Wolverhampton Wanderers FC
Från Rilpedia
 |
||||
| Fullt namn | Wolverhampton Wanderers Football Club | |||
|---|---|---|---|---|
| Grundad | 1877 | |||
| Hemmaarena | Molineux | |||
| Kapacitet | 28 525 | |||
| Tränare | Mick McCarthy | |||
| Serie | The Championship | |||
|
||||
Wolverhampton Wanderers Football Club är en engelsk fotbollsklubb från Wolverhampton, grundad 1877. Hemmaarenan heter Molineux Ground och har plats för 28 525 åskådare. Lagets smeknamn är "Wolves" (Vargarna) och man var en av de tolv klubbar som bildade The Football League 1888. Klubben hade en storhetstid under 1950-talet, då man vann ligan tre gånger. Man nådde även vissa framgångar under 1970-talet, men under 1980-talet upplevde klubben sin värsta period någonsin. Wolves åkte ner i division fyra och höll på att gå i konkurs. Man kom dock tillbaka, och spelade under många år i division ett innan man år 2003 tog steget upp i Premier League. Sejouren i Premier League blev dock bara ettårig, och man åkte ner i The Championship. Säsongen 2008/2009 vann klubben The Championship och kommer att spela i Premier League säsongen 2009/2010.
Innehåll |
Historia
1877–1906: St. Luke's FC bildas
Klubben bildades efter att rektor vid St. Luke's skola i Blakenhall, Harry Barcroft, gett en fotboll i present till några elever som hade utmärkt sig under skolåret. John Baynton och Jack Brodie tog år 1877 initiativet till att bilda St. Luke's FC och två år senare slogs klubben ihop med en cricket- och fotbollsklubb kallad The Wanderers. I samband med sammanslagningen ändrades klubbens namn till Wolverhampton Wanderers.
Under de första åren spelade laget på två olika planer, John Harper's Field och Windmill Field, som låg vid Lower Villiers Street i Blakenhall strax söder om Wolverhamptons centrum. 1881 flyttade man till en plan vid Dudley Road och två år senare deltog laget i FA-cupen för första gången. Efter att ha besegrat Long Eaton Rangers förlorade man mot Wednesbury Old Athletic i andra omgången. Fem år senare, 1888, var Wolverhampton Wanderers med om att bilda The Football League, världens första fotbollsliga. Första säsongen i ligan slutade med en tredjeplats och man gick även till final i FA-cupen, där det blev förlust med 3–0 mot Preston North End som även hade vunnit ligan. Efter säsongen flyttade man till sin nuvarande hemmaarena Molineux Ground.
Wolves tog sin första stora titel när man besegrade Everton i FA-cupfinalen 1893. Matchen spelades på Fallowfield i Manchester och lagkaptenen Harry Allen gjorde matchens enda mål med ett långskott. Under matchen förekom oroligheter bland publiken och domaren övervägde att klassa matchen som vänskapsmatch. Till slut bestämde dock domaren att lagen hade spelat FA-cupfinalen. Laget var vid den här tiden ett mittenlag i ligan, men i cupen lyckades man emellanåt ta sig långt. Laget tog sig till sin tredje cupfinal 1896 då The Wednesday vann med 2–1 på Crystal Palace i London. Lagledaren Jack Addenbrooke, som hade anställts i augusti 1885, hade som policy att enbart använda engelska spelare i laget medan de andra storklubbarna i Midlands även hade spelare från andra delar av Storbritannien. Till slut medförde detta att klubben inte kunde hävda sig i förstadivisionen och 1906 åkte Wolves ner i division två.
1906–1939: Från division två till Wembley
Två år efter nedflyttningen, 1908, gick Wolves till final i FA-cupen, där man besegrade Newcastle United med 3–1. Matchen kom att kallas "the H final" då samtliga målskyttar hade efternamn som började på bokstaven H (Hunt, Hedley och Harrison för Wolves; Howie för Newcastle). En av målskyttarna, Kenneth Hunt, studerade på universitetet i Oxford och var tillgänglig för spel så länge matcherna inte krockade med studierna. I matchen mot Swindon Town i tredje omgången hade han fått ta över ansvaret som lagkapten eftersom den ordinarie kaptenen Billy Woodridge var skadad. Laget var under flera år ett stabilt division två-lag, men efter första världskriget började det gå sämre och man åkte ner i division tre norra 1923. Wolves blev därmed den första av de ursprungliga ligaklubbarna att ramla så långt ner i seriesystemet. Viss framgång nåddes dock 1921, då laget tog sig till final i FA-cupen för femte gången. I finalen på Stamförd Bridge i London vann Tottenham Hotspur genom att göra matchens enda mål.
