Presidentvalet i USA 2008

Från Rilpedia

Version från den 26 maj 2009 kl. 10.02 av 128.214.205.4 (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
2004 USA:s flagga 2012
Presidentvalet i USA 2008
4 november 2008
Barack Obama John McCain
Presidentkandidat Barack Obama John McCain
Vicepresidentkandidat Joe Biden Sarah Palin
Parti Demokraterna Republikanerna
Hemdelstat Illinois Arizona
Elektorsröster 365 173
Röster 69 456 897 59 934 814
Vunna delstater 27 + DC + NE2 22
Fördelning av elektorer per delstat i 2008 års presidentval.

Fördelning av elektorer per delstat i 2008 års presidentval. Blå markering visar delstater/valkretsar tagna av Obama/Biden och röd markering visar de som McCain/Palin vunnit. Siffrorna visar antal elektorsröster som tilldelats vinnaren i varje delstat. Obama vann en av Nebraskas fem elektorsröster (i Nebraskas 2:a valkrets).

Det 44:e presidentvalet i USA hölls den 4 november 2008. Valet stod mellan den demokratiske senatorn Barack Obama och den republikanske senatorn John McCain.

Obama vann valet efter att ha fått 52,9 procent av väljarnas röster och 365 elektorsröster mot John McCain som fick 45,7 procent och 162 elektorsröster. Därmed blev Obama den förste afroamerikan att väljas till president i USA. Valdeltagandet på 61,7 president var det högsta sedan 1968.[1] Huvudfrågor i valkampanjen blev USA:s ekonomi och Irakkriget.

Barack Obama installerades den 20 januari 2009 som USA:s president.

Innehåll

Utgångsläge

Det 22:a tillägget till den amerikanska konstitutionen tillät inte att ämbetsinnehavaren, George W. Bush, kandiderade fler gånger, eftersom han redan hade suttit i två mandatperioder. Vicepresident Dick Cheney klargjorde innan valet att han inte ämnade kandidera till presidentposten. Därmed var presidentvalet 2008 det första sedan 1928 där varken sittande president eller vicepresident tävlade om att nomineras av sitt parti, och dessutom det första sedan 1952 där ingen av de båda ställde upp som slutlig kandidat för sitt parti. Dessutom var valet speciellt i och med att demokraternas båda toppkandidater hörde till samhällsgrupper som ännu aldrig beklätt presidentposten: en kvinna, Hillary Clinton, och en afroamerikan, Barack Obama. Om republikanerna vunnit, hade John McCain blivit den äldsta president att tillträda posten,[2] och Sarah Palin landets första kvinnliga vicepresident.

Kandidater

Ett stort antal kandidater fanns representerade inför presidentvalet. De flesta av dessa kandidater ställde endast upp i enstaka delstater och var därför chanslösa att nå presidentposten. Tretton kandidater fanns representerade i flera delstater, men det fanns sammanlagt endast sex kandidater som kandiderade i tillräckligt många delstater för att kunna vinna en majoritet av elektorerna. Dessa är medtagna i nedanstående lista.

Kandidater i 2008 års presidentval
Parti Bild Presidentkandidat Yrke Vicepresidentkandidat Valkampanjens webbplats
Demokratiska partiet Barack Obama Barack Obama senator från Illinois Joe Biden barackobama.com
(ståndpunkter i valfrågor)
Republikanska partiet John McCain John McCain senator från Arizona Sarah Palin johnmccain.com
(ståndpunkter i valfrågor)
Libertarian Party Bob Barr Bob Barr f.d. republikansk kongressledamot från Georgia, advokat Wayne Allyn Root bobbarr2008.com
Obunden Ralph Nader Ralph Nader konsumentföreträdare, flerfaldig presidentkandidat (1996 och 2000 för Green Party, 2004 obunden) Matt Gonzalez votenader.org
Green Party Cynthia McKinney Cynthia McKinney f.d. demokratisk kongressledamot från Georgia Rosa Clemente runcynthiarun.org
Constitution Party Chuck Baldwin Chuck Baldwin präst, radioprogramledare och partiets vicepresidentkandidat i 2004 års val Darrell Castle chuckbaldwinlive.com

