The Who
Från Rilpedia
| The Who | ||
|---|---|---|
 Pete Townshend och Roger Daltrey.
|
||
| Information | ||
| Bakgrund | Mall:Landsdata England London | |
| Genre(r) | Rock | |
| Aktiva år | 1964- | |
The Who är en brittisk rockgrupp, bildad 1964 i London. The Who var en av de viktigaste grupperna under mods- och "British invasion"-eran. De slog igenom med låtarna "My Generation" och "The Kids are Alright" i mitten av 1960-talet. De gjorde sig kända för vilda scen-uppträdanden där de bland annat slog sönder sina instrument.
The Who gjorde även två rockoperor, Tommy (1969) och Quadrophenia (1973), vilka senare filmatiserats.
Innehåll |
The Whos tidiga år
The Who hette under sin första tid som grupp The Detours och spelade då rhythm and blues-orienterat material. John Entwistle gick med i denna grupp 1962, och redan då var Roger Daltrey medlem. Entwistle kände Pete Townshend sedan tidigare och även han blev medlem i gruppen. Ett år senare (1963) lämnade trummisen Doug Sandom gruppen och in kom Keith Moon. Den "klassiska" uppsättningen av gruppen var nu bildad. 1964 beslöt de att byta namn till The Who.
Gruppen spelade på Londons klubbar och en manager vid namn Peter Meaden intresserade sig för den. På hans kommando bytte gruppen 1964 kort sitt namn till The High Numbers. De gav ut en singel under det gruppnamnet men slog inte igenom och de bytte snabbt tillbaka till det gamla gruppnamnet, och sade upp bekantskapen med Meaden.
Istället tog de kontakt med de två musikmänniskorna Chris Stamp och Kit Lambert. Dessa uppmuntrade gruppmedlemmarnas intresse för modkulturen och såg bland annat till att gruppen fick moderiktiga kläder. Gruppen spelade fortfarande R&B, och ibland lite Motown, sådan musik som föll mods i smaken. Townshends raseriutbrott på en vid ett speltillfälle ickefungerande elektronik resulterade i att han slog sönder sin gitarr i ilska. Efter det kom sönderslagna instrument att bli ett av gruppens "varumärken" på deras framträdanden.
De fick sin första egna hit 1965 med låten "I Can't Explain" som efter att ha varit med i en tv-show blev en stor hit i England. Det riktigt stora genombrottet kom med låtarna "Anyway, Anyhow, Anywhere", "The Kids are Alright" och "My Generation" senare samma år. Dessa låtar med sitt tonårsrevolterande budskap blev mycket populära i England och gjorde även visst intrång på listorna i USA. Senare samma år släppte gruppen sitt debutalbum, My Generation som av kritiker rankas som ett av de bästa debutalbumen inom rocken.
The Who går över till konceptalbum och rockopera
Efter singeln "Substitute" planerades det inför nästa album som kom att heta A Quick One. Det släpptes 1966. Titelspåret på det här albumet var en slags "mini-rockopera" och en föraning om vad som skulle komma. Albumet blev en hit i Storbritannien, och gruppen började nu uppmärksammas på allvar i USA då deras singel "Happy Jack" gick in på billboardlistans topp-40.
1967 släppte gruppen singeln "Pictures of Lily", och sedan albumet The Who Sell Out, ett konceptalbum som var både en hyllning och parodi på de olagliga piratradiostationer som sände popmusik över England på den tiden (Radio London och Radio Caroline är två exempel). På albumet fanns påhittad "reklam" blandat med musik. Här fanns gruppens första topp-tio-hit i USA, "I Can See for Miles". Samma år fick gruppen sitt genombrott i USA efter att bland annat ha uppträtt på Monterey Pop Festival.
Musikklimatet ändrades dock mot slutet av 1960-talet och gruppen började nu överge sina tidigare modskompositioner för mer seriösa projekt. 1969 släppte de sin första riktiga rockopera Tommy som handlade om en pojke som var stum, döv och blind men utomordentligt duktig på flipperspel. Albumet tog även upp andra svåra ämnen. "Pinball Wizard" blev den största hiten från albumet.
1970 släpptes gruppens första livealbum Live at Leeds. Det följdes 1971 av ett av gruppens mest hyllade album Who's Next. Albumet bestod delvis av låtar från en havererad rockopera vid namn Lifehouse. Här går det att hitta några av gruppens mest kända kompositioner som "Baba O'Riley", "Behind Blue Eyes", och den politiskt laddade "Won't Get Fooled Again". Här går det också att lägga märke till ett mer hårdrocksinriktat sound. Det var också deras första experiment med synthar. Albumet blev gruppens mest framgångsrika album.
