Carl Eric Almgren
Från Rilpedia
Carl Eric Almgren, född den 4 mars 1913, död 20 maj 2001. General och svensk arméchef 1969 – 1976.[1] Son till en underofficer i Linköping. Fadern var underofficer i Linköping. Studentexamen i Linköping och sedan en mycket framgångsrik karriär som arméofficer. Almgren hade mycket goda kunskaper i ryska språket.
Almgren utnämndes i april 1934 till officer vid Jönköpings-Kalmar regemente, löjtnant 1936 och genomgick sedan infanteriofficersskolan. Vintern 1938 - 1939 studerande han på ett stipendium ryska språket i Tallinn. I oktober 1939 utnämndes han till biträdande militärattaché i Estland, Lettland och Litauen. Med placering i Tallinn följde han på nära håll det allt mer oroande världsläget. Genom den sovjetiska inmarschen 1940 upphörde hans möjligheter att verka som attaché. Han har berättat hur han följde de första sovjetiska stridsvagnarnas framryckning över den estniska gränsen när han satt uppkrupen i en trädkrona. 1949 utnämndes han till kapten vid Västernorrlands regemente, 1951 till major och 1955 överstelöjtnant i generalstabskåren. 1957 återvände Carl Eric Almgren till trupptjänst som överstelöjtnant och utbildningsofficer vid Hälsinge regemente, innan han 1960 utnämndes till överste och chef för Jämtlands fältjägarregemente (I5). 1961 tillträdde han posten som försvarsstabschef och utnämndes till generalmajor. 1966 utnämndes han till generallöjtnant. 1967 tillträdde han tjänsten som militärbefälhavare i Östra militärområdet och även överkommendant i Stockholm. Arméchef 1969 - 1976. Vid sin avgång som arméchef utnämndes han till general.
Dåvarande riksantikvarien Erik Norberg skrev följande minnesord över Carl Eric Almgren (i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift)
"Carl Eric Almgren föddes i Domkyrkoförsamlingen i Linköping den 4 mars 1913 som son till kaptenen Carl Almgren och dennes hustru Esther, född Tell. Fadern Carl, som härstammade från en lantbrukarfamilj, var underofficer vid Livgrenadjärregementet, där han tillhörde de mer framträdande företrädarna för sin kår och hade åtskilliga förtroendeuppdrag både vid regementet och i staden Linköping.
Carl Eric Almgren tog studenten med ovanligt höga betyg vid Linköpings högre allmänna läroverk den 4 juni 1931. En vecka senare stod han som officersaspirant utanför kasernerna vid Livgrenadjärregementet, året efter det att hans far hade begärt avsked. Han blev i april 1934 officer vid Jönköpings-Kalmar regemente, löjtnant 1936 och genomgick sedan infanteriofficersskolan. Vintern 1938-1939 tillbringade han med studier i ryska språket i Tallinn, och i oktober 1939 förordnades han till biträdande militärattaché i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Med placering i Tallinn följde han på nära håll det allt mer oroande världsläget, ända tills den sovjetiska inmarschen 1940 satte punkt för hans befattning. De för-sta sovjetiska stridsvagnarnas inryckning över den estniska gränsen följde han på nära håll uppkrupen i en trädkrona. Under krigsåren tjänstgjorde han bland annat vid beredskapsorganiserade armékårs- och för-delningsstaber, gick genom Krigshögskolan, blev kapten 1942, aspirant vid Generalstabskåren och kapten vid densamma 1945. Under de närmaste efterkrigsåren var han placerad vid Arméinspektionens centralavdelning och Arméstabens organisationsavdelning, samtidigt som han undervisade vid Krigshögskolan i taktik och stabstjänst och en kortare tid även vid Flygkrigsskolan. 1949 utnämndes han till kapten vid Västernorrlands regemente, 1951 till major och 1955 överstelöjtnant i Generalstabskåren. Vid den tiden undervisade han samtidigt vid kurser för högre försvarsstudier och vid den nyligen inrättade Försvarshögskolan, där han kom i nära kontakt med företrädare för näringsliv och samhälle utanför försvaret. Han var placerad vid Försvarsstaben och därefter som chef för Arméstabens taktikavdelning. Under åren 1953-1957 innehade han som chef för Försvarsstabens arméavdelning en central post med inflytande över operativ planering och samarbetet mellan de centrala staberna.