Obama och McCain var de enda kandidater som ställde upp i alla delstater samt Columbiadistriktet. Av de andra kandidaterna ställde Nader upp i 46 delstater, Barr i 45, Baldwin i 37 och McKinney i 32. Räknar man med det som skrivs för hand av väljare direkt på valsedeln (”write-in”-kandidaturer), så var alla kandidater valbara i minst 47 delstater. Bara i Oklahoma kandiderade ingen av dessa. Övriga kandidater var med write-in-kandidaturer bara som mest valbara i blott 30 delstater och kunde därmed inte uppnå majoritet i elektorskollegiet.

Primärval

Via primärvalen utsåg respektive parti sin kandidat. Det skedde genom att de olika partierna anordnade val i varje delstat. Demokraternas och republikanernas partiinterna Primärval inleddes i delstaten Iowa den 3 januari 2008 och avslutade i South Dakota den 3 juni. Tidpunkten för supertisdagen var för bägge partierna 5 februari 2008.[3] Partisammankomster för nominering av de två stora partiernas presidentkandidater (partikonvent) hölls från 25 till 28 augusti i Denver i Colorado (Demokratiska partiet)[4] och från 1 till 4 september 2008 i Saint Paul i Minnesota (Republikanska partiet).[5] Av tradition höll den sittande presidentens parti sitt konvent sist. Under dessa nationella partisammankomster röstade delegaterna (ombuden) från de olika delstaterna om vem som skulle bli partiets president- och vicepresidentkandidat.

Demokratiska partiet

Resultat i Demokraternas primärval

Det demokratiska partiets primärval var ovanligt långdraget, då en kandidat inte snabbt kunde utses som brukligt, utan dröjde in i juni efter ett jämnt lopp mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Rivaliteten mellan de båda lägren liksom den exceptionella situationen, att bägge representerade samhällsgrupper – kvinnor respektive afroamerikaner – som dittills ännu inte frambragt någon president, sörjde såväl nationellt som internationellt för stor en uppmärksamhet.

Clinton, som ännu i december 2007 låg i klar ledning, genomled i det första primärvalet i Iowa ett betydande nederlag mot Obama, men kunde redan i det andra primärvalet i New Hampshire hämta sig. I slutet av januari drog sig alla seriösa kandidater utom Clinton och Obama ur kampen. Den 5 februari var den så kallade ”Super Tuesday”, då 22 val ägde rum samtidigt. Också efter dessa val kunde fortfarande ingen klar segrare koras. Obama lyckades efter det dock ta elva segrar på rad, vilket försatte Clinton under stor press. Hon lyckades emellertid under följande månader ånyo ta sig ur situationen genom att avgå med en klar primärvalsseger. Det förändrade dock ingenting; Obama låg fortfarande före i antal delegater.

Emellertid fanns det också ett stort antal så kallade superdelegater, vilka genom offentliga befattningar eller uppdrag inom partiet hade rösträtt på partistämman. Dessa delegater var inte bundna av primärvalen. Så länge som det verkade som att ingen av de bägge kandidaterna i primärvalen kunde uppnå så många delegater, att superdelegaternas stöd inte längre skulle behövas, var loppet länge öppet. Först när Barack Obama ernått en majoritet av delegaterna och därutöver superdelegater försäkrat honom sitt stöd, stod det klart, att Clinton hade förlorat. Hon drog sig dock ur först efter det sista primärvalet.

På demokraternas partisammankomst valdes Barack Obama som väntat. Clinton försäkrade honom dessutom sitt stöd. Partiets kandidat till vicepresidentämbetet blev Joe Biden.

