Israel

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Israeler)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För andra betydelser, se Israel (olika betydelser).
Staten Israel
מְדִינַת יִשְׂרָאֵל‎‎ (Medīnat Yisrā'el)
دَوْلَةُ إِسْرَائِيلَ‎ (Dawlat Isrā'īl)
Israels flagga
Israels statsvapen
Flagga Statsvapen
Valspråk: Uppståndelse[1]
Nationalsång: Hatikvah
Israels läge
Huvudstad Jerusalem1
Största stad Jerusalem
Officiella språk hebreiska och arabiska
Statsskick
President
Premiärminister
republik
Shimon Peres
Benjamin Netanyahu
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd
från Storbritannien
14 maj 1948
Yta
 • Totalt
 • Vatten

20 770/22 072 km² (150:e/149:e1)
2 %
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet
(2008)
7 356 100[2] (101:a)
333,3 inv/km² (24:e)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita
(2008)
$200,9 miljarder[3] (53:e)
$28 245[3]
HDI (2006) 0,930 (hög) (24:a)
Valuta shekel (₪) (NIS)
Tidszon UTC +2
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod

Meron/Hermon2
1 208/2814 m ö.h.
Döda havet
812 km²
Jordan
350 km
Nationaldag 14 maj3
Landskod IL, ISR
Landsnummer 972
1Jerusalem-lagen konstaterar att "Jerusalem, complete and united, is the capital of Israel" och att staden används som säte för regeringen, som hem för presidenten, säte för regeringsbyggnader, högsta domstolen och Knesset. Förenta nationerna och de flesta andra nationer accepterar inte Jerusalem-lagen[4] och vidhåller sina ambassader i andra städer såsom Tel Aviv, Ramat Gan, and Herzliya(se även CIA Factbook och Map of Israel) Palestinska myndigheten ser Östra Jerusalem som huvudstaden i en framtida palestinsk stat och stadens slutgiltiga status är oklar och inväntar framtida förhandlingar mellan Israel och Palestinska myndigheten. (se "Negotiating Jerusalem", University of Maryland).
2 Exluderat/inkluderat Östra Jerusalem och Golanhöjderna
3 Nationaldagen firas med anledning av självständigheten, men kan variera och infalla i april eller maj, eftersom den judiska kalendern är en kombinerad mån- och solkalender.

Israel (hebreiska: יִשְׂרָאֵל‎, Yisra'el; arabiska: إِسْرَائِيل‎, Isrā'īl), officiellt Staten Israel är en stat i Mellanöstern i Asien, med kust mot Medelhavet och Röda havet samt landgräns mot Libanon i norr, Syrien i nordöst, Jordanien i öst och Egypten i sydväst. Även angränsande är Västbanken i öster och Gazaremsan i sydväst. Med ett invånartal på omkring 7,28 miljoner människor, av vilka de flesta är judar, är Israel världens enda judiska stat. I landet bor även många andra etniska grupper, inklusive en stor mängd arabiska medborgare, liksom många religiösa grupper, inklusive muslimer, kristna, druser, samaritaner och andra.

Den moderna staten Israel har sina rötter i landet Israel (hebreiska: ארץ ישראל, Eretz Yisrael), ett begrepp av central betydelse för judendomen sedan urminnes tider, och hjärtat av det antika konungariket Juda, vilket moderna judar vanligen hänförs till. Efter första världskriget godkände Förenta nationerna det brittiska mandatet i Palestina med avsikt att skapa ett "nationellt hem för det judiska folket". År 1947 godkände FN delningen av Palestina i två stater, en judisk och en arabisk. Den 14 maj 1948 förklarade sig staten Israel självständig, vilket följdes av ett krig med de omgivande arabiska staterna, som vägrade att acceptera planen. Israelerna gick sedermera segrande ur en serie av krig och bekräftade sitt oberoende och utvidgade den judiska statens gränser utöver dem i FN:s partitionplan. Sedan dess har Israel varit i konflikt med många av de kringliggande arabländerna, vilket har resulterat i flera stora krig och årtionden av våld som fortsätter än i dag. Sedan dess bildande har Israels gränser och statens rätt att existera varit föremål för tvister, i synnerhet bland landets arabiska grannar och deras många palestinska flyktingar. Israel har undertecknat fredsfördrag med Egypten och Jordanien, men insatserna för en varaktig fred med palestinierna har hittills varit resultatlösa.