1957 återvände Carl Eric Almgren för en tid till trupptjänst som överstelöjtnant och utbildningsofficer vid Hälsinge regemente, innan han 1960 utnämndes till överste och chef för Jämtlands fältjägarregemente. Hit kom han som en officer i karriären men visade sig i högsta grad hemmastadd med soldatlivet. Han var en utmärkt trupputbildare och ledde själv övningar trots att han var regementschef. Men tiden i Östersund blev kort. Redan påföljande år tillträdde han posten som försvarsstabschef och utnämndes samtidigt till generalmajor. 1966 avancerade han till generallöjtnant, och 1967 tillträdde han tjänsten som militärbefälhavare i Östra militärområdet och därmed även som överkommendant i Stockholm. När Curt Göransson 1969 lämnade posten som arméchef, föll det på Almgrens lott att efterträda honom.
Carl Eric Almgren var arméchef i sex år. När han tillträdde hade just 1968 års försvarsbeslut trätt i kraft. Med detta försvann den dittillsvarande politiska enigheten mellan socialdemokrater och borgerliga partier, och det var uppenbart att ÖB:s militärpolitiska bedömningar tillmättes mindre vikt. Anslagsramen krympte, det fasta pålägget för teknisk utveckling försvann, och det noggrant uträknade priskompensationssystem som tidigare gällt ersattes av ett mindre fördelaktigt nettoprisindex.
Vid förbanden präglades stämningen av tidens ungdomsrevolt. Den nye arméchefen hade under åren samlat en ansenlig erfarenhet av utbildning, trupptjänst och högre stabsbefattningar. Han grep sig an uppgifterna med beslutsamhet och energi. Utbildningsmetoderna vidareutvecklades, och han strävade efter större förståelse för arméns och värnpliktens roll i samhället. Han drev igenom en sammanslagning av regementen och försvarsområdesstaber, och gav därmed landskapsregementena det ansvar för både lokalt och nationellt övergripande försvar, som de hade när de ursprungligen grundades. Den auktoritet som fadern en gång hade haft som framstående underofficer vid Livgrenadjärregementet, kom nu sonen till del i betydande utsträckning men på högre nivåer. Vid avgången 1976 utnämndes han till general.
Carl Eric Almgren hade en viljestyrka och arbetskapacitet som gick utöver det vanliga. Han besatt också ett aldrig sviktande sinne för sakfrågor av större eller mindre beskaffenhet. Ett vittnesmål om detta är den kolossala samling anteckningar och pressklipp som han successivt byggde upp i hyllmeter efter hyllmeter till en samling som slutligen omfattade närmare 300 pärmar, vilka han under senare år ägnade stort intresse och försökte lämna efter sig i bästa skick. Han hade gått ut Krigshögskolan som överlägsen etta. Hans allmänbildning var av ovanlig art, och de utomordentliga språkkunskaperna utgick från ryska som han hade börjat studera i Tallinn och franska från Krigshögskolan. Hans beläsenhet byggde inte på slump utan på en målmedveten strävan att förkovra sig; ända intill senare år förde han bok över alla böcker som han läste. När han utnämndes till generalmajor var han endast 48 år gammal, enastående för tiden och ett tecken på utomordentlig begåvning och stort engagemang.