Republikanska partiet

Resultat i Republikanernas primärval

Hos republikanerna var länge Rudy Giuliani, New York Citys tidigare borgmästare favoriten. Detta ledde dock till en riskabel strategi där han avstod från en aktiv valkampanj i de första primärvalen, för att helt koncentrera sig på primärvalet i Florida. I delstaten hamnade han dock bara på en på tredje plats. I de första primärvalen visade det sig, att det inte fanns en kandidat som kunde täcka republikanernas hela bandbredd. Mike Huckabee representerade den konservativa falangen, Mitt Romney tidigare de marknadsliberala. Trots det kunde den senare inte övertyga många republikanska väljare, bland annat för att han hörde till trosgemenskapen mormonerna, vilket spelade en viktig roll för de väckelsekristet präglade konservativa väljarna. Den 5 februari, som också var en ”Super Tuesday” för republikanerna med talrika primärval, kunde slutligen John McCain slå igenom, då han som krigsveteran tilltalade stora delar av Republikanernas valmanskår, även om han räknades som liberal av konservativa väljare.

Till vicepresidentkandidat utnämnde han Sarah Palin som överlag var populär bland konservativa väljare. Avslöjanden om hennes privatliv och politiska karriär dagarna efter tillkännagivandet skadade dock hennes anseende.[6]

McCain och Palin blev den 3 september nominerade på Republikanernas partikonvent.

Andra partier

I de övriga partierna, som överlag har minimala chanser, förekom blott få nämnvärda händelser.

Libertarian Party valde i och med Bob Barr en tidigare kongressledamot till presidentkandidat. Mike Gravel, som tidigare förgäves kämpat om demokraternas nominering, gick bet. Bob Barr sågs som ett potentiellt lockande alternativ för konservativa väljare.

Green Party lyckade, med Cynthia McKinney, också få en förutvarande kongressledamot. Detta hade Ralph Nader – som visserligen ställde upp som oavhängig kandidat men som ändå fick många röster i åtskilliga primärval – indirekt bidragit till.

Detta val var det första sedan 1988, vari före detta kongressledamöter kandiderade för andra partier än Demokraterna och Republikanerna.

Obundna kandidater

Vidare diskuterades även några obundna kandidaturer i valrörelsens framkant i november.

New York Citys borgmästare, Michael Bloomberg, som lät genomföra en väljarundesökning i USA:s alla 50 delstater och visade sig vara en potentiell partilös kandidat,[7] bestämde sig dock i slutet av februari 2008 att inte kandidera för presidentposten.[8]

Den 24 februari 2008 kungjorde Ralph Nader, att han steg in i presidentvalrörelsen såsom obunden kandidat. Konsumentföreträdaren hade redan i 2000 och 2004 års valkandiderat till Vita huset och fick då 2,7 procent respektive 0,4 procent av rösterna. Nader ville göra miljövärn och arbetsplatssäkerhet till valfrågor.[9]

Huvudvalrörelsen

John McCain kunde påbörja huvudkampanjen tidigt, då han hade säkrat sin kandidatur redan i mars månad. Den blev dock ringa uppmärksammad, emedan den offentliga uppmärksamheten fokuserade på det jämna loppet mellan Barack Obama och Hillary Clinton. Endast en utlandsresa, som han bland annat företog i Irak, kunde kortsiktigt rikta uppmärksamheten på honom.[källa behövs]

Juni månad präglades ännu av efterverkningarna från rivaliteten mellan Obama och Clinton. Båda parterna gjorde ansträngningar för att ena demokraterna, för att därmed öka chanserna att kunna vinna valet. En tillställning i Unity (”enhet”) i New Hampshire, där primärvalet slutat oavgjort, sågs som särskilt symbolisk. Clinton tillkännagav där att hon stödde Barack Obama, och bad sina anhängare att göra detsamma. Obama vädjade också om donationer åt Clinton, vars valkampanj mot slutet förmodades ha hamnat i obalans. Obama överräckte Clinton en check på omkring 2 300 dollar, den högsta penningsumma som en enskild person fick ge en kandidat.[10]

Under sommaren genomförde Obama också en längre utlandsresa, för att råda bot på kritiken om att han saknade utrikespolitisk erfarenhet. Han besökte bland annat Afghanistan, Irak, Israel och Tyskland. Hans tal vid Siegessäule i Berlin framfördes inför 200 000 personer och uppmärksammades runt om i Europa.[11] I USA hade den uppkomna finankrisen gjort att inrikespolitiken fått en allt mer central roll i valrörelsen och Obamas utlandsresor fick inget större utrymme i de amerikanska medierna. I opinionsundersökningarna behöll dock Obama ett stadigt, men knappt försprång före McCain.

