Kodachrome
Från Rilpedia
Kodachrome, positiv färgfilm (populärt kallat diafilm) introducerad 1935 av Kodak, strax före konkurrenten Agfas Agfacolor (senare Agfachrome). Introduktionen var ett stort framsteg för att popularisera färgfotografering. Föregångare var bröderna Lumières Autochromeprocess från 1905. Ett annat viktigt steg är Rudolph Fishers patent som använde sig av den subtraktiva färgblandningsmetoden 1912. Han använde sig av färgkopplare men dessa vandrade i emulsionen. Leopold Godowsky, Jr. och Leopold Mannes, musiker och fotointresserade uppmanas att starta ett forskningslabratorium för att forska om fotografisk färgfilm 1922. De kommer senare att utveckla Kodachrome under Kodaks regi.
1928 gör Kodak försök med stripped filters i 16 mm kinofilm. De använder grundfärgsfilter vid exponering och projicering av filmen, men metoden betraktas som en återvändsgränd. Långt senare skulle Polaroid utveckla en diafilm på grundfärgsprincip: filmen har längslöpande strips med grundfärger och exponeras genom filmbasen. Filmen heter Polachrome.
Kodachrome ger bilder med renare färger och bättre gradiation. Det har framhållits att Kodaks filmer ger bättre färger i solsken medan Agfas ger bättre färger när det är mulet. Kodachromediorna har en mycket hög hållbarhet, och även bilder från 1940- eller 50-talet kan ge en stark närvarokänsla.
Kodachromens framkallningsprocess är mer invecklad än Agfachrome-/Ektachromefilmernas. Detta beror att färgkopplingsämnerna tillsätts i framkallaren och inte är inbyggd i emulsionen som hos övriga färgfilmer. Det blir på detta sätt möjligt att använda lite stabilare färgämnen än för Ektachrome-/Agfachromefilmerna. Filmen kan på detta sätt görs tunnare vilket medför bättre skärpa.
På 1980-talet och tidigare fanns ett Kodachromelaboratorium i Spånga strax utanför Stockholm, där all skandinavisk Kodachromefilm framkallades. Sedan stängdes det labbet ner, och Kodak började framkalla all europeisk Kodachromefilm i Renens (nära Lausanne i Schweiz) (K-14-processen är lite för omständlig för mindre enheter). I december 2007 stängdes även Lausannelabbet ner. Idag framkallas Kodachromefilm bara på Dwayne's Photo, ett oberoende Kodachromelabb i Parsons, Kansas, USA, som är det enda återstående Kodakcertifierade K-14-laboratoret i världen dit allmänheten kan skicka sina Kodachromefilmer för framkallning.
Färgämnenas hållbarhet har enligt filmtillverkarna själva ökat för alla filmer.
Under andra världskriget konfiskerades Agfas tillgångar i USA och Agfas diafilm salufördes under märket Anscochrome. Anscocrome saluförde en höghastighets diapositivfilm under 1970 talet i Europa. Östtyska Orwochrome kunde någon gång nå den marknaden i väst från Agfas gamla fabriker.
Ektachrome 1946 presenterar Kodak Ektachrome, den i dag mest använda diafilmen. Då Kodachromefimen var svår att framkalla utvecklade Kodak Ektachromeprocessen som var mycket snarlik Agfachromeprocessen. Ett generellt problem var att hindra färgkopplingsämnernas vandring i emulsionen (diffundering). Agfa hade löst detta i Agfachromeprocessen genom att sätta långa molekylsvansar på färgkopplarna. Kodak löste samma problem genom att lägga in färgkopplarna i små oljedroppar. När Kodak presenterar sin framkallningsprocess E6 så konverterar även Agfa sina filmer till denna. Det finns därmed ingen skillnad i den kemiska uppbyggnaden mellen moderna diafilmer såsom Ektachrome, Agfachrome, Fujichrome etc - bara Kodachrome är annorlunda. Förbättringar har gjorts och Ektachromefilmerna har närmat sig Kodachrome i skärpa. Ett exempel på detta är Velvia-filmen från Fuji som var först med en tunnare emulsion.
Kuriosa
Paul Simon skrev 1973 låten Kodachrome, som snabbt utsattes för dödskallemärkning av Sveriges Radio på grund av vad man såg som reklambudskap. Även brittiska BBC vägrade spela låten av samma anledning.