Israel är en representativ demokrati med parlamentarism och allmän rösträtt. Premiärministern fungerar som regeringschef och Knesset utgör Israels lagstiftande organ. När det gäller nominell bruttonationalprodukt, beräknas nationens ekonomi som den 44:e största i världen. Israel rankas högst bland länderna i Mellanöstern när det gäller välstånd, pressfrihet och den ekonomiska konkurrenskraften. Jerusalem är landets huvudstad, största stad och regeringssäte, och även den heligaste staden för världens judar och kristna. Den räknas dessutom som den tredje heligaste staden inom islam. Förenta nationerna och största delen av världens länder accepterar inte Jerusalem som Israels huvudstad, utan har sina konsulat i städer som Tel Aviv, Ramat Gan, och Herzliya.[5] Palestinska myndigheten ser Östra Jerusalem som huvudstaden i en framtida palestinsk stat och stadens slutgiltiga status är oklar och inväntar framtida förhandlingar mellan Israel och Palestinska myndigheten (Negotiating Jerusalem, University of Maryland). Israels viktigaste finansiella centrum är Tel Aviv.

Innehåll

Historia

Huvudartikel: Israels historia

Den moderna staten Israels historia börjar i slutet av 1800-talet då Theodor Herzl ger förnyad styrka till den sionistiska rörelsen. Rörelsen växte sig bland annat genom Herzls idéer allt starkare och 1917 utfärdade England Balfourdeklarationen om att ge det judiska folket ett hemland i det land som de blev fördrivna från efter den så kallade bar-Kochbarevolten 132-135, då judar förbjöds att bo i Jerusalem och i en radie på omkring 50 kilometer från staden. Efter att kristendomen blev statsreligion i romarriket i början av 300-talet blev det åter möjligt för judar att flytta tillbaks till sitt hemland och allt sedan dess har det funnits en judisk minoritet boende i den forna judiska huvudstaden.

Alltsedan den israeliska statens upprättande år 1948 har dess existens präglats av konflikter med delar av arabvärlden och med palestinier i och utanför Israel. Dessa konflikter har delvis sin grund i den uppdelning av Mellanöstern som England och Frankrike kom överens om i första världskrigets slutskede i samband med att det Osmanska riket föll samman. England, som ville skydda båttrafiken genom Suezkanalen, tog då kontrollen över Palestina (nuvarande Israel och Jordanien) och Egypten medan Frankrike tog över det som idag utgör Syrien och Libanon. Den judiska invandringen var före och under andra världskriget begränsad, mycket beroende på den brittiska regeringens negativa hållning. De judar som kom byggde bosättningar på mark som de köpte av lokala markägare. När den växande antisemitismen i Europa kulminerade i Förintelsen ökade inflyttningen av judar till Palestina betydligt trots brittiskt motstånd.

Självständighetskriget 1948

David Ben-Gurion utropar staten Israel

Staten Israel utropades av David Ben-Gurion den 14 maj 1948, samma dag som de brittiska soldaterna lämnade området och efter det att det brittiska mandatet i Palestina löpt ut. De omkringliggande arabstaterna, som tillsammans med palestinierna varit emot FN:s beslut att dela det brittiska mandatet i en judisk och en arabisk del, förklarade den nybildade staten krig. Efter hårda strider lyckades den israeliska armén Haganah slå tillbaka och erövrade istället områden som inte skulle tillfalla Israel enligt delningsbeslutet. Jerusalem, som enligt FN skulle vara ett internationellt område blev en delad stad. Den gamla staden inklusive Tempelberget, heligt för både judar och muslimer, hamnade under jordansk kontroll. Kriget som utbröt fick stor betydelse för hur Israels stilleståndslinjer kom att löpa under 19 år, fram till sexdagarskriget 1967. Kriget innebar en flyktingkatastrof. Omkring 750 000 araber, som bodde i det område som enligt FN:s delningsbeslut skulle tillfalla Israel, fördrevs eller flydde undan krigshandlingarna. Flyktningarna samlades i läger i Gazaremsan och på Västbanken samt i södra Libanon. Kriget ledde även till judisk flykt, då judar i de omkringliggande arabstaterna fördrevs och omkring 800 000 judar flydde till Israel.

