Slaget vid Uttismalm

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Slaget vid Uttismalm
Del av Gustav III:s ryska krig
Datum 28 juni 1789 Plats Uttismalm, Ryssland Utfall Svensk seger
Stridande
Sverige	Mall:Landsdata Ryssland Ryssland
Befälhavare
Gustav III	?
Styrka
ca 2500 man	ca 2500 man
Förluster
102 stupade och sårade	400 stupade och sårade

Slaget vid Uttismalm var ett fältslag under Gustav III:s ryska krig, där Sverige besegrade Ryssland.

Gustav III anlände till Finland i juni 1789, för att inleda det andra krigsårets fälttåg. De svenska lantstridskrafterna beräknades vid nämnda tidpunkt uppgå till ungefär 15 à 20 000 man, huvudsakligen fördelade på Savolaxbrigaden under Kurt von Stedingks befäl om 4 000 man och huvudstyrkan under kungens eget överbefäl om 11 à 12 000 man, stående bakom Kymmene älv, från Finska viken upp till Heinola.

Ryssarna mobiliserade överlägsna krafter inför årets fälttåg - kanske så mycket som 40 000 man - och den 9 juni 1789 överskred de gränsen till Savolax med omkring 11 000 man, fördelade på två kolonner. Deras mål var att förinta Stedingks avdelning, eller att åtminstone tvinga honom att retirera och dermed blotta huvudarméns flank för ett avgörande anfall. Stedingk tog upp en stark försvarsposition vid Porrosalmi, där han med sina underlägsna trupper, efter en hjältemodig drabbning, lyckades hejda ryssarna, som trots insättandet av ett elitförband bestående av grenadjärer - grenadjärerna led svåra förluster efter att upprepde gånger ha angripit den svenska ställningen - inte lyckades genomföra sin stridsuppgift. Stedingk blev visserligen tvungen att senare dra sig undan åt Jorois, nordöst om S:t Michel, men lyckades här hejda vidare ryskt framträngande, varefter Savolaxfronten stabiliserades.

Gustav III hade under tiden avvaktat händelseutvecklingen i Savolax, men efter beskedet om den svenska segern vid Porrosalmi, beslöt han att försöka lätta trycket mot Stedingks fördelning, genom att själv gå offensivt till väga mot ryssarna på sin front. Generalmajor Kaulbars, beordrades att skydda den svenska huvudarméns vänstra flank genom att ta ställning vid Heinola. Gustav III befallde nu generalerna Siegroth och von Platen att med sina avdelningar förena sig med honom i Värälä, vilket skedde den 25 juni, varefter den svenska huvudstyrkan nu uppgick till mellan 5 000-6 000 man.

Samma dag förbereddes övergången av Kymmene älv, bl.a. genom att fältartilleri posterades på en höjd mittemot övergångsplatsen, varefter svenskarna genomförde övermarschen till andra sidan under betäckning av artillerield och lätt infanteri som skärmytslade med ryska jägare och kosacker vilka emellertid bara bjöd obetydligt motstånd. Svenskarna förskansade sig därefter i Kouvola på östra sidan av älven, där omgruppering och kraftsamling kunde ske under de följande dagarna.

Den 28 juni bröt kungen upp i spetsen för ungefär 2 500 man (bl.a. kronobergare, östgötar, västerbottningar och södermanlänningar) och tog vägen mot Davidstad, medan Siegroth kvarlämnades vid Värälä, för att skydda flodövergången där och mota eventuella ryska framstötar från Fredrikshamnshållet. Gustav III fick under dagen reda på att den ryska huvudstyrkan stod vid Uttismalm i svenskarnas anryckningslinje och beordrade anmarsch. De svenska förtrupperna upptäckte nu en förpostställning 3 km väster Uttismalm. Efter ett improviserat krigsråd bestämdes att en bataljon östgötar och en västerbottensbataljon skulle försöka att göra en kringgående rörelse och omfatta ryssarnas högre flygel, medan resten av de svenska trupperna - bl.a. kronobergarna - skulle anfalla fiendens center, en operation som lyckades fullständigt under betäckning av artilleriet, som återigen bevisade sin effektivitet och slagkraft. Fienden föll nu under vilt skjutande tillbaka mot den ryska huvudställningen vid Uttismalm, där man gjorde sig beredda till strid. Under den följande timmen avancerade svenskarna i hällande regn fram mot fienden; Gustav III höll sig hela tiden i spetsen för trupperna och eggade dem framåt genom uppmuntrande tillrop och genom att tala med officerare och enskilda soldater. Kungen höll vid framkomsten till Uttismalm ett kort tal till trupperna, varefter striden började utmed hela linjen. Båda sidor sköt salva på salva mot varandra, men utan större effektivitet pågrund av den dåliga sikten och det hela utvecklades till en skärmytsling i större skala, snarare än ett veritabelt fältslag, innan kungen och von Platen slutligen beslöt sig för att upprepa den tidigare krigslisten, genom att sända en bataljon kronobergare runt ryssarnas vänstra flank, samtidigt som anfall beordrades utmed hela linjen. När ryssarna såg sig angripna både framifrån och i fronten, ville de inte slåss längre och drog sig tillbaka i riktning Kaipiais,på avstånd förföljda av ett detachement livdragoner och östgötabataljonen.

Efter den segerrika striden, ställdes trupperna upp bataljonsvis och avtackades, flera officerare dekorerades med svärdsorden och underofficerare och soldater som utmärkt sig under striden fick "gratifikationer".

Förlusterna under drabbningen hade varit förvånande små: på svenska sidan två sårade officerare, 14 stupade soldater och 86 sårade; på den ryska ungefär hundratalet stupade och tre gånger så många sårade eller fångar. Dessutom tog svenskarna en kompanifana, gevär, ammunition med mera.

Källor och litteratur

• Krigshandlingar, 1788-90. (KrA; Krigsarkivet)
• Krigshandlingar, 1788-90. (RA; Riksarkivet) Rein: "Finska Armén..."