Sejouren i division tre blev bara ettårig och efter att ha vunnit serien var Wolves tillbaka i tvåan. Major Frank Buckley tog över som tränare 1927, och under dennes ledning vann laget serien säsongen 1931/32 och efter 26 år var Wolves tillbaka i högsta serien. Framträdande spelare i laget var Billy Hartill och Dickie Rhodes, som stod för en stor del av lagets 115 mål under säsongen. Just dessa spelare var exempel på hur Buckley värvade billigt samtidigt som han sålde spelare dyrt. Buckley inledde även en ungdomssatsning som senare skulle leda till stora framgångar för klubben. Mot slutet av 1930-talet etablerade man sig som ett topplag i ligan och i sista omgången av säsongen 1937/38 behövde laget besegra Sunderland för att bli ligamästare. Wolves föll dock med 1–0 och Arsenal tog istället hem titeln. Året efter kom man återigen på andra plats i ligan, och lett av lagkaptenen Stan Cullis gick laget även till final i FA-cupen där det blev förlust med 4–1 mot Portsmouth på Wembley. Senare under 1939 ställdes ligafotbollen in på grund av andra världskriget.
1945–1960: Framgångar med Stan Cullis och Billy Wright
Frank Buckley lämnade klubben 1944, men under första säsongen efter kriget tillhörde Wolves fortfarande toppklubbarna i landet. Laget kom på tredje plats i ligan säsongen 1946/47 och Dennis Westcott blev skyttekung med 38 gjorda mål. Det kunde dock slutat ännu bättre, men precis som 1938 förlorade man sista matchen för säsongen. Seger över Liverpool hade betytt guld, men istället blev det förlust med 2–1 vilket gjorde att Merseysideklubben tog hem titeln. Matchen var Stan Cullis sista i Wolves, och ett år senare tog han över som tränare i klubben. Under sin andra säsong som tränare, 1949/50, ledde Cullis laget till dess första stora titel på 41 år när man besegrade Leicester City med 3–1 i FA-cupfinalen. Jesse Pye blev tvåmålsskytt och Sammy Smyth gjorde det tredje målet. Året efter kom laget på andra plats i ligan, på samma poäng som segrande Portsmouth, men med sämre målkvot.
Under 1950-talet upplevde klubben sin mest framgångsrika period. Med Billy Wright som lagkapten tog Wolves hem sin första ligatitel säsongen 1953/54, fyra poäng före lokalkonkurrenten West Bromwich Albion. Två år tidigare hade Wright som förste spelare i Wolverhampton blivit utsedd till Årets spelare i England. Lagets spelstil byggde på att Billy Wright lyfte långa bollar för anfallarna att springa på och man såg till att utnyttja hela planens bredd. Förutom Billy Wright innehöll laget spelare som Peter Broadbent, Johnny Hancocks och Jimmy Mullen. Yttrarna Hancocks och Mullen var engelska landslagsspelare och i mitten fanns målfarliga anfallare som Jesse Pye och Sammy Smyth. Klubben uppmärksammades även för sina kvällsmatcher i elljus mot flera europeiska toppklubbar, vilket var ovanligt vid den här tiden. Wolves besegrade ungerska Honvéd med 3–2 efter underläge i halvtidsvilan. Man besegrade även Spartak Moskva, Dynamo Moskva och Real Madrid på Molineux. Laget lyckades inte försvara ligatiteln, utan man kom på andra plats efter Chelsea 1955.
