Tunguska-händelsen

Från Rilpedia

Version från den 4 mars 2009 kl. 01.05 av Xqbot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Tunguska ligger i centrala Sibirien

Tunguska-händelsen, den största kända kollisionen mellan jorden och en annan himlakropp under de senaste 100 000 åren.

Kollisionen ägde rum den 30 juni 1908 (17 juni enligt den Julianska kalendern som användes lokalt på den tiden) kl. 7:15 över taigan vid floden Steniga Tunguska i Tsarryssland då en meteorit – en asteroid eller en komet – med en diameter på någonstans mellan 60-1200 m, ödelade drygt 2 000 km2 skogsmark.

Innehåll

Händelseförlopp

Fil:Tunguska.png
Fällda träd fotograferade av en expedition 1927.

Objektet störtade in mot Jorden från en asimut på 115° med en infallsvinkel över horisonten mellan 30° och 35°. Nedslagets koordinater var latitud N 60° 5' 55'', longitud E 101° 5' 57''.

Eldsvansen uppskattas ha varit 800 km lång. Sprängeffekten uppskattas till ca 40 megaton trotyl, vilket kan jämföras med asteroidnedslaget i Arizona för ca 50 000 år sedan, som har uppskattats till ca 3,5 megaton, eller atombomben i Hiroshima som motsvarade 0,0125 megatons sprängverkan. (Den stora energimängd som frigörs kommer från kroppens stora kinetiska energi.)

Ögonvittnesskildringar

Här följer en ögonvittnesberättelse från en schaman:

"Himlen delade på sig och en stor eld syntes. Man kunde inte utstå värmen som kom. Explosionen var öronbedövande [och min vän] S. Semenov blåste iväg tre sazhens [sex meter] över marken. När den varma vinden blåste förbi, skakade marken och kojorna. Torven skakades loss från våra innertak och glaset bröt sig lös ur fönsterramarna." Källa: en intervju dokumenterad av L. Kulik 1930

Tunguskaobjektet

Med största sannolikhet var det så kallade tunguskaobjektet en himlakropp, som i hög hastighet kolliderade med jorden. Vilken typ av himlakropp det var har ännu inte kunnat fastställas. Ett flertal spekulationer har förekommit genom åren och en orsak till detta kan vara att området först under senare tid börjat undersökas med nyare teknik.

Idag saknas pengar för att göra grundligare utforskningar och området är dessutom svårtillgängligt. De uppgifter som tagits fram under 1900-talet är baserade på material från nerslagsplatsen samt omkring 900 ögonvittnesskildringar. Man tror nu dock allmänt att objektet var en mindre asteroid eller en komet.

Hypoteser

Hade det varit en stenasteroid så menar vissa att det någonstans borde finnas spillror kvar. Dessa borde i så fall ha återfunnits, eftersom en sådan kollision skapar spillror flera kilometer från epicentrum. Från denna slutsats borde därför objektet ha varit en liten komet.

Den stora explosionen kan ha orsakats av flera små mindre explosioner, som på långt håll verkat som en enda stor knall. Kometer har även lätt för att falla sönder i små spillror. Men för att bevisa att det var en komet krävs en förklaring till de uppmätta skillnaderna i isotoper och grundämnens beskaffenhet samt en plausibel förklaring till de väderfenomen (tryckförändringar) som uppmättes under sommaren 1908 i Europa.

Det objekt som kolliderade borde haft en ungefärlig densitet på omkring 2 g/cm³. Densiteter för kometer är vanligtvis omkring 1 g/cm³, för stenasteroider 7 g/cm³ och för järnasteroider 9 g/cm³.

Andra teorier

Under årens lopp har även en hel rad av andra förklaringar framlagts:

  • Först trodde folk att det var starten på ett nytt rysk-japanskt krig (se Port Arthur).
  • Ett atomdrivet rymdskepp förorsakade explosionen.
  • Ett gasmoln exploderade.
  • En blixt slog ner, förorsakad av en meteorit som höll på att kollidera med jorden.
  • Explosionen skapades av ett litet svart hål.
  • Händelsen skedde genom "förångning", annihilering, av materia och antimateria.
  • Ett UFO exploderade.

De vita nätterna

Dagarna efter händelsen var detta en stor nyhet i media. Av själva explosionen märktes inget i Europa men den orsakade att mängder med stoft rördes upp i atmosfären. Detta stoft spred sig, och återspeglades av solljuset. Aftonbladet skriver om det i några artiklar under rubriken De hvita nätterna.

Natten till den 1 juli var himlen så ljus mellan klockan 11 och 12 på kvällen att man kunde läsa en tidning mitt i natten i stadens parker. Man kunde till och med se sin egen skugga och det gick att fotografera utan problem. Fenomenet hade även varit synligt på kontinenten och på Brittiska öarna.

Teorierna var många och följande är hämtat ur Aftonbladet den 2, 3 och 6 juli 1908. Första teorin kom från professor Svante Arrhenius, att det var stoft från någon vulkan. 1883 hade ett liknande fenomen inträffat efter ett stort utbrott på Krakatoa, vilket hade synts på himlen här flera månader efter utbrottet. Nu fanns det inga kända vulkanutbrott utan teorin var att det varit ett utbrott i någon otillgänglig del av världen, exempelvis i de arktiska områdena.

Från Berlin kom teorin om att det var stoft från solfläckar. Dr Lockyer från fysiska laboratoriet i South Kensington trodde att det var kraftiga norrsken. Reflexer från höga cirrusmoln var en annan hypotes. Den långvariga torkan i England hade rört upp damm och stoft till höga höjder, trodde vissa. Meteorologiska observatoriet i Edinburgh framförde åsikten att den långvariga torkan hade drivit upp fukten på hög höjd, och återspeglades av solljuset. En meteor nämndes också som en mindre trolig orsak.

Expeditioner

Nedslagsplatsen undersöktes första gången 1927 av Leonid A Kuliks expedition. Under andra världskriget avstannade utforskningen helt. Med Sovjetunionens bildande förhindrades ytterligare undersökningar gjorda av främmande länder. Det var först år 1989, under Gorbatjovs presidenttid, som experter från andra länder fick resa till platsen, vars otillgänglighet kräver helikoptertransport. Området undersöktes även av sovjetiska forskare, men med mindre sofistikerad teknik.

Effekter av nedslaget

Undersökningarna har visat att nedslaget har ökat biomassan. Dessutom har genetiska studier visat att mutationerna ökar, såväl i epicentrum (nedslagsplatsen) som längs med kroppens färdriktning.

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg