Slaget om Frankrike

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Fall Gelb)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif


Slaget om Frankrike
Del av andra världskriget
British prisoners at Dunkerque, France.jpg
Brittiska fångar under slaget.
Datum 10 maj25 juni 1940
Plats Frankrike, Benelux
Utfall Seger för axelmakterna
Stridande
Mall:Landsdata Frankrike Frankrike
Mall:Landsdata Storbritannien Storbritannien
Flag of Canada 1921.svg Kanada
Flag of Czechoslovakia.svg Tjeckoslovakien
Mall:Landsdata Polen Polen
Mall:Landsdata Belgien Belgien
Mall:Landsdata Nederländerna Nederländerna
Flag of Luxembourg.svg Luxembourg
Flag of Germany 1933.svg Nazityskland
Flag of Italy (1861-1946) crowned.svg Italien
Befälhavare
Mall:Landsdata Frankrike Maurice Gamelin
Mall:Landsdata Frankrike Maxime Weygand
Mall:Landsdata Storbritannien Lord Gort
Mall:Landsdata Belgien Leopold III
Mall:Landsdata Nederländerna H.G. Winkelman
Mall:Landsdata Polen Władysław Sikorski
Flag of Germany 1933.svg Gerd von Rundstedt
Flag of Germany 1933.svg Fedor von Bock
Flag of Germany 1933.svg Wilhelm von Leeb
Flag of Italy (1861-1946) crowned.svg H.R.H. Umberto di Savoia
Styrka
144 divisioner
13,974 kanoner,
3,384 stridsvagnar,
2,935 flygplan[1]
Totalt: 2,862,000
Tyskland:
141 divisioner,
7,378 kanoner,
2,445 sridsvagnar,
5,638 flygplan[2]
Italien:
32 divisioner
Totalt: 4,050,000 :
3,350,000 tyskar,
700,000 italienare
Förluster
360,000 döda eller sårade,
1,900,000 tillfångatgna
Tyskland:
45,000 döda,
110,000 sårade
Italien:
1,247 döda
2,631 sårade,
2,151 köldskadade och förda till sjukhus1
1 Italienska soldater stred även i den franska alperna, varvid temperaturer under 0 grader var vanliga. även under sommaren.


Slaget om Frankrike kallas en militär operation under andra världskrigetNazityskland invaderade Frankrike och Benelux. Fall Gelb var kodnamnet för operationen och betyder alternativ gulsvenska.

Maginotlinjen, den franska borgen

Längs den tysk-franska gränsen låg Maginotlinjen, en serie av betongfort, bunkrar, tunnlar, pansarhinder etc. Linjen gick ända fram till Engelska kanalen men inte igenom Ardennerna då de franska befälhavarna ansåg att de täta skogarna där var omöjliga att passera. De försvarsanläggningar, som fanns mellan Luxemburg och Engelska kanalen, var närmast att betrakta som lätta gränsbevakningar, som förstärkts med mera militär personal. Linjen var som starkast vid industriområdena kring Metz, Lauter och Alsace. Forten genomgick en sista uppgradering 1939-1940, utom delen vid Rochonvillers (där man under 1980-talet byggde en ledningsplats för kärnvapensystemen; denna togs ur drift 1998). Anledningen till att linjen inte gick in genom Belgien var att belgarna hade brutit sin allians med fransmännen 1936. Linjen kostade ca 5 miljarder franc att bygga. Längs den italiensk-franska gränsen i söder gick en liknande linje som kallades Alpinlinjen. Maginotlinjen hade över 5 000 befästningsanläggningar varav 108 stora fort och mer än 100 km tunnlar. Fransmännen ansåg att Maginotlinjen skulle ge dem tillräckligt med tid att mobilisera.

Fall Gelb: invasionen av Frankrike

Den 10 maj 1940 startade det tyska angreppet. Tyska armégrupp B under general Fedor von Bock iscensatte en avledande manövrer genom Nederländerna och Belgien. Två tyska fallskärmsjägardivisioner under ledning av generallöjtnant Kurt Student genomförde ett överraskningsanfall mot vägarna till och från den holländska staden Rotterdam. Ett annat anfall genomfördes samtidigt av 85 tyska kommandosoldater under ledning av löjtnant Witzig mot det belgiska fortet Eben-Emael, som ansågs vara ointagbart. De tyska soldaterna landade helt enkelt på taket till fortet och på grund av dåliga förberedelser och otur bland de belgiska trupperna kunde de tyska soldaterna erövra fortet.

British Expeditionary Force (Brittiska Expeditionsstyrkan) lyckades rädda Belgien för en kort period. Den 11 maj 1940 klockan 13.30 kapitulerade de belgiska trupperna då tyska förstärkningar anlände. Totalt 1 200 belgiska soldater tillfångatogs av Nazityskland.

När majoriteten av de strategiska målen för invasionen erövrats av de tyska trupperna gjorde de ett försök att erövra Haag, där den holländska regeringen satt. Flygfälten som omger staden (Ypenburg, Ockenburg, och Valkenburg) erövrades den 10 maj men med stora tyska förluster. Flygfälten återerövrades dock av holländska trupper redan samma dag tack vare våldsamma motanfall av två holländska infanteridivisioner i närheten. De tyska förlusterna var ca 1 745 fallskärmsjägare, varav 800 fångar skickades till Storbritannien.