Wolves skulle dock visa att man var det bästa laget i England genom att säsongerna 1957/58 och 1958/59 bli ligamästare två år i rad. Säsongen 1958/59 deltog laget i Europacupen för första gången, där det blev förlust mot tyska Schalke 04 i första omgången. Efter säsongen tackade lagkaptenen Billy Wright för sig efter tjugo år i klubbens A-lag. 1960 blev laget först med att göra över 100 ligamål tre säsonger i rad. Trots detta kom man på andra plats i tabellen efter Burnley då man förlorade hemma mot Tottenham i näst sista omgången. Wolves fick istället trösta sig med att besegra Blackburn Rovers med 3–0 i FA-cupfinalen. Efter ett självmål av Blackburns Mick McGrath i första halvlek säkrade Norman Deeley segern med två mål i andra halvlek. Under säsongen tog sig laget till kvartsfinal i Europacupen, där det blev förlust mot Barcelona med sammanlagt 9–2. För andra gången gick priset som Årets spelare i England till en Wolverhamptonspelare, den här gången ytterhalven Bill Slater.
1960–1980: Nedflyttningar och cupfinaler
Under 1960-talet började resultaten bli sämre. Laget kom visserligen på tredje plats i ligan säsongen 1960/61 då man för fjärde året i rad gjorde över 100 ligamål, men året efter halkade man ner till artonde plats. I september 1964 fick tränaren Stan Cullis sparken, men hans efterträdare Andy Beattie kunde inte förhindra att Wolves åkte ner i division två. 1966/67 deltog laget för första gången i Ligacupen där man blev utslaget av Fulham i tredje omgången. I ligan gick det bättre, då man under nye tränaren Ronnie Allen kom på andra plats och tog steget upp i division ett.
Under sommaren 1967 deltog Wolves i den nystartade nordamerikanska ligan United Soccer Association. Ligan hade importerat tolv lag från Europa och Sydamerika för att spela i städer i USA och Kanada. Wolverhampton, som gick under namnet Los Angeles Wolves, vann den västra divisionen och tog hem mästerskapstiteln efter att ha besegrat mästarlaget från den östra divisionen Washington Whips (Aberdeen från Skottland) i finalen. Ligan var sanktionerad av FIFA och året efter slogs den samman med den icke-sanktionerade ligan National Professional Soccer League och bildade North American Soccer League.
Bill McGarry tog över som tränare 1968, och under dennes ledning kom laget att uppleva en ny, relativt framgångsrik period. Med spelare som Derek Dougan och Kenny Hibbitt klättrade man i tabellen och säsongen 1970/71 slutade Wolves på fjärde plats. Detta kvalificerade laget för spel i den nystartade UEFA-cupen, som hade ersatt Mässcupen. Wolves besegrade Académica, FC Den Haag och FC Carl-Zeiss Jena. Därefter besegrade man Juventus i kvartsfinalen och Ferencváros i semifinalen. I finalen väntade Tottenham Hotspur, som vann den första matchen på Molineux med 2–1 (Wolves mål gjort av Jim McCalliog). Returen på White Hart Lane slutade 1–1 efter att Dave Wagstaffe gjort Wolves mål.
1974 gick Wolves till final i Ligacupen för första gången. I finalen besegrade man Manchester City med 2–1 efter mål av Kenny Hibbitt och John Richards. Två år senare kunde man inte undvika nedflyttning till division två och Sammy Chung tog över som tränare efter McGarry. Laget vann serien på första försöket och tog sig tillbaka till division ett. Efter två säsonger i de nedre regionerna av tabellen slutade laget på sjätte plats i ligan säsongen 1979/80 under ledning av tränaren John Barnwell. Wolves gjorde en bra säsong och med den förre Liverpoolförsvararen Emlyn Hughes som lagkapten gick man återigen till final i Ligacupen. För motståndet stod regerande Europacupvinnarna Nottingham Forest som fick se sig besegrade efter att Wolves center Andy Gray gjort matchens enda mål. Andy Gray hade 1979 blivit Storbritanniens dyraste fotbollsspelare när han värvades av Aston Villa för 1 469 000 pund.