Det vapenstillestånd som slöts 1949 innebar att Gazaremsan och Västbanken kom under egyptisk respektive jordansk kontroll. Något fredsavtal undertecknades inte, men stilleståndslinjer förhandlades fram, och smärre gränsjusteringar genomfördes utefter fronterna mot Jordanien och Gazaremsan. Någon palestinsk stat utropades aldrig.

Suezkrisen 1956

Huvudartikel: Suezkrisen

Suezkrisen började då Israel och de två västeuropeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien inledde ett samarbete. Européernas mål var att återta kontrollen över Suezkanalen som var oerhört viktig för deras handel. Israel ansåg sig ha säkerhetspolitiska skäl, då Egypten börjat erhålla tjeckiska vapenleveranser och sedan Israels tillkomst blockerat Tiranasundet och Suezkanalen för landets sjöfart. Dessutom hoppades Israel kunna stävja fedajinverksamheten från Gaza och Sinai.

Striderna började med en snabb israelisk invasion av den egyptiska Sinaihalvön och därefter fortsatte de mot Suezkanalen. Storbritannien och Frankrike bidrog med flygbombningar av egyptiska baser. Kriget fick ett abrupt slut efter starka påtryckningar framför allt från USA, men även av den andra supermakten Sovjetunionen; dessutom kritiserades Frankrike och Storbritannien starkt av FN som evakuerade kanalzonen. USA utsatte även Israel för mycket starka påtryckningar att återlämna Sinaihalvön. På villkor att Sinai demilitariserades och att en internationell FN-styrka förlades till Gaza för att hindra nya angrepp av fedajin, återlämnades Sinai och Gazaremsan till Egypten.

Sexdagarskriget/Junikriget 1967

Huvudartikel: Sexdagarskriget

Arabstaterna fortsatte att angripa Israel under 1960-talet, då Sovjet levererade vapen till Egypten och Jordanien, medan Storbritannien, Frankrike och USA allierade sig med Israel. I en överraskningsmanöver blockerade Egypten Tiransundet och förflyttade trupper till Sinai. När det stod klart att de arabiska arméerna hade samlats vid Israels gränser gjorde sig landet klart för strid. Under ledning av general Moshe Dayan gjorde Israel ett anfall och besegrade de arabiska arméerna på sex dagar och befäste Israels militära överlägsenhet i Mellanöstern. Sexdagarskriget fick till följd att ett stort antal palestinier flydde samt att Jordanien förlorade kontrollen över det som idag kallas "Västbanken" och Egypten förlorade Gaza-remsan.

Kriget benämns från Israels sida som Sexdagarskriget, och från palestinsk sida som Junikriget.

Oktoberkriget 1973

År 1973 genomförde Egypten och Syrien ett överraskningsanfall mot Israel i syfte att återerövra Sinai och Golanhöjderna. De angripande styrkorna var till en början framgångsrika, men stoppades slutligen. Innan kriget avslutades lyckades det israeliska försvaret, under ledning av Ariel Sharon, gå över Suezkanalen på väg mot Kairo, när de tvingades göra halt efter amerikanska påtryckningar. I norr återtog israelerna efter mycket hårda strider det två mil breda Golankrönet och fortsatte därefter i riktning mot Damaskus. Kriget, vilket kom att kallas oktoberkriget eller Yom kippurkriget, var en viktig länk i den händelsekedja som orsakade oljekrisen 1973.

Libanon 1978 och 1982

Efter flera sammandrabbningar mellan israelisk militär och palestinsk gerilla i Libanon, ockuperade Israel i mars 1978 området upp till Litanifloden, med undantag av staden Tyros. Efter att FN antog resolution 425, som krävde ett israeliskt tillbakadragande från Libanon, lämnade Israel området.

År 1982 invaderade Israel åter Libanon, med hänvisning till att man ville få ett slut på raketanfallen som Israel utsattes för av militanta palestinska grupper och på det pågående inbördeskriget i Libanon. PLO fördrevs till Tunisien. 1985 lämnade Israel delar av Libanon men upprätthöll länge en säkerhetszon i den södra delen av Libanon tillsammans med det lokala kristna hemvärnet, Sydlibanesiska armén. Israel hävdade att detta var nödvändigt för att skydda norra delen av landet. Först år 2000 drog sig Israel ur södra Libanon. Enligt FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan och FN:s säkerhetsråd var Israels tillbakadragande från Libanon komplett och i enlighet med resolution 425[6][7] (Shebaaområdet, som Israel övertog under sexdagarskriget, anses av FN tillhöra Syrien, en uppfattning Syrien och Libanon inte delar[8]).

