SN 1987A

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

SN 1987A
Ringarna runt SN 1987A, med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen.
Observationsdata
Värdgalax	Stora magellanska molnet
Stjärnbild	Dorado
Rektascension	05h 35m 28.03s (J2000) [1]
Deklination	−69° 16′ 11.79″ (J2000) [1]
Supernovatyp	Type II-P (unusual)
Noterbart	Närmast skådade supernova sedan teleskopet skapades
Fysiska egenskaper
Föregångsstjärna	Sanduleak -69° 202a
Stjärntyp	B3 supergiant
Se också: Supernovor, Lista över supernovor

SN 1987A var en supernova i utkanterna av Tarantelnebulosan i det Stora magellanska molnet, en närbelägen dvärggalax. Den inträffade ungefär 51,4 kiloparsek från Jorden^[1], nära nog för att ses med blotta ögat. Den kunde ses från hela södra halvklotet och från norra halvklotet söder om den tjugonde breddgraden. Det var den närmsta supernovan sedan SN 1604, som inträffade i själva vintergatan. Ljuset från supernovan nådde Jorden den 23 februari 1987. Som den första upptäckta supernovan i 1987 fick den namnet "1987A". Dess ljusstyrka nådde maximum i maj, med en apparent magnitud på ungefär 3, och avtog långsamt de följande månaderna. Det var det första tillfället för moderna astronomer att se en supernova från relativt kort avstånd.

Supernovan upptäcktes av Ian Shelton och Oscar Duhalde vid Las Campanas-observatoriet i Chile den 24 februari 1987, och även av Albert Jones i Nya Zeeland, och Colin Henshaw i Zimbabwe.^[2]

Eftersom 51,4 kiloparsek är ungefär 168 000 ljusår, inträffade supernovan egentligen för 168 000 år sedan. Som jämförelse kan nämnas att moderna Homo sapiens sapiens evolution runt 200 000 år sedan.

Föregångaren

Den expanderande supernovaresten runt SN1987A och dess växelverkan med omgivningen, sett i röntgenfrekvenser och i synligt ljus.

Strax efter upptäckten av supernovan, fastslogs den blå superjätten Sanduleak -69° 202a som dess föregångare. Detta var oväntat, eftersom blå superjättar ansågs då inte vara möjliga föregångare för supernovor. Idag tror många astronomer att föregångaren var ett binärt system, där komponenterna sammanföll med varann ungefär 20 000 år före explosionen och bildade då en blå superjätte.

Neutrinoemission

Ungefär tre timmar innan det synliga ljuset från SN 1987A nådde Jorden, observerades en plötslig ökning av neutriner vid tre olika neutrinobservatorier. Det anses att detta var på grund av att neutrinerna utstrålades före ljuset, snarare än att neutrinerna färdades snabbare än ljuset. 07:35 UT detekterade Kamiokande II 11 neutriner, IMB 8 neutriner and Baksan 5 neutriner, i en puls som varade mindre än 13 sekunder.

Även om antalet observerade neutriner var bara 24 var det en markant ökning från den tidigare observerade bakgrundsnivån. Detta var första gången som neutriner från en supernova oberverats direkt, och observationerna var i enlighet med teorertiska supernovamodeller i vilka 99% procent av energin vid kollapsen strålas iväg i form av neutriner. Observationerna är även i enlighet med modellernas uppskattningar på totalt 10⁵⁸ utrstrålade neutriner, med en totalenergi runt 10⁴⁶ joule.

Ett högst viktigt resultat angående gravitation erhölls från neutrinobservationerna. Det verkade som om neutrinerna och antineutrinerna tog lika lång tid att nå Jorden, ungefär 168 000 år. Skillnaden i deras ankomstider var mindre än 12 sekunder. Detta var det första empiriska indiciet att materia, antimateria och fotoner alla påverkas på liknande sätt av gravitation, något som hade förutspåtts av standardgravitationsteorier men som aldrig påvisats empiriskt.

De flesta supernovor växer sig ljusstarkare med tiden allt eftersom de frigör sin energi. Men röntgen- och radiostrålningen från Supernova 1987A växte sig starkare eftersom tryckvågen från explosionen hade kolliderat med ett tätt moln av gas och damm. ^[3]

Felande neutronstjärna?

SN 1987A verkar vara en kärnkollapssupernova, vilket borde ha resulterat i en neutronstjärna. Sedan supernovan blev synlig har astronomer sökt efter den kollapsade kärnan utan resultat. Hubbleteleskopet tog de hittills skarpaste bilderna av supernovan. Dessa bilder visar inga spår av en eventuell neutronstjärna. Två förklaringar för den 'felande' neutronstjärnan har föreslagits. Den ena är att neutronstjärnan är insvept i täta stoftmoln som gör den omöjlig att se. Den andra är att tillräckligt stora mängder materia föll tillbaka på neutronstjärnan att kollapsen fortsatte till den blev ett svart hål.

Avståndet till SN1987A och ljusets hastighet

De tre ljusstarka ringarna runt SN 1987A är materia från föregångarens stjärnvind. Ringarna joniserades av ultraviolett strålning från supernovaexplosionen, och började successivt att emittera i olika emissionsfrekvenser. Dessa ringar "slogs inte på" förrän flera månader efter utbrottet, och påslagsprocessen kunde studeras väldigt noggrannt med spektroskopiska metoder. Ringarna är tillräckligt stora för att deras vinkelstorlek skall kunna mätas noggrant: den inre ringen har en radie på 0,834 bågsekunder. Med hjälp av enkel trigonometri kan man använda detta mått för att bestämma avståndet till SN1987A, som är ungefär 168 000 ljusår.^[4]

Se även

• Wikimedia Commons har media som rör SN 1987A
  Bilder & media
• Lista över supernovor

Referenser

1. ↑ ^{1,0 1,1 1,2} ”SN1987A in the Large Magellanic Cloud”. Hubble Heritage Project. http://heritage.stsci.edu/1999/04/fast_facts.html. Läst 2006-07-25. 
2. ↑ Referensfel: Ogiltig <ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnet iauc
3. ↑ http://en.wikipedia.org/wiki/Supernova_1987A
4. ↑ New Distance Determination to the LMC PDF

• Graves, G.J.M et al., Limits from the Hubble Space Telescope on a point source in SN 1987A (2005) Astrophysical Journal. 629. sid. 944–959.

Externa länkar

• Bild på 1987A
• Mer information om upptäckten av SN 1987A
• Rochester Astronomy discovery timeline
• Gravitationens effekter på antimateria
• Ljusekon från SN1987a, Film av gruppen EROS2
• Animering av ljusekona från SN1987A
• Supernova 1987A, av Richard McCray (astrofysiker, University of Colorado at Boulder)
• SN 1987A hos ESA/Hubble