Kyrkans förfall under senmedeltiden
Från Rilpedia
Den katolska enhetskyrkan nådde sin högsta maktposition under 1200-talet. Sekelskiftet 1300 firades som jubelår i Rom med pompa och ståt, men det kommande århundradet skulle innebära en nedgång för kyrkan när det gäller prestige och makt. Den tysk-romerska kejsarmakten var visserligen besegrad, men den franska kungamakten skulle visa sig vara en svårare motståndare.
Århundradet hade inte hunnit mer än börja, när kung Filip IV satte hårt mot hårt och krävde att de franska biskoparna skulle betala tribut (ung. detsamma som extraskatt, något som den franska kyrkan tidigare frivilligt gjort, men nu ville alltså Filip tvinga fram skatt). Kyrkan var traditionellt skattebefriad, så påven, Bonifatius VIII, protesterade mot detta världsliga krav genom en bulla (Unam sanctam 1302) där han hävdade att kyrkan var överordnad furstarna, som skulle böja sig för påvens vilja. Det struntade nu Filip i, med stöd av det franska prästerskapet, och beskattade kyrkan i alla fall. Bonifatius VIII svarade med att bannlysa Filip, som i sin tur kontrade med att låta ta den 68-årige påven till fånga 1303. Han befriades visserligen snart, men dog samma år och i hans ställe valdes en fransman till påve. (Bonifatius' omedelbare efterträdare var dock Benedictus XI (1303-1304).) Denne, Clemens V, slog sig 1309 på Filips initiativ ner i Avignon istället för i Rom. Där kom påvarna, samtliga fransmän, sedan att residera fram till 1377 (påvarnas babyloniska fångenskap), under starkt inflytande från den franska kungamakten. (En av många som försökte förmå påven att flytta tillbaka till Rom var Birgitta. Hon hann emellertid gå ur tiden innan det skedde).
Filips åtgärder slutade dock inte med detta. Nu när han hade kontrollen över den påvliga förvaltningsapparaten använde han sig av sin makt för att lägga beslag på tempelherrarnas vid denna tid ansenliga förmögenhet.
Nu var det inte bara detta som sänkte kyrkan, det finns fler faktorer bakom nedgången. Korstågen hade misslyckats, och det innebar en väsentlig prestigeförlust för kyrkan och påvemakten. Andra anledningar till tappat anseende var det moraliska och kunskapsmässiga förfallet inom den kyrkliga organisationen. Det skämtades grovt om prästers och munkars erotiska eskapader på ett sätt som tydligt visar att även vanligt folk börjat tappa respekten. Många präster var så dåligt utbildade att de nätt och jämnt kunde färrätta mässan på latin. Högt uppsatta prelater kunde inneha ett flertal kyrkliga ämbeten och inhösta inkomsterna från dem utan att någonsin ens besöka de församlingar de hade ansvaret för. Dessa sköttes i stället av underbetalda vikarier – ofta sådana okunniga präster som nämnts ovan.
1377 återvände påven till Rom, men dog året därpå. Då valdes en ny påve i Rom – och en i Avignon! Under den stora västerländska schismen 1378-1417 fanns alltså två påvar, vilket naturligtvis inte ökade kyrkans anseende och trovärdighet. Vid ett tillfälle, 1409, försökte man genom ett kyrkomöte i Pisa lösa schismen genom att avsätta båda och istället välja en ny. De två tidigare vägrade dock att finna sig i detta och plötsligt hade kyrkan tre påvar! Schismen löstes 1417, men då var det för sent att återupprätta den högmedeltida universella kyrkans internationella makt och anseende. Under den babyloniska fångenskapen och schismen hade nationalkyrkorna vuxit sig starka och närmat sig respektive kungamakt. Kyrkans nedgångsperiod hade också berett marken för reformationen.