Den första intifadan

Huvudartikel: Första intifadan

Det första palestinska upproret (intifadan) mot den israeliska ockupationen utbröt 1987. Detta ledde fram till Osloavtalet 1993PLO efter förhandlingar accepterade en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser samt ålades att etablera en Palestinsk myndighet i Gaza och på Västbanken. Israel å sin sida erkände genom Osloavtalet PLO, dock inte Palestina.

Den andra intifadan

Huvudartikel: Al-Aqsa-intifadan

Det andra palestinska upproret, även kallat Al-Aqsa intifadan, inleddes 2000 efter den israeliske oppositionsledaren Ariel Sharons besök på tempelberget där Al-Aqsa-moskén och Klippdomen ligger (heliga platser för judar och muslimer) den 28 September. Enligt arabiska påståenden betraktades Sharons besök som en provokation, eftersom han hade med sig ett tusental beväpnade poliser in på det heliga området. Dessa påståenden har dock tillbakavisat av flertalet arabiska källor som sagt att den så kallade "Al Aqsa"-intifadan var planerat långt innan Sharons besök på Tempelberget [9]. Efter fredagsbönen dagen efter besöket blev det upplopp på gatorna i Gamla Jerusalem där minst 5 människor dödades av israeliska säkerhetsstyrkor, 200 människor skadades då palestinier kastade stenar på beende judar och turister vid Klagomuren. 70 polismän skadades också i denna sammandrabbning (källa: Amnesty International).

Operation Sommarregn och Libanonkriget 2006

Huvudartikel: Libanonkriget 2006

Den 28 juni 2006 inledde Israel en offensiv i Gazaremsan kallad Operation Sommarregn.

Relationerna mellan Libanon och Israel har länge varit spända. Israel lämnade aldrig Libanon helt och hållet, även om man till största del drog sig tillbaka år 2000. Hizbollah har från södra Libanon attackerat militära mål i Sheebaområdet och norra Israel, och Israels militär har beskjutit bland annat Hizbollahs ställningar på libanesiskt territorium. Konflikten eskalerade i juli och augusti 2006 till något som närmast liknade fullskaligt krig efter att Hizbollah dödat tre israeliska soldater och tillfångatagit två, på Israeliskt territorium. Israel svarade med flygbombnings- och landangrepp mot Libanon. Israelisk flotta genomförde en kustblockad av landet. Infrastruktur som Beiruts internationella flygplats, dess västra motorvägsförbindelse till Syrien och hundratals bostadshus i främst södra Beirut förstördes. Hizbollah attackerade norra delen av Israel med Katiusjaraketer.

Geografi

Jerusalem

Israel gränsar till Libanon i norr, Syrien och Jordanien i öst, och Egypten i sydväst. Landet har en kustlinje mot Medelhavet i väst och mot Akabaviken i syd.

Under sexdagarskriget år 1967 ockuperade Israel Västbanken som dittills kontrollerats av Jordanien, Golanhöjderna som tillhörde Syrien samt Gazaremsan och Sinai som styrts av Egypten. 1982 drog Israel tillbaka sina trupper och avbefolkade sina bosättningar på Sinaihalvön och 2005 från Gazaremsan. Västbankens och Gazaremsans framtida öde är ännu oklart. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har lydit under israelisk lag sedan 1967[10] respektive 1981, även om de inte formellt annekterats.

Israels yta exklusive de områden som togs år 1967 utgör 20 770 kvadratkilometer, varav en procent är vatten. Om man inkluderar Östra Jerusalem och Golanhöjderna uppgår ytan till 22 145 kvadratkilometer.

Israel har ett väldigt skiftande klimat, om man jämför kustområdena med bergområdena, speciellt under vintermånaderna. De nordliga bergen kan bli kalla, våta och ofta snöiga och även Jerusalem upplever snö då och då. Kustområdena, exempelvis städerna Tel Aviv och Haifa, har typiska medelhavsklimat med kyliga regniga vintrar och varma torra somrar.

Storstadsområden

Israels statistiska centralbyrå definierar tre storstadsområden, Tel Aviv (3 040 400 invånare), Haifa (996 000 invånare) och Be'er Sheva (531 600 invånare) [11]. Huvudstaden Jerusalem har en befolkning på 719 000 invånare.