Han var krävande mot sig själv och kollegerna. Inför medarbetarna och särskilt underlydande var han emellertid alltid uppmärksam, artig och omtänksam. Att sända ett telegram till en kap-ten på hans 50-årsdag var för honom lika naturligt som att ägna en stund av arbetsdagen till att skriva ett medkännande brev till en nybliven änka. Inför officerare på jämförbar nivå kunde han inge en tung respekt, oavsett om det gällde svenska regementschefer eller utländska kolleger. Till detta bidrog de kunskaper inom vida områden som han var för uppriktig för att hål-la för sig. Han var en utpräglat handlingsinriktad ledargestalt, en verkställande person, och knappast av grubblande natur. I botten låg en uppfattning att beslut skulle grundas på den sakbedömning som för honom var naturlig. Med en sådan inställning kunde det någon gång bli svårt att sätta sig in i alla de villkor som påverkade politiken och de yttersta ramarna för hans egen verksamhet.
Vid sidan av den traditionella karriären hade hans tjänster tagits i anspråk i åtskilliga utred-ningar och särskilda uppdrag. Han var sekreterare i arméns officersutbildningskommitté 1944-1946, ledamot av 1948 års luftvärnskommitté, expert i kommittén för frivilligt försvarsarbete 1949, expert i ÖB-utredningarna 1947, 1954, 1957, 1962 och 1965, expert i 1962 års försvarskommitté och 1965 års försvarsutredning, ledamot av styrelsen för Sveriges civilförsvarsförbund 1956-1957, Totalförsvarets chefsnämnd, Totalförsvarets upplysningsnämnd, Statens signalskyddsnämnd och presidiet för Centralförbundet Folk och försvar.
Som militär medarbetare i Stockholms-Tidningen i två perioder 1943-1946 och 1952-1954 samt med artiklar även i andra organ visade han framstående egenskaper som skribent och debattör. Han gav ut skrifterna De moderne våben og deres indflytelse på strategien (Köpen-hamn 1956), tillsammans med Yngve Lorentz Atlantpakten under tio år (1959) och var medarbetare bland annat i verken Andra världskrigets historia (1947-1949), Kungl Jämtlands fältjägarregementes historia (1966), Kampen om Skåne (1983), Lottorna i försvarets tjänst (1984), Officerskursen 1932-1934 (1984) och Fortifikationen 350 år (1986).
Historieintresset utvecklades när han under arméchefstiden 1969-1976 även var styrelseordförande i Armémuseum. Han lade ned stort arbete i Föreningen Fältjägare i Stockholm, bevista-de inte sällan sammanträdena i Svenska militärhistoriska kommissionen och kunde då och då finna förströelse i de kulturella aftnarna med Sällskapet Idun. På Krigsskolan hade Carl Eric Almgren haft rollen som slottspoet. Vid ett otal middagar kunde han senare förnöja med för tillfället anpassade verser, inte sällan på konstrik och regelbunden alexandrin.
Hustruns bortgång drabbade honom djupt. Under senare år kom Frälsningsarmén att höra till hans särskilda intresse, men engagemanget var egentligen av gammal art. Som truppofficer hade han uppmärksammat den goda anda som spreds av värnpliktiga frälsningssoldater. Han kände sig hemma i rörelsens organisation och samhällsengagemang men drogs särskilt till de musikaliska inslagen. 1983 trädde han in i Frälsningsarméns råd och arbetade aktivt för att planera aktiviteterna i krissituationer. I början av 1990-talet följde han nära strävan att bygga upp organisationen i de baltiska staterna.
Carl Eric Almgren tillhörde pliktmänniskorna, och det var sent om aftonen när han sin sista arbetsdag lämnade Grå huset. Inför sin avgång hade han bevistat ett antal armémöten. Han avslutade genomgångarna med de djupt personliga orden: ”Jag tackar Gud, för att jag har blivit brukad.”
Med sina meriter och personliga egenskaper måste Carl Eric Almgren räknas till de mest framstående representanterna för försvaret under 1900-talet. Han var hedersledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och blev ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien vid 39 års ålder 1952. Han var ordförande i avd I 1970-1975 och Akademiens styresman 1969-1971.
(återgivet efter medgivande av författaren och krigsvetenskapsakademien).
Källor
| Företrädare: Curt Göransson |
Sveriges arméchef 1969-1976 |
Efterträdare: Nils Sköld |
