av diftonger. Ordet 'stan' [stɑ:n] uttalas t.ex. som 'staun' [staʊn]. En annan typ av blekingska är listerländskan, som ofta uppfattas som svårförstådd. Listerländskan innehåller dessutom en stor mängd ord som inte förekommer i allmän blekingska eller i det svenska spåket som helhet.
Blekingskan är också intressant ur en etymologisk och syntaktisk synvinkel. Ord som annars inte hör hemma i det svenska språket dyker upp i en blekingsk variant i blekingska. Blekinge är en kustregion och därför är det rimligt att anta att ordförrådet har påverkats av främst danska, tyska och baltiska språk. Även engelska har påverkat dialekten, då engelska fartyg förr i tiden brukade ankra i den blekingska skärgården; ordet 'sisare' är t.ex. en blekingsk variant av engelskans 'scissors(s)'.
Exempel på blekingsk vokabulär
Skomme (el. 'skummet') - mörker
Ryll - svullnad
Halsrev - halsont
Usjla se - jämra sig
Doppa [dupa] - sås
Krave - krage
Sollna - sätta i halsen, storkna
Däven - avslagen
Disklase - Disktrasa