Största kommunerna

Klippdomen med moderna Jerusalem i bakgrunden

"Största" syftar på invånarantal, ytan anges i kvadratkilometer. Siffrorna beräknades den 31 december 2006.

Rang Kommun Befolkning Landyta Folktäthet inv/km2
1 Jerusalem 732,100 126
2 Tel Aviv 384,600 50.6
3 Haifa 267,000 63.7
4 Rishon LeZion 222,300 59
5 Ashdod 204,400 60
6 Be'er Sheva 185,800 54
7 Petah Tikva 184,200 39
8 Netanya 173,300 28.5
9 Holon 167,300 19.2
10 Bnei Brak 147,100 7
11 Bat Yam 130,400 8
12 Ramat Gan 129,800 12
13 Ashkelon 107,900 55
14 Rehovot 104,600 22
15 Herzliya 84,200 26
Karta över Israels sex distrikt

Administrativt

Administrativt är landet indelat i sex områden, mehoz: Centrala distriktet, Haifa, Jerusalem, Norra distriktet, Södra distriktet och Tel Aviv.

Demografi

Staten Israels befolkning var i maj 2007 cirka 7,2 miljoner: 76,5 procent judar, 4 procent associerad med den judiska befolkningen (vanligtvis immigranter från före detta Sovjet med judiskt påbrå) och 19,5 procent kristna och muslimer.

Befolkningstillväxten har under åren fluktuerat kraftigt mest beroende på förändrad invandring (både arabisk och judisk). Sedan 1980-talet har Israels befolkning i genomsnitt växt med 2,2 procent om året. Tillväxttakten år 2005 uppgick till 1,6 procent vilket är betydligt lägre än under 1990-talet, då stor invandring av judar från före detta Sovjet ägde rum samt en betydande invandring av palestinier (cirka 130 000). Medan invandringen från f.d. Sovjet stagnerat och idag utgör mindre än hälften av alla immigranter har den palestinska invandringen i princip upphört då Israel infört mycket hårda invandringslagar gällande dessa.

Fertiliteten i Israel är mycket välstuderad och visar intressanta särdrag beroende på landets heterogenitet och samhällets kombination av modernitet och religiositet.

Judar

Den judiska befolkningen visar påfallande stabila födelsetal fluktuerande mellan 2,5 och 3,0 per kvinna mellan 1980 och 2006, men inom den judiska befolkningen har stora förändringar ägt rum. Traditionellt har orientaliska judar haft betydligt högre födelsetal än europeiska, men då dessa grupper integrerats med varandra har religiositet istället blivit viktigaste förklaringen för skillnader i fertilitet inom den judiska gruppen.

Intra-etniskt är (2006) 33 procent av judarna israeliska (far född i Israel), 33 procent första eller andra generationens afro-asiatiska judar (orientaler) 18 procent är första eller andra generationens europeiska judar (inklusive nord- och sydamerikanska judar) och 16 procent första eller andra generationens sovjetiska judar (både orientaler och européer). Blandäktenskap mellan orientaliska och europeiska judar har fluktuerat mellan 20 och 30 procent sedan 1970.

Religiöst är den judiska befolkningen primärt uppdelad mellan ashkenazer och sefarder. Ungefär 20 procent av befolkningen är sekulär (med övervikt av ashkenazer), 55 procent kan klassas som traditionella i varierande drag (med övervikt av sefarder) och slutligen 25 procent kan klassas som religiösa eller ultrareligiösa/ortodoxa (så kallade Haredim) (med jämn fördelning mellan ashkenazer och sefarder). Fertiliteten (barn per kvinna) uppskattas till mellan 6,5 och 7,5 för ultraortodoxa, 4,5 för ortodoxa och 2,0–2,3 för sekulära. Medelvärdet för judiska kvinnor är 2,75 barn per kvinna. Bland den judiska befolkningen växer ultraortodoxa och ortodoxa med 3–4 procent årligen medan den sekulära befolkningen växer med 0,9 procent exklusive invandring. Intressant för Israel är att tredje generationens israeler har högre fertilitet än första och andra generationens israeler.

Araber

Den arabiska befolkningen har historiskt haft mycket höga födelsetal och snabb tillväxt. De finns dock märkbara skillnader mellan de tre olika religiösa grupperna: muslimer, kristna och druser.

