Henry Purcell
Från Rilpedia
Henry Purcell, född 10 september (ej fastställt datum) 1659 i Westminster, London, död 21 november 1695 i Westminster, London, var en engelsk barockkompositör som allmänt anses som en av Englands största kompositörer. Purcell använde sig av italienska och franska stilistiska element, men utvecklade en särskild engelsk stil av barockmusik.
Hans far Henry Purcell den äldre var medlem i Chapel Royal, kungens officiella kör som framför allt deltog i gudstjänster. Denne fick tre söner, varav även den yngste - som avled 1717 - var en produktiv kompositör. Sedan hans far avlidit 1664 placerades den unge Henry Purcell i sin farbrors, Thomas Purcells, vård. Farbrodern såg till så den unge Henry blev antagen i en kör. Han studerade musik först under körledaren Henry Cooke, sedan under dennes efterträdare Pelham Humfrey som själv var en elev till Jean-Baptiste Lully. Det sägs om Purcell att kan skrev musik från det han var nio år gammal. Datumen kring Purcells verk är i många fall osäkra, men det tidigaste av hans verk som finns bevarat är hans ode till kungens födelsedag skrivet 1670. Sedan Humphries dött fortsatte Purcell att studera under John Blow. 1676 blev han utsedd till organist i Westminster Abbey, och samma år skrev han musik till John Dryden's Aureng-Zebe, och Thomas Shadwells Epsom Wells and The Libertine. Dessa följdes 1677 av musik till Aphra Behns tragedi Abdelazar, och 1678 av musik till Shadwells version av Shakespeares Timon av Athen. Delar av musiken till Timon av Athen anses vara ett mästerverk, och kören In these delightful pleasant groves från The Libertine är fortfarande ett populärt verk. Purcell skrev åtskilliga hymner för prästen John Gostling, som hade en mycket djup basröst.
1680 lämnade Blow sin plats som organist i Westminster Abbey till förmån för sin elev, som bara var 22 år gammal. Han ägnade sig nu nästan helt åt att skriva sakral musik, och i sex år låg hans kontakter med teatern i träda. Tidigt under 1680, innan han tog sig an sin nya uppgift, hade han dock färdigställt två viktiga arbeten för scenen: musiken till Nathaniel Lees Theodosius and Thomas D'Urfeys Virtuous Wife. Man menar att han troligen även skrev operan Dido och Aeneas under den här perioden, trots att den uppfördes först i 1688 och 1690. Den skrevs på ett libretto utfört av Nahum Tate, på begäran av Josiah Priest som undervisade i dans och också höll i en internatskola för unga kvinnor. Dido och Aeneas är ett musikdrama i ordets striktaste bemärkelse, en genuin opera i vilken handlingen helt bärs framåt genom recitativ utan ett enda talat ord i hela pjäsen. Musiken anses mycket framstående, och var synnerligen avancerad för sin tid. Pjäsen fann aldrig sin väg till scenen, trots att den blev mycket populär i privata musiksalonger. Man tror att den blev extremt mycket kopierad under Purcells livstid och strax efter. En enda sång trycktes av hans änka i Orpheus Britannicus, och hela verket förblev otryckt fram till 1840 då noterna trycktes upp av Musical Antiquarian Society med George Macfarren som utgivare.
1682 blev Purcell utnämnd till organist vid Chapel Royal, då Edmund Lowe avlidit. Purcell uppehöll detta ämbete samtidigt som positionen vid Westminster Abbey. Den första av hans kompositione som kom i tryck var Twelve Sonatas 1683. Åren efter detta var Purcell upptagen med att producera sakral musik, oden till kungen och kungafamiljern och liknande. 1685 skrev han I was glad och My heart is inditing till James II:s kröning. 1687 återupptog han sina kontakter med teatern genom att skriva musiken till John Drydens tragedi Tyrannick Love. Samma år skrev han en marsch och en quickstep, som bägge blev populära. Lord Wharton anpassade den sistnämnda till texten Lillibullero under vilken den blev känd. 1688 skrev han Blessed are they that fear the Lord på beställning av kungen, och några månader senare skrev han musiken till D'Urfeys pjäs The Fool's Preferment. 1690 skrev han sångerna till Drydens version av William Shakespeares Stormen, inklusive Full fathom five och Come unto these yellow sands, samt musiken till Bettertons scenanpassning av John Fletchers och Philip Massingers Prophetess, som kom att kallas Dioclesian, och Drydens Amphitryon. 1691 producerade han sitt mästerverk inom den dramatiska sfären, Kung Artur även denna med libretto av Dryden. 1692 skrev han musik och sånger till en versoin av Shakespeares En midsommarnattsdröm som kallades The Fairy Queen. Partituret till detta återupptäcktes 1901 och gavs ut av Purcell Society.
Te Deum and Jubilate skrivet för sankta Cecilias dag 1694 anses vara Purcells främsta verk. Det framfördes årligen i St Pauls-katedralen fram till 1712. Efter detta år alternerade man med Georg Friedrich Händels Utrecht Te Deum and Jubilate fram till 1743, då det fick ge vika för Händels Dettingen Te Deum. Bland operor av Purcell förutom de redan nämnda finns Don Quixote, Baudicca och The Indian Queen. Därutöver omfattar hans kvarlåtenskap en stor mängd sakral musk, ett antal oden, kantater och diverse andra typer av musikstycken.
Henry Purcell ligger begravd i Westminster Abbey, nära orgeln. Texten på hans gravsten lyder Here lyes Henry Purcell Esq., who left this life and is gone to that blessed place where only his harmony can be exceeded.
Filmer innehållande Purcell-musik (urval)
- 1967 - Syskonbädd 1782
- 1971 - Clockwork Orange
- 1978 - Moliére
- 1979 - Kramer mot Kramer
- 1982 - Tecknarens kontrakt
- 2000 - The Man Who Cried
- 2003 - Coffe and Cigarettes
- 2005 - Stolthet och fördom
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Henry Purcell
- Fria noter av Henry Purcell i International Music Score Library Project