Den 13 augusti sköts Bill Gwatney, en demokratisk superdelegat från Arkansas och vän till familjen Clinton.[12] Den 16 augusti skedde Obamas och McCains första gemensamma valrörelseframträdande.[13]

Valrörelsens intensiva del påbörjades i och med de båda stora partiernas konvent. Redan veckorna dessförinnan spekulerades det häftigt om när Obama skulle tillkännagiva sin vicepresidentkandidat. Valet föll slutligen på Joe Biden, en på det utrikespolitiska området erfaren senator. Det sågs som, att Biden skulle kunna kompensera för Obamas kortare politiska erfarenhet och dessutom såsom katolik direkt tilltala den vita medelklassen och katolska väljare.[14]

Inför Demokraternas partikonvent spekulerades det i huruvida besvikna Clintonanhängare skulle följa Clintons råd och uttala sitt stöd för Obama.[15] Även Bill Clinton, förutvarande president och Hillary Clintons make, höll ett tal där han tydligt tog ställning för Obama.[16] Obama blev på hemställan av Hillary Clinton medelst acklamation vald till Demokraternas kandidat. I ett tal inför 75 000 människor antog han kandidaturen.[17]

På ett valmöte i Dayton, Ohio, presenterade John McCain guvernören i Alaska, Sarah Palin, som sin kandidat till vicepresidentämbetet. Hans egen favorit Joe Lieberman blev tidigare hindrad av Republikanernas konservativa falang.[18]

Republikanernas partistämma från 1 till 4 september i Saint Paul, Minnesota överskuggades av orkanen Gustav. Av medkänsla till offren för den pågående evakueringen genomfördes enbart församlingens konstituering på den första dagen.[19] Framförallt Sarah Palins framträdande på nomineringskonventet den 4 september ledde till att McCain för första gången låg mellan 48 och 45 procent bättre till i nationella opinionsundersökningar.[20]

Under hösten hade finanskrisen förvärrats ytterligare. Slutspurten i valkampanjen kom därför till stor del att handla om att visa för väljarna vem som var mest lämpad att lösa den ekonomiska krisen. Fokuset på kriget i Irak som initialt såg ut att bli huvudfråga i valet minskade därmed.[21] Mellan den 26 september och 15 oktober 2008 genomfördes tre valdebatter mellan Obama och McCain.[22][23] Efter debatterna gick Obama framåt i de landsomfattande opinionsmätningarna. Den 2 november 2008 avled Obamas mormor Madelyn Dunham av cancer vid 86 års ålder. Obama fick kännedom om sin mormors död den 3 november, en dag före valet.[24][25]

När Obama blev vald uttrycktes förväntan om att omvärldens bild av USA, som var påfrestad under George W. Bushs regering, skulle förbättras.[26] Farhågor om att vapenlagarna skulle bli mer restriktiva under Obamas regering ledde till en ökning i försäljningen av skjutvapen runtom i USA.[27]

Opinionsundersökningar

Nationsomfattande undersökningar, ställning den 4 november 2008.[28]

██ >10 % Obama-ledning

██ 4–10 % Obama-ledning

██ 1–4 % Obama-ledning

██ osäkra

██ 1–4 % McCain-ledning

██ 4–10 % McCain-ledning

██ > 10 % McCain-ledning

Under valåret genomförde talrika opinionsinstitut dagliga undersökningar. Dessa återgav det aktuella valrörelseförloppet i form av en nationell opinionsbild. Tabellen innehåller ett genomsnittsvärde av de aktuella undersökningarna vid varje tidpunkt.

Presidentvalet handlar om 51 olika val, varvid med få undantag alla elektorer går till den kandidat som fått flest röster. Alltså är en förändring av det nationella opinionsmedelvärdet bara av betydelse när det påverkar majoritetsförhållandena i en eller flera delstater

Följaktligen är i följande tabell också valutgången efter elektorer angiven från början av huvudvalrörelsen. Undersökningar på delstatsnivå gjordes generellt inte lika ofta som nationella undersökningar, särskilt inte i delstater som räknades som säkra för någon av kandidaterna. Därtill låg resultat i många delstater inom den statistiska osäkerhetsmarginalen, så att en undersökning inte nödvändigtvis gav en realistisk bedömning av delstatens väljaropinioner. På grund härav är faktagrunden för elektorsberäkningen tydligt försvagad.