Muslimer

Högst födelsetal har innehafts av muslimerna som genomgått tre demografiska förändringar sedan 1948. Fram till 1970-talet hade muslimska kvinnor ett födelsetal på 8–10 barn per kvinna och en tillväxttakt på över 4 procent år. Under det tidiga 1980-talet inleddes nästa fas med födelsetal fluktuerande runt 4,8–4,6 barn per kvinna med en befolkningsökning på runt 3,5 procent. Slutligen har efter 2000 nästa fas inletts med sjunkande födelsetal som ännu inte stabiliserats och som 2006 låg på 3.9 med en årlig befolkningstillväxt tillväxt på 2,7 procent. Data för de första månaderna av 2007 indikerar ett fortsatt sjunkande födelsetal.

Kristna

Den kristna befolkningen har alltid haft lägre födelsetal än muslimerna, men har liknande dessa genomgått tre demografiska faser. Fram till 1970-talet födelsetal runt 4,5–5,0, under 1980-talet runt 2,5–3,0 för att efter 2000 stabiliserats runt 2,1 barn per kvinna men med lokal variation.

Druser

Druserna har haft liknande födelsetal som muslimerna runt åtta barn per kvinna men deras nedgång under 1980-talet har varit mycket kraftigare. År 2004 hade druserna för första gången hade ett lägre födelsetal än den judiska befolkningen (2,66). Trenden är dessutom fortsatt nedåtgående och för 2006 var siffran 2,55. Både den kristna och drusiska befolkningen har dock en högre tillväxttakt än den judiska (cirka 2 procent) eftersom båda dessa grupper tidigare haft mycket höga födelsetal och därför stora årskullar nu är i fertil ålder. För de kristna kommer tillväxttakten att vara lägre än den judiska runt 2007 och för druserna runt 2018.

Eftersom muslimerna har högre födelsetal än övriga stiger deras andel ständigt bland den arabiska befolkningen. 2006 var 82 procent av alla araber muslimer medan 9 procent var kristna och 9 procent druser.

För mer information se cbs.gov.il och Statistical Abstract of Israel no. 58, se även Fertility Patterns in Israel 2005.

Assimilering och integration

Israels tidiga år kännetecknades av konsolidering av det vunna territoriet och strikt planering. Nya städer anlades för att befolka landet. Nya byar, kibbutzer, vägar, vattenreservoarer och inte minst skogar anlades. Detta samtidigt som hundratusentals judiska flyktingar från arabländerna och överlevande från Förintelsen i Europa anlände till landet.

Assimileringen av dessa påbörjade utvecklingen av en israelisk identitet förknippad med symbolladdad judisk historia, hebreiskt vardagsspråk och sammansvetsning av judiska interetniciteter, allt i enlighet med det sionistiska projektet om den ”nye juden”. Projektet var inte bara ideologiskt utan sågs som en nödvändighet för att skapa en stabil stat med en fungerande produktionsapparat. Att modernisera och homogenisera den judiska befolkningen kan alltså även betraktas som ett försök att snabbt skapa en modern arbetsmarknad. Eftersom vissa grupper anlände med mindre kulturellt och ekonomiskt kapital och därför fick sämre positioner på arbetsmarknaden underkommunicerades etniciteter för de inte skulle förknippas med en specifik klass. Ett led i detta blev den statistiska kategoriseringen av befolkningen där grupper skapades statistiskt och diskursivt efter statens vilja att kunna forma medborgarnas sociala uppfattning och verklighet. Idag identifierar sig en tredjedel av landets befolkning med den etnokulturella kategorin Mizrachim som den israeliska staten skapade vid landets tillkomst för att kunna ”bearbeta” icke-europeiska judar (mizracher kallas ofta felaktigt för sefarder, vilket betecknar judiska grupper äldre än staten Israel.). [12]

Politik

Huvudartikel: Israels politik

Israel är en parlamentarisk demokrati och alla medborgare över 18 år är röstberättigade. Förutom välfärdsfrågor och ekonomi handlar den politiska debatten om den israelisk–palestinska konflikten och hur judisk den judiska staten ska vara.

Det politiska livet dominerades länge av det socialdemokratiska Arbetarpartiet och det liberala Likudpartiet,. Efter att Arbetarpartiet lämnat koalitionsregeringen med Likud den 20 november 2005 följde stora förändringar av det politiska landskapet i Israel. Det efterföljande nyvalet den 28 mars 2006 innebar en stor framgång för det av Likuds tidigare partiledare Ariel Sharon bildade mittenpartiet Kadima.

