Fritz Tutenberg
Från Rilpedia
Fritz Tutenberg, tysk musikvetare, författare, översättare, operachef och regissör. Född 1902, död 1967.
För konstmusiken i Sverige före andra världskriget betydelsefull person, outtröttlig i sin iver att göra svensk musik känd i Tyskland, både som översättare och iscensättare; aktiv i Kampfbund für Deutsche Kultur, en nazistisk organisation grundad av Alfred Rosenberg, i syfte att bekämpa modernismen och framhålla "tyska värden". Gynnandet av svensk musik var en del av främjandet av ett ariskt kulturprogram. Som operachef i Chemnitz arbetade Tutenberg målmedvetet med svensk repertoar, gärna till egna libretti. Han förband sig också att omarbeta verk som inte var ideologiskt passande, och så skedde med Atterbergs opera Fanal före den tyska premiären, och det var i denna version operan sedan spelades i Tyskland.
Tutenberg var tillsammans med Ständiga rådet drivande i uppförandet av svensk musik i Tyskland under 1930-talet, med musik av bl a Kurt Atterberg, Natanael Berg, Albert Henneberg, Oskar Lindberg och Ture Rangström. Författade även libretton till Lindbergs opera Fredlös och flera av Albert Hennebergs operor, var aktiv för svensk kultur även efter krigets slut, som till exempel översättare till tyska av texten till Atterbergs nionde symfoni, Sinfonia visionaria, 1955-1956.
Deltog i kriget som soldat och återvände till fots till Tyskland från Rumänien för att konstatera, att operahuset i Chemnitz var bombat och alla personliga tillhörigheter förlorats. Tutenberg ställdes inför rätta i en denazifieringsprocess och fick som medlöpare böter. Därefter sägs han ha varit omvänd.
Efter att Tutenberg hade tackat nej till återanställning vid operahuset i Chemnitz - han ville inte bli kvar i Östtyskland - blev Tutenberg utsedd till docent i operaregi och operadramaturgi vid Städtisches Konservatorium i Berlin 1952, och året därpå professor vid Mozarteum i Salzburg. Han avslutade sitt liv som musikrecensent i dagstidningen Frankfurter Allgemeine. Under hela efterkrigstiden hade Tutenberg kontakt med både Atterberg och Henneberg, som på olika sätt försökte hjälpa honom - dock utan att lyckas.
Omöjligt att bortse från är Tutenbergs förhärligande av nazismen och stötande antisemitiska utfall, vilka ständigt återkom i brev till svenskar som Atterberg och Henneberg. Men spridandet av svensk traditionell konstmusik i mellankrigstidens Tyskland kan inte tas från honom. Även om det på 1930-talet fanns starka ideologiska skäl till detta, kan man inte bortse från att det fanns också en stark övertygelse om att svensk musik hade särskild kvalitet som var värd att beakta, parallellt med andra kulturella (läs tyska) värden. Frågan är ifall svensk musik hade spelats så mycket som den gjorde, utan Tutenbergs insats.