Efter det följde ännu en rockopera, Quadrophenia (1973) som var uppdelad i fyra delar som byggde på de fyra gruppmedlemmarnas personligheter. Under större delen av 1974 var Roger Daltrey och Keith Moon upptagna med filmversionen av Tommy, så John Entwistle sammanställde under tiden outgivet material till samlingsskivan Odds & Sods. 1975 släpptes det mörka albumet The Who by Numbers som till stor del handlade om Pete Townshends medelålderslivskris.
Keith Moon avlider
Efter The Who by Numbers försvann gruppen från rampljuset och kom inte att visa sig igen förrän 1978 då de släppte albumet Who Are You. Albumet blev en stor hit, men bara månader efter att det släppts avled Keith Moon till följd av en överdos. Moon var ett mycket karaktäristiskt inslag i gruppen, och även medlemmarna själva har nämnt att gruppen aldrig blev sig lik efter hans bortgång. Kenney Jones, tidigare medlem i the Small Faces blev hans ersättare.
Nästa album från gruppen kom ut 1981, Face Dances. Då hade de också fått sällskap av John Bundrick på keyboard. Albumet It's Hard följde 1982 och var tänkt som ett avsked från gruppen. De har dock återförenats flera gånger efter det albumsläppet. John Entwistle avled 2002, men Townshend och Daltrey har fortsatt hålla gruppen vid liv sedan dess.
Det senaste albumet, Endless Wire, släpptes 2006 och bandet har sedan dess genomfört en bejublad turné med över 70 spelningar i USA och runt om i Europa. I deras senaste stora Europaturné besökte de även Stockholm och Globen den 6 juli 2007, första spelningen på över 10 år. Den nuvarande uppsättningen av The Who är ute och turnerar består av de gamla legendarerna Pete Townshend och Roger Daltrey tillsammans med Zak Starkey, Ringo Starr's son, på trummor, Simon Townshend, Pete Townshend's yngre bror, på gitarr, basisten Pino Palladino, samt keyboardisten John Bundrick.
Medlemmar
Originaluppsättning
- Roger Daltrey - sång,
- Pete Townshend - gitarr
- John Entwistle - bas
- Keith Moon - trummor
Senare medlemmar
- Kenney Jones - trummor, framlidne Keith Moons ersättare 1978-1983.
- Simon Philips-trummor under turnén 1989.
- John Bundrick - keyboards från 1978 till idag.
- Zak Starkey (son till Ringo Starr) - trummor,1996-idag.
- Pino Palladino - bas, framlidne John Entwistles ersättare.
- Simon Townshend - kompgitarr, Petes bror.
Diskografi
Album
(Album med "US"-markering gavs ut speciellt för USA-marknaden)
- 1965 – My Generation (utgiven som The Who Sings My Generation i USA)
- 1967 – Happy Jack, US
- 1971 – Meaty Beaty Big & Bouncy (samlingsskiva)
- 1974 – Odds & Sods (samlingsskiva)
- 1984 – Who's Last (live)
- 1990 – Join Together (live)
- 1996 – My Generation: The Very Best of the Who (samlingsskiva)
- 2005 – Live In Hyde Park 2002 (live)
EP
Filmer
- The Kids Are Alright
- The Moon Years
- Under Review 1964-1968
- 30 Years of Maximum R&B
- Who's Better Who's Best
- Ready, Steady, WHO!
Spelningar i Sverige
1965 - 10/10 Johanneshov, Stockholm - 10/10 Lorensbergsparken Cirkus, Göteborg
1966 - 2/6 Gröna Lund, Stockholm - 3/6 Liljekonvaljeholmen, Uppsala - 3/6 Kungsparken, Kungsör - 4/6 Berget, Söderhamn - 4/6 Högbo Bruk, Sandviken - 5/6 Träffen, Nyköping - 5/6 Idrottshuset, Örebro - 21/10 Lisebergs konserthall, Göteborg - 22/10 Gislövs Stjärna, Simrishamn - 22/10 Jägersbo-Höör, Höör - 23/10 MFF-stadion, Malmö - 24/10 Folkparken, Halmstad - 25/10 Nalen, Stockholm
1967 - 3/5 Lorensbergsparken Cirkus, Göteborg - 4/5 Mässhallen, Norrköping - 4/5 Rigoletto, Jönköping - 5/5 Sporthallen, Eskilstuna - 6/5 Kungliga tennishallen, Stockholm - 7/5 Sommarlust, Kristianstad - 7/5 MFF-stadion, Malmö -
1972 - 23/8 Kungliga tennishallen, Stockholm - 24/8 Scandinavium, Göteborg
1997 - 25/4 Globen, Stockholm
2007 - 6/7 Globen, Stockholm
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör The Who
- Officiell webbplats