På grund av Sharons ohälsa fick dock Ehud Olmert leda partiet i valrörelsen. Efter valet blev Olmert premiärminister i en koalitionsregering tillsammans med Arbetarpartiet, Shas och Pensionärspartiet.

Ekonomi

Ramat Gan, hem till en av världens största diamantbörser

Israel grundade under lång tid sin ekonomi på jordbruksprodukter; idag har dock jordbruksprodukterna allt mindre betydelse. Israel är ett högteknologiskt industriland, med stor vapen- och flygindustri. På senare tid har även elektronikindustrin vuxit i landet, uppemot 6% jämfört med tidigare år. Elektronikkretsar har blivit en miljardindustri. Både Motorola och Intel har stora utvecklingscentra i landet (Intel i Haifa har utvecklat de senaste Pentium-processorerna, bland annat Dothan och Golan).

På grund av den politiska situationen har Israel inte kunnat handla med arabvärlden i någon större utsträckning. Israels viktigaste handelspartners är USA och Europa, men Kina och Indien växer sakta i betydelse. Efter en recession 2001–2002 (med en arbetslöshet runt 10 procent och en svag BNP-ökning) har ekonomin sedan 2004 vänt och tillväxten låg 2006 för tredje året i rad på 5 procent (en ökning med 3,3 % per capita) och arbetslösheten hade då sjunkit till cirka 7,5 procent. Samtidigt har arbetskraftsdeltaganden stigit och allt fler människor söker nu ett arbete. Av betydelse för den höga tillväxten, sjunkande arbetslösheten och det ökande arbetskraftsdeltagandet är de omfattande strukturförändringar som genomförts med kraftiga nedskärningar i bidragssystem och omfattande privatiseringar. Samtidigt har säkerhetsläget förbättrats avsevärt i landet sedan 2003 och intifadan når inte längre in i egentliga Israel.

Israels ekonomiska styrka och bärkraftigheten i tillväxten har aldrig varit större än nu vilket utöver reformerna även beror på att den miljon judiska invandrare från f.d. Sovjet integrerats i samhällsekonomin. Gruppens förbättrade språkkunskaper och etablerandet av ekonomiska, politiska och kulturella nätverk gör att de i högre grad kan nyttja sitt rika humankaptial.

Skillnaderna i arbetslöshet mellan den judiska och arabiska befolkningen är betydande men skiljer sig stort mellan de olika arabiska grupperna. Den kristna arabiska befolkningen är mycket välutbildad och har därför en stark ekonomisk position. Största problemet för de kristna är utvandringen av unga högutbildade till Usa och Europa där de hoppas på bättre möjligheter. Den drusiska befolkningen håller gradvis på att integreras i den israeliska medelklassen genom gruppens allt högre utbildningsnivå kombinerat med mindre familjer. Sämst ekonomiskt har den muslimska arabiska befolkningen vilket kan förklaras genom diskriminering, låg utbildningsnivå, kvinnoförtryck och stora familjer. Andelen muslimska kvinnor som förvärsarbetar ligger på bara 15 % vilket är lägst av alla grupper i det israeliska samhället. På universiteten är det dessutom fortfarande fler muslimska män än kvinnor som läser vilket också skiljer gruppen från alla andra. Förändringar är dock antågande och längst har det gått bland muslimerna i Gallileen där det blir allt vanligare med att kvinnor arbetar och att familjerna har färre barn. På Haifas Universitet ( det viktigaste i norra Israel) är andelen araber uppe i 25 %.

Försvar

Huvudartikel: IDF
Israelisk kulsprutepistol av typ Uzi

Den israeliska försvarsmaktens uppgift är att försvara Staten Israels existens, suveränitet och territoriella integritet, samt att skydda Israels invånare och bekämpa alla former av terrorism, som hotar det dagliga livet.

Israel har värnplikt för både män och kvinnor. Kvinnor har 22 månaders grundutbildning, men genomför ingen repetitionsutbildning, män har 36 månaders grundutbildning och är skyldiga att genomföra repetitionsutbildning till 55 års ålder. Värnplikten gäller judar och druser, men inte kristna och muslimer.