1980–2000: Konkurshot och kvalmissar
Istället för att bygga vidare på framgångarna kom klubben nu att stå inför sitt tuffaste årtionde. Wolves åkte ner i division två 1982 och samma år tog bröderna Bhatti över ägarskapet i klubben. I mars 1982 såldes högerbacken Derek Parkin till Stoke City som klubbens meste spelare genom tiderna med sina 609 tävlingsmatcher. Året efter lämnade John Richards klubben efter 194 mål på 486 matcher, vilket gjorde honom till tidernas bäste målskytt i Wolves. Laget tog sig direkt tillbaka till division ett, men sedan följde nedflyttning tre år i rad, och raset stannade inte förrän i division fyra säsongen 1986/87. Publiken minskade kraftigt och klubben höll på att gå i konkurs när den 1986 räddades av Wolverhamptons kommun, Asda Supermarkets och byggbolaget Gallaghers. I oktober samma år anställdes Graham Turner som tränare och man värvade även Steve Bull som kom att få stor betydelse för laget under många år. Bull satte ett klubbrekord genom att göra sammanlagt 52 mål under säsongen 1987/88. Laget tog hem seriesegern i division fyra och man vann även Sherpa Van Trophy genom att besegra Burnley på Wembley. Ett år senare tog man sig tillbaka till division två efter att ha vunnit division tre.
1990 köptes Wolves av Sir Jack Hayward som kom att skjuta in stora summor pengar i klubben och man etablerade sig som ett stabilt lag i andradivisionen. Graham Turner lämnade klubben 1994 och ersattes av den förre engelske förbundskaptenen Graham Taylor, som under sin första säsong ledde laget till fjärde plats i tabellen. Det blev dock ingen uppflyttning till Premier League efter att ha förlorat mot Bolton Wanderers i kvalsemifinalen. Efter en dålig start på följande säsong fick Taylor lämna klubben i oktober 1995. Mark McGhee ledde laget till tredje plats i tabellen säsongen 1996/97, men i kvalet till Premier League blev det återigen förlust i kvalsemifinalen, den här gången mot Crystal Palace. McGhee fick sparken i november 1998 efter att laget halkat efter i kampen om kvalplatserna till Premier League. Sommaren 1999 avslutade Steve Bull karriären efter att ha gjort 306 mål på 561 matcher för Wolves. McGhees assistent Colin Lee tog över som tränare, men inte heller han förmådde laget att klättra i tabellen varpå han fick sparken i december 2000.
2000-talet: På besök i Premier League
Den förre tränaren i Southampton, Dave Jones, tog över efter Colin Lee. Resultaten förbättrades, men den dåliga inledningen på säsongen gjorde att laget stannade i mitten av tabellen. Under 2001/02 var laget länge bland de två bästa i andradivisionen, men i slutet av säsongen knep lokalkonkurrenten West Bromwich Albion andraplatsen. Wolves misslyckades för tredje gången att ta sig upp i Premier League efter förlust i kvalsemifinalen mot Norwich City. Säsongen 2002/03 kom Wolves på femte plats och tog därmed en av kvalplatserna. I semifinalen besegrades Reading och i finalen på Millennium Stadium i Cardiff slogs Sheffield United tillbaka med 3–0 och Wolves hade därmed tagit sig till Premier League för första gången.
Efter nitton år var Wolves säsongen 2003/04 tillbaka i högstadivisionen, men besöket blev bara ettårigt. Laget besegrade visserligen regerande mästarna Manchester United i januari, men då man inte lyckades vinna en enda bortamatch gick nedflyttning inte att undvika. I november 2005 fick Dave Jones sparken efter en mindre lyckad start på säsongen. Ersättaren Glenn Hoddle tog laget till nionde plats i tabellen efter bara en förlust de sista 25 matcherna. Laget slutade sjua året efter, vilket inte räckte till en kvalplats till Premier League, och i juli 2006 sade Hoddle upp sig. Mick McCarthy, som anställdes som ny tränare, tog över ett lag som under sommaren 2006 gjorde sig av med elva A-lagsspelare.
