Satan

Från Rilpedia

Version från den 18 april 2009 kl. 20.39 av Sòfokles (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Satan porträtterad av Gustave Doré i John Miltons "Paradise Lost".

Satan (heb. שטן), är ett hebreiskt verb med betydelsen "göra motstånd", "åklaga" eller "anklaga". I kristen och muslimsk tradition utgör det en benämning på djävulen eller synonymt med en personifiering av ondskan, en ängel som fallit från himmelen efter att ha misshagat Gud och nu verkar mot Gud och människan i ren ondska. I judendomen används begreppet varierande, mest i bestämd form (ha-satan) som Anklagaren i Jobs bok. Satan beskrivs i Nya Testamentet som utmanande eller frestande. Dessa handlingar sägs visserligen ha misshagat Gud men kan också tolkas som avsedda att ge de rättfärdiga tillfälle att pröva sin gudstro, snarare än ett försök att förleda dem. För vidare utveckling kring djävulsgestalten, se Djävul.

Ordet användas även i obestämd form snarare än som ett egennamn, de apokryfiska Henoksböckerna nämner till exempel flertalet sataner som där fungerar som en benämning för de änglar som faller eller verkar mot Guds vilja.

Vissa tror att namnet "Satan" kan vara betydligt äldre än kristendomen. En teori om namnets ursprung är att det i själva verket är inspirerat från den forntida egyptiska guden Set vars fulla namn på antik egyptiska löd "Seth-Han". Andra etymologiska tolkningar har gjorts men brukar bortskrivas eftersom gestalterna i fråga, till exempel som med Set ovan, sällan kan jämföras till det hebreiska ordets betydelse anklagare.

I kristen och i viss mån judisk mytologi ses Satan som en av de högsta änglarna, åtminstone innan fallet. Satan har i kristen teologi blandade tolkningar, författare har benämnt Satan som ledare av seraferna, en del av keruberna, Makterna samt varande en ärkeängel[1]. I judisk teologi jämställs Satan i regel med Samael, "Guds gift", en dödsängel som står väldigt högt i änglarnas hierarki.

Satans fall från himmelen brukar tillskrivas antingen revolt mot Gud eller en ovilja att lyda under Adam (människan). Revolten brukar baseras på två passager i Gamla Testamentet, Jesaja 14 och Hesekiel 28, som båda pratar om ett högmod och en revolt mot Gud. De flesta exegetiker är överens om att passagerna inte ska läsas så utan hävdar att de handlar om kungen över Babylonien, Nebuchadnezzar, respektive kund över Tyros. De som hävdar att profetiorna faktiskt handlar om Satans fall brukar ta upp användande av namnet Morgonstjärnan (som sedan, felaktigt, gett upphov till Lucifer som ett alternativt namn) i Jesaja samt en rad liknelser i Hesekiel, däribland användande av ord kerub, att personen ska ha bott i Eden och haft en plats på "gudaberget". Jesus säger att han själv sett Satan falla från himmelen[2]. De flesta exegeter är överens om att man pratar om ett permanent fall från himmelen, även om några få försvarat Satan och menar att Jesus kan ha profeterat om fallet snarare än att det faktiskt hänt, likt Johannes av Patmos i Uppenbarelseboken eller att fallet inte nödvändigtvis måste bero på att Satan är utslängd, eller ens för en längre tid.

I Uppenbarelseboken nämns det att Satan tar med sig en tredjedel av alla änglar i sitt fall, änglar som sedan kämpar på Satans sida i den slutgiltiga striden i den sista tiden. När änglafallet egentligen utspelade sig finns det inget egentligt konsensus om, mycket eftersom teologer är överens om att det troligtvis har skett innan Satan får sin dualistiska roll i Nya Testamentet samtidigt som Johannes av Patmos, vars bok är bland de sista kronologiskt i Bibeln, förutspår fallet. Det kan alltså vara en fråga om olika fall eller händelser. Utöver teologers antaganden och Johannes av Patmos profetia i Uppenbarelseboken tas änglafallet upp i långt mycket större detalj i Henoksböckerna. Även 3 Baruksboken tar upp Samaels förvisning från Eden, här är det planterandet av kunskapens träd som anges som anledning.

I Islam, där gestalten har namnet Iblis, framgår det förhållandevis tydligt att Iblis blir förpassad på grund av sin ovilja att lyda under människan.[3] I Islam menar man också att Iblis sanna namn innan fallet var Azazel. Iblis roll definieras olika av islamologer, enligt muslimsk tradition var Iblis en ängel innan fallet och blev en djinn efteråt, eftersom änglar i muslimsk tradition inte kan vara onda.

Källor och fotnoter

  1. Davidson, G., A dictionary of angels, ISBN 0-02-907052-X, s. 339
  2. Lukasevangeliet 10:18
  3. Koranen, sura 15, verserna 28-42 samt sura 18.

Se även

Personliga verktyg