Klubbekriget
Från Rilpedia
Klubbekriget (på finska Nuijasota) är en sammanfattande benämning på en rad bondeuppror som pågick från den 25 november 1596 till den 24 februari 1597 i finländska Österbotten. Namnet kommer av att klubbor (nuija) förekom bland de vapen som bönderna använde. Det var kulminationen på två decenniers bondeoroligheter. Bondeupproret, som underblåstes av hertig Karl, riktade sig mot ståthållaren på Åbo slott Clas Fleming. Ledare för upproret var Jacob Ilkka.
Innehåll |
Bakgrund
Upproret framkallades av de krigstida förhållandena (Nordiska tjugofemårskriget mellan Sverige och Ryssland mellan 1570-1595) och därmed sammanhängande övergrepp och olagligheter. En av de främsta orsakerna var borglägerstungan som snart blev en börda enbart för allmogen som sedermera utartade och på sikt ledde till total utsugning och utarmning av bönderna. Inte ens efter freden i Teusina, 1595 drogs trupperna undan. Den som ansvarade för detta var marsken och tillika ståthållaren på Åbo slott Klas Fleming, som kom från en finländsk adelssläkt. Bönderna klagade hos hertig Karl, som då var riksrådets ledare i Sigismunds frånvaro. Han gav dem rådet att på egen hand försvara sig mot Flemings knektar, antydande att hjälp skulle komma från hans sida. Bakgrunden till hertig Karls inställning var konflikten mellan honom och Sigismund, där Klas Fleming var en lojal Sigismundanhängare.
Kriget
Redan 25 november 1596 föreföll ett häftigt tumult invid Storkyro kyrka. Det var signalen till klubbekriget. De egentliga operationerna sönderfaller i fyra geografiskt och kronologiskt särskilda faser: sydösterbottningarnas kamp, striden i Tavastland, striden i Savolax och slutligen nordösterbottningarnas kamp.
Bönderna beslöt att, fördelade i skilda skaror, bryta in i södra Finland. Huvudstyrkan under befäl av Jacob Ilkka trängde fram till Birkala socken i nordöstra Satakunta, men blev den 31 december 1596 slagen vid Nokia gård. Fleming erbjöd försoning om Ilkka utlömnades. Ilkka hann dock fly, men blev några dagar in på 1597 tillfångatagen av bönderna och avrättad vid Storkyro kyrka. Överenskommelsen mellan Fleming och bönderna gick om intet, och bönderna började fly. Troligen höggs några hundra bönder ned av trupperna. Plundring av gårdarna i övre Satakunta följde. En skara under befäl av Bengt Pouttu blev slagen av Axel Kurck vid Anola gård i Ulfsby socken. De bönder,som framträngt till Tavastland, slogs tillbaka av Ivar Tavast invid Padasjoki kyrka. Bönderna överlämnade sina vapen utan strid sedan de blivit lovade försoning. Därefter gick trupperna till angrepp och anställde ett blodbad på 300-400 försvarslösa klubbekrigare. I Savolax hade upprorsparollerna gått ut från Rautalampi. Man fick med sig bönderna från Stor-Savolax och Juva samt från delar av Pieksämäki, Jorois och Rantasalmi. Gödik Fincke på Olofsborg fick hjälp från Kexholm och Viborg. Avgörandet skedde vid prästgården i S:t Michel den 23 januari 1577. Bönderna gav upp mot löfte om nåd. Därefter anställde Finckes trupper ett blodbad. Medan de sydösterbottniska bönderna led nederlag efter nederlag, hade nordösterbottningarna hållit sig stilla. Men nu började även dessa att röra på sig, sedan hertig Karl sänt dit fogden Israel Larsson, för att uppvigla dem till motstånd mot Fleming. Nyuppbådade bondhopar framträngde till södra Österbotten, och sydösterbottningar anslöt sig till skaran. Även bönder från de svenskspråkiga sockarna Pedersöre, Vörå och Karleby anslöt sig. Fleming med sina ryttare skyndade dem till mötes. Inför striden vid Santavuori i Ilmola socken den 24 februari 1597 decimerades böndernas led genom att de svensktalande bönderna gick över till Fleming. Vad som avgjorde striden var taktik och terräng. Ingen massaker förekom, däremot plundrades de finska socknarna i Sydösterbotten; ledarna fördes till Åbo. I Santavuori står ett monument över klubbekrigarna.
Debatten om klubbekriget
Historikern Heikki Ylikangas har upptäckt ett hittills okänt uppror i svenska Österbotten i slutet av 1595, vilket förklarar varför svenskspråkiga bönder ogärna anslöt sig till klubbekrigarna. Hans Fordell i Pedersöre hade varit i kontakt med Jacob Ilkka, men upproret misslyckades. Ilkka tillfångatogs, men lyckades denna gång rymma från Åbo slott.
Historieskrivningen om klubbekriget är av relativt tidigt datum. Redan på 1840-talet publicerade Edvard Grönblad en dokumentsamling om klubbekriget. På 1850-talet utgav Yrjö Koskinen sitt verk om kriget. Enligt honom kämpade bönderna för sin bondefrihet. Pentti Renvall reviderade denna bild på 1930-40-talet och anförde en psykologisk förklaring: Krigströttheten och andlig efterblivenhet hos bönderna i perifera delar av landet fick stå som bakgrund, och denna bild var förhärskande fram till 1970-talet då Ylikangas tog tag i ämnet. Han identifierade bakgrunden i en skärpt ståndsmotsättning: Adelns inflytande ökade medan böndernas utarmning tilltog. Böndernas gamla självständighet och frihet var alltså i fara. Ylikangas jämförde också med andra bondeuppror och pekade på typiska drag. De nationella särdragen nedtonades. Men ett fenomen var speciellt för Finland under perioden: utarmningen av bönderna (i Sverige t.ex. ökade hemmanen).
En annan förklaring som anförts är att den allmänna prisutvecklingen var synnerligen oförmånlig för producenterna i Österbotten. Detta skall ses i kombination med hotet om godtyckliga konfiskationer genom borglägren. Därför gjorde storbönder och fattigare bönder gemensam sak.
Efterspel
Motsättningen mellan den segrande finska krigaradeln och den finska bondebefolkningen, påverkade att de finska slotten inte anslöt sig till hertig Karl efter händelserna efter slaget vid Stångebro utan förblev Sigismundanhängare. Då hertig Karl erövrat Finland avrättades många finländska adelsmän i Åbo blodbad och i Viborgs blodbad, samtidigt som finska bönder på många håll utkrävde sin hämnd efter klubbekriget.
Litteratur
- Finlands historia, 2. (1993)
Se även
Externa länkar
- Klubbekriget, webbsida av Eugen Söderström
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
