Kronprinsessan Victorias kustsanatorium för skrofulösa barn
Från Rilpedia
Kronprinsessan Victorias kustsanatorium låg i Vejbystrand, Barkåkra kommun, från år 1971 tillhörande Ängelholms kommun i nordvästra Skåne. Sanatoriet grundades av doktor Ernst Lindahl år 1903 och kronprinsessan Victoria blev kustsanatoriets beskyddare.
Under 1800-talet var tuberkulosen en utbredd och svår folksjukdom i Sverige. Den drabbade inte minst barn och ungdomar. Barnen led ofta av s.k. skrofulos, en sorts körteltuberkulos. Som underläkare såg Ernst Lindahl hur tuberkulospatienterna på lasaretten led. Han bestämde sig därför för att ägna sitt liv åt att lindra deras lidande och om möjligt bota dessa patienter. Ernst Lindahl hade under sina många resor i studiesyfte utomlands sett väl fungerande kustsanatorier för skrofulösa barn. Han hade mycket bestämda åsikter om hur tuberkulospatienterna bäst kunde botas. Frisk luft, salta bad och sol, i kombination med vila och näringsrik mat, var receptet.
När Ernst Lindahl sommaren år 1900 första gången såg Vejby sandplantering förstod han att han hittat platsen för sitt kustsanatorium. Den 2 juni 1903 stod första byggnaden i det som fick namnet Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium (KVK) klar och snart var alla rummen, utom två, upptagna av barn.
På 1940-talet började man vaccinera mot tuberkulos och Kustsanatoriet kunde därigenom börja användas för andra patientgrupper. År 1949 fanns 409 patienter, de flesta med ortopediska sjukdomar. Sanatoriet användes på 1950-talet även som sjukhus för polioskadade. I början av 1960-talet började man på KVK ta emot multihandikappade barn och en unik och mycket framgångsrik särskola drevs i många år, långt före särskolereformen. Sanatoriet övertogs av Kristianstads läns landsting år 1975 som använde det som vårdhem fram till nedläggningen år 1986. Det användes därefter som vandrarhem och flyktingmottagning.
Idag är KVS-området privatägt och i gamla huvudbyggnaden finns ett äldreboende och ett demensboende. En av de nyligen renoverade byggnaderna, annex 1, inrymmer sedan år 2003 det s.k. KVS-museet, som kom till tack vare ett samarbete mellan KVS-områdets ägare och några eldsjälar bland ortsborna knutna till Vejbyföreningen.
Många berättelser och foton har samlats in från f.d. patienter. Så här berättar till exempel en f.d. tuberkulospatient:
- "'Jag var en av de så kallade långliggarna på KVK. En av dem som låg längst i gipsvagga. I mer än fyra år låg jag på rygg i sängen. Det var värst i början, innan jag blev inliggen. Gipsvaggan var hård, men jag hade ett tre cm tjockt vaddtäcke. Med tiden blev det ganska skönt. Kroppen skulle bara vänja sig först.
- Varannan förmiddag kom personalen och vände mig. Jag fick då ligga på magen i en timma, medan biträdena tvättade mig med ryggsprit och pudrade. Sedan vände de mig åter på rygg. Jag hade aldrig några liggsår.
- All mat åt jag liggande på rygg. Tallrikar och glas placerades på en handduk på magen. Det var värst med soppa. Det var svårt att hålla balansen, så man inte spillde. Snart lärde jag mig både att dricka och borsta tänderna liggande på rygg.
- Ibland blev vi lite trötta på maten. Den var god, men det kunde bli lite enahanda. Då sa jag till syster och sedan bad jag en av oppegångarna att beställa mat från pensionatet i Vejbystrand. Så körde de ut maten till oss."
När en tbc-patient som varit sängliggande under längre tid började tillfriskna, användes en bräda med remmar, för att träna patienten att kunna stå upp. Han eller hon spändes fast en stund varje dag och brädan restes dag för dag allt mer upprätt. När man klarade att stå upprätt en halvtimme, fick man bli uppegående patient, s.k. oppegångare. Brädan ifråga finns kvar och visas på KVS-museet, som är öppet under sommarmånaderna.
Källor och litteratur
- Allan Selge: Ett sjukhus vid havet. Historik över Kronprinsessan Victorias kustsanatoriium under sju decennier (1975)
- Johan Brinck: KVS - vadan och varthän? ur Ängelholm, en hembygdsbok, 1992, s. 131-137