Undersökningsgenomsnitt[29]
Ställning Nationellt medelvärde Elektorsdifferens
enl. undersökn.
Demokraternas symbol Barack Obama John McCain (R)
Differens
1 januari 2008 45 % 45 % 0 % inga undersökningar
1 februari 2008 43,3 % 44,4 % McCain +1,1 %
1 mars 2008 47,5 % 43,4 % Obama +4,1 %
1 april 2008 44,2 % 44,4 % McCain +0,2 %
1 maj 2008 45,8 % 44,9 % Obama +0,9 %
1 juni 2008 46,0 % 45,3 % Obama +0,7 %
11 juni 2008 47,2 % 42,6 % Obama +4,6 % Obama +6
1 juli 2008 47,6 % 41,7 % Obama +5,9 % Obama +70
15 juli 2008 47,0 % 42,5 % Obama +4,5 % Obama +70
1 augusti 2008 46,5 % 43,9 % Obama +2,6 % Obama +106
15 augusti 2008 45,2 % 41,7 % Obama +3,5 % Obama +70
20 augusti 2008 45,1 % 43,9 % Obama +1,2 % McCain +10
1 september 2008 48,8 % 44,3 % Obama +4,5 % Obama +8
8 september 2008 45,4 % 48,3 % McCain +2,9 % Obama +8
15 september 2008 46,3 % 44,7 % Obama +1,6 % Obama +8
1 oktober 2008 48,9 % 43,6 % Obama +5,3 % Obama +168
4 oktober 2008 49,3 % 43,4 % Obama +5,9 % Obama +168
11 oktober 2008 49,9 % 42,3 % Obama +7,6 % Obama +168
15 oktober 2008 50,1 % 42,1 % Obama +8 % Obama +190
18 oktober 2008 49,6 % 43,1 % Obama +6,5 % Obama +190
25 oktober 2008 50,4 % 42,4 % Obama +8 % Obama +212
28 oktober 2008 50,5 % 43,8 % Obama +6,7 % Obama +212
29 oktober 2008 49,9 % 43,9 % Obama +6 % Obama +212
30 oktober 2008 49,7 % 43,8 % Obama +5,9 % Obama +190
31 Oktober 2008 50,0 % 43,5 % Obama +6,5 % Obama +168
1 november 2008 50,4 % 43,6 % Obama +6,8 % Obama +168
2 november 2008 50,7 % 44,3 % Obama +6,4 % Obama +168
3 november 2008 51,6 % 44,3 % Obama +7,3 % Obama +138
4 november 2008 52,1 % 44,5 % Obama +7,6 % Obama +138
Valresultat 52,92 % 45,67 % Obama +7,3 % Obama +192

Slutresultat

Presidentvalets resultat i enskilda countyn:

██ Majoritet för Obama

██ Majoritet för McCain

Resultat enligt official Federal Election Commission report. Tillstyrkt av USA:s kongress 8 januari 2009.[30]

Kandidat Medkandidat Parti Väljarröster Procent Elektorsröster
Barack Obama Joe Biden Demokraterna 69 456 897 52,92 % 365
John McCain Sarah Palin Republikanerna 59 934 814 45,66 % 162
Ralph Nader Matt Gonzalez partilös 738 475 0,56 % 0
Bob Barr Wayne Allyn Root Libertarian Party 523 686 0,40 % 0
Chuck Baldwin Darrell Castler Constitution 199 314 0,19 % 0
Cynthia McKinney Rosa Clemente Green Party 161 603 0,2 % 0
Summa 126 447 894 100,0 % 537

