Boo.com
Från Rilpedia
Boo.com var ett företag som drev internethandel med märkeskläder. Företaget grundades av Ernst Malmsten, Kajsa Leander och Patrik Hedelin. Det gick i konkurs 18 maj 2000. Dess konkurs var en av de första och störst i internetbubblan som sprack i början av 2000-talet.
Till företagets problem hörde att deras webbplats var bristfälligt designad och alltför bandbreddskrävande för de flesta; med ett modem tog sidan flera minuter att laddas.
Ernst Malmsten och Kajsa Leander hade startat webbplatsen Bokus i augusti 1997. När den webbplatsen såldes till KF Media på våren 1998 fick de ungefär 15 miljoner kronor för sin andel i bolaget. Inblandad i försäljningen var Patrik Hedelin vid den franska banken Cheuvreux de Virieu Nordic i Stockholm. De tre kom överens om att satsa på en webbplats som skulle sälja sportkläder och skor, en grupp varor som de uppskattade kunde säljas med en vinstmarginal på 50 procent. Varorna skulle inte säljas billigare än traditionell handel men företaget bjöd på leveranskostnaden.
De tre ville att webbplatsen skulle vända sig till kunder över hela världen. Våren 1998 började de åka runt till tillverkare för att presentera projektet. I New York fick de kontakt med investmentbanken JP Morgan som i augusti 1998 gick med på att bli företagets rådgivare och att hitta villiga investerare som kunde ställa upp med de 100 miljoner dollar som krävdes innan företaget blev lönsamt. Försäljningen uppskattades till 98 miljoner dollar 1999 och 365 miljoner dollar år 2000.
Boo.com ägdes av det nederländska bolaget Boo.com NV. Detta bolag ägdes av Malmsten/Leander/Hedelins bolag LMH Holding BV, det saudiarabiska bolaget Sedco, franska LVMH Moët Hennessy Louis Vuitton S.A. italienska Benetton samt libanesiska AME. Senare togs ytterligare ägare in, bland annat investmentbanken Goldman Sachs. Den dagliga verksamheten sköttes från kontoret i centrala London, först på Carnaby Street, senare på Regent Street.
I november 1998 började bolaget anställa människor och öppnade flera kontor runt världen: New York, München, Paris, Amsterdam, Madrid och Stockholm. I Stockholm som ansvarade för hela Norden hade man 26 anställda. På webbplatsen skulle man med 3D-teknik kunna vrida och vända på alla varor samt kunna zooma in för att se detaljer. Man skulle också kunna se hur varan såg ut på en virtuell provdocka. På webbplatsen fanns också en virtuell shoppingassistent, Ms Boo, som svarade på frågor.
Webbplatsen skulle öppna i maj 1999 men detta visade sig vara alltför optimistiskt. Gång på gång fick man skjuta på premiären vilken dröjde ända till den 3 november. Förväntningarna på antalet kunder visade sig vara överdrivet; efter första veckan hade 609 personer handlat till ett värde av 64 000 dollar. Några veckor senare låg nivån på ungefär 500 beställningar i veckan till ett försäljningsvärde av 60 000 dollar. Webbplatsen fick kritik för att vara väldigt långsam och den tekniska lösning som valts innebar att de som använde Apple-datorer inte kunde handla.
I januari 2000 behövde bolaget ytterligare 20 miljoner dollar. Nu ställde dock investerarna krav på företagets ledning: Hedelin hade redan tidigare lämnat ansvaret för företagets finanser men nu ville investerarna att han skulle avgå som arbetande styrelseordförande. De ville också ha bort Malmsten innan företaget introducerades på börsen. Bolaget måste också göra ytterligare kostnadsnedskärningar - medan intäkterna låg på under 100 000 dollar i veckan var utgifterna 4 miljoner dollar i veckan. 130 personer avskedades.
I mars 2000 hade bolaget fått ihop ytterligare 28 miljoner dollar genom ett konvertibelt lån. Pengarna användes för att betala leverantörsskulder och investerarna var tvungna att satsa ytterligare pengar. I april lämnade investmentbanken JP Morgan sitt uppdrag som företagets rådgivare. Ytterligare försök att få investerarna att satsa mer pengar eller att hitta nya finansiärer misslyckades. Den 17 maj beslutade styrelsen att begära likvidation. Företagets ägare hade då satsat 125 miljoner dollar.
Konkursförvaltaren KPMG uppskattade efteråt att företaget hade skulder på 178 miljoner brittiska pund medan tillgångarna uppgick till 19 miljoner pund.[1]
I en intervju efteråt har Leander sagt att det inte var något fel på affärsidén, men den tekniska plattformen var alldeles för komplicerad. "Tidsplanerna var inte realistiska heller. Och så skapade vi förväntningar hos media och allmänhet som inte gick att infria. Till detta kommer en rad småfel. Jag kanske dessutom var fel person i vissa lägen." [2]
Referens
- ↑ Billy Andersson. 2,4 miljarder kronor i skuld för Boo.com. Dagens IT, 21 augusti 2000.
- ↑ Folke Schimanski. Vi utmålas som rena gangsters - Ernst Malmsten vill ha upprättelse i Sverige. Computer Sweden, 31 oktober 2001
- Gunnar Lindstedt: boo.com och IT-bubblan som sprack, Bokförlaget Dagens Nyheter, Stockholm 2001. ISBN 91-7588-417-8.
- Ernst Malmsten: boo hoo. A dot.com story from concept to catastrophe, Random House, London 2001. ISBN 0-7126-7239-7.
