Björnjakt
Från Rilpedia
Björnjakten var förr föremål för de nordiska jägarnas största intresse. Med den dåtida klena beväpningen ansågs nedläggandet av björnen som en verklig bragd. Björnen fångades i äldre tid i bås eller lämugilder (björnläm, uppgillrat slagvirke), varjämte björnen togs i trampsax, där den råkat slå ett djur, eller då den skulle lämna vintervistet, idet, med hjälp av björnspjut, ett spjut spetsigt i bägge ändar - man kör ner den ena änden i marken, och håller spjutet redo för björnens attack. Andra metoder var s.k. självskjut (uppgillrat skjutgevär) och användningen av s.k. arv (uppgillrat spjut). I senare tid tillgick björnjakten vanligen så att man "ringade" eller "holmade" björnen på första snön, utforskade platsen för idet och på eftervintern sköt den i dess lega. Om björnen undslapp, förföljdes den med hjälp av skidor och med hjälp av björnhundar (av spetshundras) försökte man att "ställa" (hejda) björnen, så att jägaren skulle hinna fram och skjuta.
Medan björnen ännu fanns i större antal i vårt land, anordnades under sommaren stora skall. Bland ledare av dylika skall märkas två av vårt lands mest framgångsrika björnjägare, hovjägmästarna Anders Schönberg och Herman Adolph Falk. Bland övriga berömda björnjägare i Sverige märks engelsmannen Llewellyn Lloyd. Den under 1800-talet mest ryktbare björnjägaren i Norden var finske ingenjörkaptenen Bernt Höök (död 1901), som uppges ha fällt 234 björnar. I Sverige, där björnstammen numera är högst obetydlig, borttogs redan 1893 skottpengarna, som då utgjorde 50 kronor.
Numera är björnjakten starkt reglerad och får endast bedrivas på licens utfärdad av Naturvårdsverket efter samråd med berörd länsstyrelse. All jakt på björnhona med ungar är förbjuden.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