Hemmaarena
Wolverhampton har spelat sina hemmamatcher på Molineux sedan 1889. Under de första åren spelade man på John Harper's Field och Windmill Field innan man 1881 flyttade till en plan vid Dudley Road. Molineux utvecklades under 1920- och 30-talen till att bli en av de mest berömda arenorna i England. Arenan hade fyra läktare: South Bank, North Bank, Molineux Street Stand och Waterloo Road Stand. I en FA-cupmatch mot Liverpool i februari 1939 sattes det gällande publikrekordet, då 61 315[1] åskådare såg Wolves vinna med 4–1. Under klubbens storhetstid på 1950-talet hade Molineux regelbundet publiksiffror på 50 000 åskådare, de flesta stående.
Arenan behöll sitt utseende fram till 1979 då John Ireland Stand ersatte den gamla Molineux Street Stand. Efter läktarbranden i Bradford 1985 stängdes träläktarna North Bank och Waterloo Road Stand av säkerhetsskäl, men efter att multimiljonären Sir Jack Hayward köpte klubben 1990 har arenan byggts om. 1992 ersattes North Bank av Stan Cullis Stand och i augusti året efter ersattes Waterloo Road Stand av Billy Wright Stand. I december 1993 invigdes Jack Harris Stand som ersatte South Bank. Även John Ireland Stand renoverades och döptes om till Steve Bull Stand. Molineux har idag plats för 28 425 sittande åskådare.
Färger och klubbmärke
Wolves matchställ består av guldfärgade tröjor och svarta byxor. Ett klubbmärke började dyka upp på tröjorna under 1950-talet, men bara vid speciella matcher. I FA-cupfinalen 1960 pryddes tröjorna av Wolverhamptons stadsvapen. I slutet av 1960-talet började man använda ett klubbmärke på tröjorna bestående av bokstäverna WW med en varg ovanför. Efter några år med tre vargar i mitten av tröjan introducerade man 1980 ett klubbmärke bestående av ett varghuvud. Sedan dess har olika varianter av detta märke förekommit på lagets tröjor, med undantag för ett par år i mitten av 1990-talet då Wolverhamptons stadsvapen användes.
Lokalkonkurrenter
I storstadsområdet West Midlands har Wolverhampton flera lokalkonkurrenter. Den största rivalen är West Bromwich Albion från staden West Bromwich som ligger granne med Wolverhampton. Lagen har allt som oftast tillhört samma division i ligan och matcherna brukar kallas Black Country-derbyt. Redan under den första säsongen i ligan, 1888/89, möttes Wolverhampton och West Bromwich. Wolves vann både hemma och borta den gången, men sedan dess har lagen vunnit ungefär lika många matcher.[2] Även Walsall är granne med Wolverhampton, men lagen har tillbringat större delen av historien i olika divisioner. Wolverhampton har även rivaler i Birmingham-klubbarna Aston Villa och Birmingham City som fram till 1980-talet mestadels spelade i samma division. Andra klubbar i närheten av Wolverhampton är Coventry City och Stoke City.
Meriter
- Engelska mästare: 1954, 1958, 1959
- The Football League Division 2: 1932, 1977
- The Football League Division 3: 1924, 1989
- The Football League Division 4: 1988
- The Football League Championship: 2009
- FA-cupen: 1893, 1908, 1949, 1960
- Ligacupen: 1974, 1980
- Sherpa Van Trophy: 1988
- Texaco Cup: 1971
- Football League War Cup: 1942
- UEFA-cupen, finalist: 1972
- Charity Shield: 1949 (delad med Portsmouth), 1954 (delad med West Bromwich Albion), 1959, 1960 (delad med Burnley)
Klubbrekord
Flest matcher
- Flest matcher: Derek Parkin – 609 matcher, 1968–1982
- Flest ligamatcher: Derek Parkin – 501 matcher, 1968–1982
- Flest matcher i rad: Phil Parkes – 171 (127 i ligan), september 1970–september 1973
Flest mål
Namn – antal mål:
- Steve Bull MBE – 306
- John Richards – 194
- Billy Hartill – 170
- Johnny Hancocks – 168
- Jimmy Murray – 166
- Peter Broadbent – 145
- Harry Wood – 126
- Dennis Westcott – 124
- Derek Dougan – 123
- Kenny Hibbitt – 114
- Roy Swinbourne – 114
- Jimmy Mullen – 112
- Dennis Wilshaw – 112
- Tom Phillipson – 111
- Jesse Pye – 95
Individuella rekord
- Flest mål: Steve Bull MBE – 306 mål (1986/87–1998/99)
- Flest mål under en säsong: Steve Bull MBE – 52 mål 1987/88
- Flest ligamål under en säsong: Dennis Westcott – 38 mål, Division 1 1946/1947
- Flest mål i FA-cupen: John Richards – 24 mål, 1969–1983
- Flest mål i Ligacupen:
- John Richards – 18 mål, 1969–1983
- Steve Bull MBE – 18 mål, 1986–1999
- Flest mål i Europacuperna: Derek Dougan – 12 mål, 1966–1975
- Flest hattrick: Steve Bull MBE – 18 st, 1986–1999
- Flest mål i en match:
- 5 – Joe Butcher mot Accrington – 1892 (Division 1)
- 5 – Tom Phillipson mot Bradford City – 1926 (Division 2)
- 5 – Billy Hartill mot Notts County – 1929 (Division 2)
- 5 – Billy Hartill mot Aston Villa – 1934 (Division 1)
- Snabbaste målet: 12 sekunder – John Richards mot Burnley, Division 2 1976/1977.