Israel har aldrig officiellt deklarerat att landet har kärnvapen. Enligt tidningsuppgifter har Israel byggt mellan 80 och 200 kärnvapen sedan 1960-talet. 1986 offentliggjorde kärnfysikern Mordechai Vanunu som då arbetade vid en av de israeliska kärnanläggningarna, att Israel hade kärnvapen. I en tysk TV-intervju sade Israels premiärminister Ehud Olmert i december 2006 angående kärnvapen: "Iran, openly, explicitly and publicly threatens to wipe Israel off the map. Can you say that this is the same level, when they are aspiring to have nuclear weapons, as America, France, Israel, Russia?". [13]

Stående förband

  • 6 pansarbrigader
  • 4 infanteribrigader
  • 1 fallskärmsjägarbrigad
  • 3 artilleriregementen

Mobiliseringsförband

  • 18 pansarbrigader
  • 7 infanteribrigader
  • 1 fallskärmsjägarbrigad
  • 2 artilleriregementen

Stridsflyg

Stridsfartyg

Utbildning

Bland judar är 2 procent analfabeter; bland araber 10 procent. Skolplikt för barn 5–16 år och fri utbildning till 18 år. Det Israeliska skolsystemet är uppdelat efter etnicitet, religiös tillhöriget och inom den judiska gruppen efter religiös observans.

Inom det statliga skolsystemet finns därför för judar ett sekulärt skolsystem, ett religiöst och ett ultraortodoxt.

För den arabiska befolkningen är skolsystemet uppdelat för druzer, kristna och muslimer.

Utöver dessa finns en mängd privata skolor som har statlig erkännande såsom det av ryska immigranter grundade Mofet-skolorna (med särskild inriktning på naturvetenskap) och mindre såsom de "binationella" skolorna för barn med en judisk och en arabisk förälder. Dessutom finns "fredsskolor" med både judiska och arabiska elever i samma klass.

Kultur

Israel har ett mycket rikt kulturliv och bland annat en världsberömd filharmonisk orkester. Landets heterogenitet har resulterat i ett omfattande förlags- och tidningsväsende som publicerar ett stort antal tidskrifter och böcker.

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 42 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 46 av 173 (israeliskt teritorium). 149 av 173(övrigt teritorium)
Transparency International Korruptionsindex 2008 33 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 24 av 179


Källor

  1. FIFA, Country info (engelska)
  2. ”Main indicators”. Central Bureau of Statistics. 2009. http://www1.cbs.gov.il/reader/mainind/indengnew.html. Läst 2009-01-26. 
  3. 3,0 3,1 ”Report”. Internationella valutafonden. 2008. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2008/02/weodata/weorept.aspx?sy=2004&ey=2008&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=436&s=NGDPD,NGDPDPC,PPPGDP,PPPPC,LP&grp=0&a=&pr.x=50&pr.y=10. Läst 2009-01-26. 
  4. (se Kellerman, Aharon (1993), Society and Settlement: Jewish Land of Israel in the Twentieth Century, State University of New York Press, ISBN 0791412954)
  5. Kellerman, Aharon (1993), Society and Settlement: Jewish Land of Israel in the Twentieth Century, State University of New York Press, ISBN 0791412954, sid 140
  6. FN:s säkerhetsråds resolution 425 (engelska)
  7. Security Counsil endorses Secretary-General's conclusion on Israeli withdrawal from Lebanon as of 16 June, FN:s säkerhetsråds pressrelease SC/6878, 18 juni 2000 (engelska)
  8. UN urges Israeli action on Shebaa, BBC News, 23 september 2005 (engelska)
  9. PA Minister: The Intifada Was Planned from the Day Arafat Returned from Camp David
  10. Israel effectively annexes East Jerusalem - Refererad i engelska Wikipedia
  11. PDF
  12. Ben-Porat, Guy (2003) The Ingathering: Reasons of State, Logic of Capital and the Assimilation of Immigrants in Israel 1948–60, Immigrants & Minorities, Vol. 22, Upplaga 1, ff 63–86; Kamen, Charles S. (1997) The categorization of Jewish ethnicity in Israel Statistical Journal of the UN Economic Commission for Europe, Vol. 14, Upplaga 3, ff 227–244; Leibler, Anat E. (2004) Statisticians' Ambition: Governmentality, Modernity and National Legibility Israel Studies, Vol. 9, upplaga 2, ff 121–150.
  13. Iran: 'Shameful' that world is ignoring PM's comment on Israeli nukes”. Haaretz. 15 december 2006. http://www.haaretz.com/hasen/spages/801648.html.  (engelska)

Se även

Externa länkar


Personliga verktyg
På andra språk