Johan Carl Wilcke
Från Rilpedia
Johan Carl Wilcke, född 6 september 1732 i Wismar, död 18 april 1796 i Stockholm, var en tysk experimentalfysiker vilken gjorde viktiga insatser inom viflera områden.
Wilcke föddes i Wismar, som då räknades som svenskt område. Fadern, som var präst, ville att sonen skulle slå in på samma bana, men teologi tilltalade inte Wilcke, som istället var mer intresserad av fysik. Han blev redan som 25-åring doktor vid universitetet i Rostock.
Wilcke flyttade till Sverige och fick först en lektorstjänst (Thamisk lektor, 1759) och sedan 1770 en professur i fysik i Stockholm. Han blev ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1759 och dess sekreterare 1784 – 1796.[1] Han var också ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala från 1774, av Fysiografiska sällskapet i Lund från 1775 och av utländska lärda samfund.[2]
Upptäckter/landvinningar
- Uppfinnare av elektroforen 1762, som senare vidareutvecklades av Alessandro Volta.
- Sambandet mellan norrsken och störningar i det jordmagnetiska fältet.
- Den förste som utarbetade isoklinkartor för hela jorden.
- Upptäckte att norrskenets strålar går parallellt med jordmagnetiska fältet. Hans avhandling om detta finns i KVA handlingar för år 1777.
- Lämnat viktiga bidrag inom värmelära.
- Konstruerade den vätgasballong med 4 m diameter, som sändes upp i ett experiment från Stockholms gamla observatorium på Observatoriekullen i Stockholm.)