- Flest landskamper som Wolverhamptonspelare: Billy Wright, 105 varav 90 som lagkapten (1939–1959)
Lagrekord
- Flest ligamål under en säsong: 115 (Division 2, 1931/32)
- Flest poäng:
- Två poäng för seger: 64 (Division 1, 1957/58)
- Tre poäng för seger: 92 (Division 3, 1988/89)
- Största hemmaseger (ligan): 10–1 mot Leicester City. Division 1, 15 april 1937
- Största bortaseger (ligan): 9–1 mot Cardiff City. Division 1, 3 september 1955
- Största hemmaförlust (ligan): 0–8 mot West Bromwich Albion. Division 1, 27 december 1897
- Största bortaförlust (ligan): 1–10 mot Newton Heath. Division 1, 15 oktober 1892
- Största hemmaseger (FA-cupen): 14–1 mot Crosswell's Brewery. 2:a omgången, 13 november 1886
- Största bortaseger (FA-cupen):
- 5–0 mot Reading. 1:a omgången, 15 januari 1910 (matchen spelades på Molineux)
- 5–0 mot Grimsby Town, semifinal på Old Trafford. 25 mars 1939
- Största hemmaförlust (FA-cupen): 3–6 mot Derby County. 3:e omgången, 14 januari 1933
- Största bortaförlust (FA-cupen): 0–6 mot Rotherham United. 1:a omgången, 16 november 1985
- Största hemmaseger (Ligacupen): 6–1 mot Shrewsbury Town. 2:a omgången, 1:a matchen, 24 september 1991
- Största bortaseger (Ligacupen): 5–1 mot Fulham. 2:a omgången, 1:a matchen, 3 oktober 1995
- Största hemmaförlust (Ligacupen):
- 1–3 mot Fulham. 2:a omgången, 11 september 1974
- 1–3 mot Luton Town. 2:a omgången, 30 augusti 1977
- Största bortaförlust (Ligacupen):
- 0–5 mot Fulham. 3:e omgången, 5 oktober 1966
- 0–5 mot Sunderland. 2:a omgången, 2:a matchen, 27 oktober 1982
- Dyraste spelarköp: 3,5 miljoner pund till Bristol City för Ade Akinbiyi, september 1999
- Dyraste spelarförsäljning: 6 miljoner pund från Coventry City för Robbie Keane, augusti 1999
Tränare
Följande tränare har vunnit minst en titel med Wolverhampton:
- Jack Addenbrooke (1885–1922): FA-cupvinnare 1893, 1908.
- George Jobey (1922–1924): Serieseger i division tre norra 1924.
- Frank Buckley (1927–1944): Serieseger i division två 1932.
- Stan Cullis (1948–1964): Ligamästare 1954, 1958, 1959, FA-cupvinnare 1949, 1960.
- Bill McGarry (1968–1976): Ligacupvinnare 1974, vinnare av Texaco Cup 1971.
- Sammy Chung (1976–1978): Serieseger i division två 1977.
- John Barnwell (1978–1982): Ligacupvinnare 1980.