Resultat i de olika delstaterna

Denna tabell visar de slutgiltiga officiella resultaten från de delstatsvisa valen för de presidentkandidater som fanns med på tillräckligt många delstaters valsedlar för att ha en teoretisk möjlighet att vinna en majoritet i elektorskollegiet. I de två första kolumnerna finns delstatens namn och dess antal elektorer. Fetstil anger vinnare i delstaten sammanlagt i varje delstat liksom vinnarna i valkretsarna i Maine och Nebraska, de enda delstater som fördelar elektorerna på flera valkretsar. Väljarröstresultatet kommer från official Federal Election Commission report. Fyra delstater, Georgia, Illinois, New York och Ohio, har därefter justerat sina röstresultat. De à jour-förda resultaten från Georgia, Illinois , New York och Ohio finns medtagna här.

Delstater/valkretsar tagna av Obama/Biden
Delstater/valkretsar tagna av McCain/Palin
Delstat Elektorer Obama McCain Nader Barr Baldwin McKinney Övriga
Alabama 9 813 479 1 266 546 6 788 4 991 4 310 3 705
Alaska 3 123 594 193 841 3 783 1 589 1 660 1 730
Arizona 10 1 034 707 1 230 111 11 301 12 555 1 371 3 406 24
Arkansas 6 422 310 638 017 12 882 4 776 4 023 3 470 1 139
Colorado 9 1 288 576 1 073 589 13 350 10 897 6 233 2 822 5 894
Connecticut 7 997 772 629 428 19 162 311 90 29
Delaware 3 255 459 152 374 2 401 1 109 626 385 58
District of Columbia 3 245 800 17 367 958 590 1 138
Florida 27 4 282 074 4 045 624 28 124 17 218 7 915 2 887 6 902
Georgia 15 1 844 123 2 048 759 1 158 28 731 1 402 250 63
Hawaii 4 325 871 120 566 3 825 1 314 1 013 979
Idaho 4 236 440 403 012 7 175 3 658 4 747
Illinois 21 3 419 348 2 031 179 30 948 19 642 8 256 11 838 1 160
Indiana 11 1 374 039 1 345 648 909 29 257 1 024 87 90
Iowa 7 828 940 682 379 8 014 4 590 4 445 1 423 7 332
Kalifornien 55 8 274 473 5 011 781 108 381 67 582 3 145 38 774 57 764
Kansas 6 514 765 699 655 10 527 6 706 4 148 35 36
Kentucky 8 751 985 1 048 462 15 378 5 989 4 694
Louisiana 9 782 989 1 148 275 6 997 2 581 9 187 10 732
Maine 2* 421 923 295 273 10 636 251 177 2 900 431
Maines 1:a valkrets 1 232 145 144 604 5 263 1 362 252
Maines 2:a valkrets 1 189 778 150 669 5 373 1 538 179
Maryland 10 1 629 467 959 862 14 713 9 842 3 760 4 747 9 205
Massachusetts 12 1 904 097 1 108 854 28 841 13 189 4 971 6 550 14 483
Michigan 17 2 872 579 2 048 639 33 085 23 716 14 685 8 892 170
Minnesota 10 1 573 354 1 275 409 30 152 9 174 6 787 5 174 10 319
Mississippi 6 554 662 724 597 4 011 2 529 2 551 1 034 481
Missouri 11 1 441 911 1 445 814 17 813 11 386 8 201 80
Montana 3 231 667 242 763 3 686 1 355 143 23 10 638
Nebraska 2* 333 319 452 979 5 406 2 740 2 972 1 028 2 837
Nebraskas 1:a valkrets 1 121 468 148 179 1 970 929 1 019 393
Nebraskas 2:a valkrets 1 138 752 135 439 1 621 1 007 604 321
  Nebraskas 3:e valkrets 1 73 099 169 361 1 815 804 1 349 314
Nevada 5 533 736 412 827 6 150 4 263 3 194 1 411 6 267
New Hampshire 4 384 826 316 534 3 503 2 217 226 40 3 624
New Jersey 15 2 215 422 1 613 207 21 298 8 441 3 956 3 636 2 277
New Mexico 5 472 422 346 832 5 327 2 428 1 597 1 552
New York 31 4 804 701 2 752 728 41 248 19 595 634 12 801 8 936
North Carolina 15 2 142 651 2 128 474 1 448 25 722 158 13 942
North Dakota 3 141 278 168 601 4 189 1 354 1 199
Ohio 20 2 933 388 2 674 491 42 337 19 917 12 565 8 518 7 149
Oklahoma 7 502 496 960 165
Oregon 7 1 037 291 738 475 18 614 7 635 7 693 4 543 13 613
Pennsylvania 21 3 276 363 2 655 885 42 977 19 912 1 092
Rhode Island 4 296 571 165 391 4 829 1 382 675 797 122
South Carolina 8 862 449 1 034 896 5 053 7 283 6 827 4 461
South Dakota 3 170 924 203 054 4 267 1 835 1 895
Tennessee 11 1 087 437 1 479 178 11 560 8 547 8 191 2 499 2 337
Texas 34 3 528 633 4 479 328 5 440 56 116 5 395 831 2 781
Utah 5 327 670 596 030 8 416 6 966 12 012 982 294
Vermont 3 219 262 98 974 3 339 1 067 500 66 1 904
Virginia 13 1 959 532 1 725 005 11 483 11 067 7 474 2 344 6 355
Washington 11 1 750 848 1 229 216 29 489 12 728 9 432 3 819 1 346
West Virginia 5 303 857 397 466 7 219 2 465 2 355 89
Wisconsin 10 1 677 211 1 262 393 17 605 8 858 5 072 4 216 8 062
Wyoming 3 82 868 164 958 2 525 1 594 1 192 1 521
Summa 538 69 498 215 59 948 240 738 720 523 713 199 437 161 680 226 979
* Maine och Nebraska använder sig inte av metoden att låta alla elektorer gå till den kandidat som flest väljare röstat på, istället låter de två elektorer gå till den som fått flest röster i hela delstaten och en för varje valkrets.

