Manfred Mann

Från Rilpedia

Version från den 8 mars 2009 kl. 05.10 av J Hazard (Diskussion)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Manfred Mann vid ett framträdande i Oslo 1976.

Manfred Mann brittisk R&B och popgrupp bildad i London 1962 av just Manfred Mann, keyboardist i gruppen.

Innan man bestämde sig att satsa på R&B hette gruppen The Mann-Hugg Blues Brothers och spelade mestadels jazz, mycket tack vare Manns intresse för just den musiken. Övriga medlemmar i originaluppsättningen var Paul Jones (sång, munspel), Mike Vickers (gitarr, saxofon, flöjt), Tom McGuinness (bas), och Mike Hugg (trummor). Gruppen fick skivkontrakt av EMIs His Masters Voice 1963, efter att ha försökt både hos Decca och Pye Records dessförinnan. När man fått tag i producenten John Burgess tyckte han det var bättre att namnge gruppen efter keyboardisten, kort och gott "Manfred Mann". Sångaren Paul Jones var den som fick mest uppmärksamhet i gruppen. Han räknas som en av de allra bästa sångarna inom "The British invasion". Mike Hugg kan också sägas vara ett viktigt namn då han var den som höll ihop gruppen längst. Manfred Mann själv däremot höll en låg profil och var faktiskt emot att hans namn skulle användas som gruppnamn!

Deras debutsingel som släpptes 1963 bestod av två instrumentella spår och kom och gick obemärkt. Deras andra singel blev inte heller någon framgång. Gruppen blev sedan tillfrågad att skriva en signatur till brittiska tv-showen Ready, Steady, Go. Den låten "5, 4, 3, 2, 1" blev gruppens genombrott. Under gruppens första singlar hade Dave Richmond varit basist, men han lämnade gruppen efter "5, 4..." och McGuiness kom tillbaka igen. Efter detta släppte gruppen den adekvata framgången "Hubble Bubble Toil and Trouble", och sedan kom gruppens definitiva genombrott med låten "Do Wah Diddy Diddy" sommaren 1964, och sedan rullade det på fram till slutet av 1960-talet. Sistnämnda låten blev också deras internationella genombrott och är antagligen deras mest kända inspelning.

En framgångsrik uppföljare till "Do Wah Diddy Diddy" kom på hösten, "Sha La La". Både låtar var äldre uppiffade R&B-hits. Dessa två låtar var också gruppens största amerikanska framgångar. Gruppen valde medvetet bort marknaden i USA p. g. a. kostnadsskäl och de är därför mycket kändare i Europa. De brittiska hitsen fortsatte strömma på. 1965 hade de stora brittiska framgångar med outgedda Bob Dylan-låten "If You Gotta Go, Go Now" och "Oh No, Not My Baby". De blev också mindre hits i Sverige. Samma år lämnade gitarristen Mike Vickers gruppen. Han tyckte han fick för lite uppmärksamhet. Hans ersättare blev Jack Bruce som tidigare spelat bas med John Mayall. Detta gjorde att Tom McGuinness kunde återgå till sitt "riktiga" instrument, gitarr.

På våren 1966 fick de en hit med "Pretty Flamingo". Den låten markerade slutet på en era för gruppen då Paul Jones lämnade den för att inleda en framgångsrik solokarriär. Hans ersättare blev Mike D'Abo. Även basisten Jack Bruce lämnade efter den singeln gruppen för att bilda Cream. Att Manfred Mann som grupp fortfarande existerade togs med förvåning av många då deras skivkontrakt löpt ut, och då Jones setts som den som gjorde att gruppen gick runt.

Den nya versionen av gruppen skrev kontrakt med Fontana Records. Klaus Voormann hade nu också hoppat in på bas. Man rensade nu bort den R&B som varit så framstående i tidigare hits från gruppen till förmån för ett mer popanpassat sound. De nya Manfred Manns första singel var en cover på Bob Dylans "Just Like a Woman" som klev upp på Englandslistans tionde plats. I Sverige gick det ännu bättre då den knep första platsen på Tio i topp. Gruppens nästa singel, "Semi-Detached Suburban Mr. James" skrevs av sångaren i New Vaudeville Band och var en stor musikalisk förändring för gruppen.

Våren 1967 gav världen hiten "Ha! Ha! Said the Clown". 1968 spelade gruppen in Bob Dylans outgivna "Mighty Quinn" som i konkurrens med "Do Wah Diddy Diddy" har kommit att bli en av deras mest kända låtar. 1969 kom "Fox on the Run" vilken blev en stor Tio i topp-hit i Sverige. Gruppens sista stora låt från 1960-talet blev "Ragamuffin Man". Manfred Mann fortsatte sin karriär i Manfred Mann's Earth Band sedan gruppen Manfred Mann upplösts sent 1969.

Under namnet The Manfreds har Paul Jones, Mike D'Abo, Tom McGuinness, Mike Vickers, och Mike Hugg återförenats flera gånger för att köra de gamla låtarna på oldiesturnéer.