- Graham Turner (1986–1994): Serieseger i division tre 1989, serieseger i division fyra 1988, vinnare av Sherpa Van Trophy 1988.
- Dave Jones (2001–2004): Vinnare av kvalet till Premier League 2003.
Spelartrupp
Per den 7 november 2008
Utlånade spelare
|
Svenska spelare
| Namn | Årtal | Matcher | Mål |
|---|---|---|---|
| Joachim Björklund | 2004-2005 | 3 | 0 |
Notera att endast ligamatcher är medräknade
Kända Wolves-supportrar
- Edward Elgar, kompositör[3]
- Robert Plant, musiker (Led Zeppelin)[3]
- Bev Bevan, musiker (ELO)[3]
- Glenn Hughes, musiker (Deep Purple)[4]
- Ingvar Carlsson, före detta statsminister i Sverige[3]
- Tommy Engstrand, sportkommentator[3]
- Johnny Ekström, före detta fotbollsproffs[3]
- Lars Lagerbäck, Sveriges förbundskapten i fotboll[5]
A Load Of Bull - Supporterfanzine
A Load Of Bull är ett fanzine för fotbollslaget Wolverhampton Wanderers FC, även kallade Wolves. Det startade 1989, innehållet skrivs av Wolves supportrar och redigeras av Charles Ross. Den säljs utanför Molineux Ground på matchdagar.
Källor
- Böcker
- Goldstein, Dan: The Rough Guide to English Football, 2nd Edition: A Fans' Handbook, 2000. ISBN 1-85828-557-7.
- Internet
- ”Klubbens historia”. wolves.co.uk. http://www.wolves.premiumtv.co.uk/page/HistoryDetail/0,,10307~482291,00.html. Läst 2006-10-18.
- ”Molineux”. wolves.co.uk. http://www.wolves.premiumtv.co.uk/page/Stadium/0,,10307,00.html. Läst 2006-10-20.
- ”Wolves historia”. Swede Wolves. http://www2.svenskafans.com/wolves/historia.asp. Läst 2006-10-18.
- ”Cuphistorik”. Wolves Mad. http://www.wolves-mad.co.uk/footydb/loadcphs.asp. Läst 2006-10-18.
- ”Ligahistorik”. Wolves Mad. http://www.wolves-mad.co.uk/footydb/loadlghs.asp. Läst 2006-10-18.
- ”Wolves klubbmärke”. The Wolves Site. http://www.thewolvessite.co.uk/cbadge.htm. Läst 2006-10-21.
- Noter
- ↑ Enligt klubbens hemsida. Soccerbase anger 63 315.
- ↑ ”Möten mellan Wolverhampton och West Bromwich”. Soccerbase. http://www.soccerbase.com/head2.sd?team2id=2744&team1id=2848. Läst 2006-10-22.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 ”Staden Wolverhampton”. Swede Wolves. http://www2.svenskafans.com/wolves/staden.asp. Läst 2006-10-26.
- ↑ ”L.A. Blues Authority - Glenn Hughes - Blues”. glennhughes.com. http://www.glennhughes.com/blues_index.html. Läst 2006-10-26.
- ↑ ”Intervju med Lars Lagerbäck”. Guardian Unlimited. http://football.guardian.co.uk/worldcup2006/story/0,,1800194,00.html. Läst 2006-10-26.
Externa länkar
- Wolverhampton Wanderers – Officiell hemsida
- Wolverhampton Wanderers på FCHD
- Wolverhampton Wanderers Women's FC – Officiell hemsida
- The Championship
- Swede Wolves
- Wolves Heroes - supportersida
 |
The Championship 2008/2009 | |
| Barnsley FC | Birmingham City | Blackpool FC | Bristol City FC | Burnley FC | Cardiff City FC | Charlton Athletic FC | Coventry City FC | Crystal Palace FC | Derby County | Doncaster Rovers | Ipswich Town FC | Norwich City FC | Nottingham Forest | Plymouth Argyle FC | Preston North End FC | Queens Park Rangers FC | Reading | Sheffield United FC | Sheffield Wednesday FC | Southampton FC | Swansea City | Watford FC | Wolverhampton Wanderers FC | ||