Perspektiv

Amerikanerna tenderar att välja personer med erfarenhet av exekutiva politiska funktioner, det vill säga tidigare guvernörer och vicepresidenter, till presidentämbetet framför exempelvis kongressledamöter. Senast en person som inte hade denna bakgrund valdes var 1960, då senator John F. Kennedy valdes till president. I 2008 års val är dock såväl demokraternas kandidat, Obama, som republikanernas dito, McCain, senatorer.

Dyraste presidentvalet i USA:s historia

Michael Toner, chef över USA:s federala valmyndighet, Federal Election Committee (FEC), utgick från att presidentvalet 2008 skulle komma att bli det dyraste i USA:s historia. Toner menade att de sammanlagda utgifterna skulle att uppgå till mer än en miljard dollar. Dessutom var han av den åsikten, att en kandidat vid slutet av 2007 skulle ha minst 100 miljoner doller i valkampanjmedel till sitt förfogande för att tas på allvar och ha en chans i hela landet.[31]

Valkampanjdonationer från januari 2007 till november 2008

Varje amerikansk medborgare fick donera högst 4 600 dollar till varje kandidat under en presidentvalrörelse, vardera 2 300 dollar i för- och huvudvalkampanjerna.[32]

Lobbygrupper, så kallade Political Action Committees, fick likaså ge bidrag upp till en fastställd övre gräns. Kandidaterna lade också till en del av sin egen förmögenhet.

För alla kandidater utgjorde enskilda donationer från medborgare den största bidragskällan. Barack Obama var den enda kandidaten som uttryckligen avstod från andra donationer.

Kandidat Källa Gåvointäkter
i dollar
Kampanjutgifter
i dollar
Återstod (”cash-on-hand”)
i dollar
Skulder
i dollar
Barack Obama (D) K 770 469 843 740 557 859 29 911 984 594 765
John McCain (R) K 239 614 935 231 609 656 8 005 279 155 692


Utslagna kandidaters kampanjfinansiering (januari 2007–april 2008)

Kandidat Källa Gåvointäkter
i dollar
Kampanjutgifter
i dollar
Återstod (”cash-on-hand”)
i dollar
Skulder
i dollar
Hillary Clinton (D) K 221 704 583 192 038 129 29 666 454 19 480 893
Mitt Romney (R) K 111 115 777 111 069 181 60 421 44 300 000
Rudolph Giuliani (R) K 65 531 287 65 336 729 194 558 3 628 117
John Edwards (D) K 56 627 724 55 821 961 805 763 14 923
Ron Paul (R) K 34 920 537 30 207 868 4 715 092 inga
Bill Richardson (D) K 24 319 862 24 319 203 659 317 494
Fred Thompson (R) K 24 102 904 23 723 349 379 555 107 905
Mike Huckabee (R) K 16 365 788 16 331 311 34 477 74 449

Se även

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Präsidentschaftswahl in den Vereinigten Staaten 2008, 13 maj 2009.


Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, United States presidential election, 2008, 25 maj 2009.
  1. http://elections.gmu.edu/preliminary_vote_2008.html
  2. Fråga: Äldsta presidenten?, svt.se, 3 oktober 2008.
  3. Presidential Primaries auf nass.org
  4. Denver lands Democratic convention
  5. http://www.twincities.com/mld/twincities/news/breaking_news/16410827.htm
  6. Thomas Klau, Alaska statt Irak Financial Times Deutschland 4 september 2008.
  7. HANDELSBLATT Der Dritte Mann baut vor Donnerstag, 10. Januar 2008, 16:36 Uhr
  8. Milliardär Bloomberg will nicht ins Weiße Haus
  9. Ralph Nader will wieder einmal Präsident werden bei Welt Online
  10. tagesschau.de, „Demokratische Familie präsentiert sich in ‚Einigkeit‘“, 28. Juni 2008
  11. tagesschau.de, „Große Träume eines Weltverbesserers“, 25. Juli 2008
  12. tagesschau.de, „Superdelegierter der US-Demokraten erschossen“, 14. August 2008
  13. tagesschau.de, „Gemeinsame Grundwerte, unterschiedliche Positionen“, 17. August 2008
  14. tagesschau.de, „Erfahren, katholisch und weiß“, 23. August 2008
  15. tagesschau.de, ‚Obama ist mein Kandidat‘, 27. August 2008
  16. sueddeutsche.de, ‚Obama ist der Mann für den Job‘, 28. August 2008
  17. tagesschau.de, „Obama nimmt Kandidatur offiziell an“, 29. August 2008
  18. Marc Pitzke, Das Problem, das aus der Kälte kam, Spiegel-Online vom 5. November 2008
  19. tagesschau.de, „‚Gustav‘ fegt das Parteitagsprogramm um“, 1. September 2008
  20. John McCain und der unkalkulierbare Palin-Faktor, Welt.de vom 8. September 2008
  21. Barack Obama kampanjsida. Hämtat 23 augusti 2008.
  22. Commission on Presidential Debates Announces Sites, Dates, Formats and Candidate Selection Criteria for 2008 General Election, Commission on Presidential Debates, 2007-11-19. Retrieved 2008-07-06.
  23. "Gun Ruling Reverberates," The Hartford Courant, 2008-06-27. Hämtad 2008-07-06.
  24. Obama's grandmother dies after battle with cancer”. CNN. November 3, 2008. http://www.cnn.com/2008/POLITICS/11/03/obama.grandma/index.html. Läst November 4 2008. 
  25. ”McCain pledges to help Obama lead”. CNN. 2008-11-04. http://www.cnn.com/2008/POLITICS/11/04/election.president/index.html. Läst 2008-11-04. 
  26. Much of the World Applauds Obama ABC November 5, 2008
  27. Gun Sales Up Since Election, Los Angeles Times 11 november 2008
  28. http://www.fivethirtyeight.com/2008/11/1006-pm-update.html
  29. RealClearPolitics.com
  30. ”United States House of Representatives floor summary for 8 Jan 2009”. Clerk.house.gov. http://clerk.house.gov/floorsummary/floor.html?day=20090108. Läst 2009-01-30. 
  31. New York Daily News: Next presidential election is likely to cost $1 billion 16 januari 2007
  32. Opensecrets.org: Übersicht der Wahlkampfspenden 22. Mai 2008

Externa länkar


Personliga verktyg