Den tyska dominansen i luftrummet bidrog effektivt med att störa de allierades flygspaning, kommunikation och koordination mellan trupperna.

De allierade trupperna i Frankrike reagerade nästan genast och började förflytta sig norrut, mot den holländska gränsen, men på grund av bränslebrist och på att betydande styrkor var dåligt förberedda blev de allierade trupperna försenade och kunde inte anfalla tyskarna. Franska trupper lyckades ta sig fram till den holländska gränsen samma kväll. De upprättade kontakt med den holländska armén som anfölls av tyska fallskärmsjägare, men eftersom de inte förstod tyskarnas avsikter så misslyckades de med att stoppa tyska pansartrupper från att nå Rotterdams utkanter den 13 maj.

Vid Rotterdam höll staden som bäst på att kapitulera till tyskarna när staden bombades, vilket lämnade efter sig 1 000 döda och 78 000 hemlösa. Den tyske befälhavaren, general Schmidt, hade planerat ett anfall den 14 maj kl. 13.20, men han gav holländarna en chans att kapitulera, så han sköt fram anfallet till kl. 16.20. Han sade att bombplanen skulle vänta tills han gav signal att anfalla. Men Göring, Luftwaffes chef, krävde att staden skulle bombas för att tvinga den holländska regeringen att kapitulera. Han gav emellertid holländarna en chans och sade att om röksignaler syntes från marken skulle bombningen stoppas. De tyska piloterna flög sakta in över Rotterdam och spanade noga efter någonting som kunde se ut som röksignaler. Men inga signaler syntes varför staden bombades, precis när förhandlingarna var klara. Det var den första terrorbombningen av ett civilt mål under andra världskriget.

Nederländerna kapitulerade den 14 maj men dess regering evakuerades till Storbritannien. Den holländska armén i kolonierna och de som fortfarande höll emot Nazityskland gav inte upp och fortsatte att kämpa tills kriget tog slut 1945.

Tyska anfallsplanen i januari 1940

Nazitysklands plan i norr lyckades när britterna nådde floden Dyle i centrala Belgien. Ett pansarslag som tyskarna hade tagit med i beräkningarna utbröt mellan 2:a och 3:e franska lätta mekaniserade divisionerna och 2:a och 3:e tyska pansardivisionerna. Båda sidor förlorade runt hundra fordon, och fransmännen hade lyckats stoppa det tyska anfallet genom Belgien för ett tag.

I mitten hade tyska trupper slagit ett hål genom de franska trupper som försvarade Ardennerna. De lyckades erövra övergångar över den franska floden Meuse så långt söder ut som vid Sedan redan 3 dagar efter invasionen påbörjats. Situationen för de allierade vid Ardennerna var nästan alarmerande. I stället för att samla massvis av artilleri samlade tyskarna nästan hela sin bombstyrka. Anledningen var att de täta skogarna i Ardennerna gjorde det svårt att transportera tungt artilleri genom dem. De tyska bombplanen lyckades slå ett hål i de franska linjerna genom att använda sig av mattbombning, att fullkomligt täcka en större markyta med bomber på samma sätt som en matta helt täcker en bit av ett golv.

Anfallet var så effektivt att de franska trupperna som försvarade området flydde efter några timmar, till och med det tyska elitinfanteriet som anföll fransmännen förlorade runt 75 % av sin stridkapacitet. Dagen efter, den 14 maj, försökte två franska pansarbataljoner göra ett motanfall men slogs tillbaka av självmordsattacker av fanatiska tyska ingenjörstrupper. Fransmännen rapporterade att de sett de första tyska pansardivisionerna ta sig över floden med hjälp av pontonbroar. Nyheten spreds som en löpeld genom de franska trupperna som fick panik och flydde. Samma kväll satte de allierade varje tillgängligt bombplan in för att förstöra broarna, men de misslyckades och det ledde till de högsta förlusterna inom de franska och brittiska flygvapnen någonsin.

Andra franska arméns befälhavare, general Huntzinger, vidtog effektiva åtgärder för att förhindra att hans position försvagades ännu mer och han flyttade en pansardivision och en motoriserad division till sin flank och lyckades stoppa XIX. Armeekorps under ledning av generallöjtnant Heinz Guderian för en kort period. Guderian var inte intresserad av Huntzingers flank. Han lämnade kvar 10:e pansardivisionen för att försvara sitt brohuvud.

Guderian anföll med 1:a och 2:a pansardivisionerna så att han skar av franska nionde armén från dess försörjningsleder och tvingade den att dra sig tillbaka från sina positioner i Belgien vilket tillät Erwin Rommel att bryta sig fri med sin legendariska 7:e pansardivision. En fransk division skickades för att hindra honom men överraskades när de stod och tankade den 15 maj och tvingades dra sig tillbaka trots förluster på tyskarnas sida åsamkade av tunga franska stridsvagnar.

Den tyska arméledningen använde sig av en doktrin som kallades Blitzkrieg (blixtkrig), som hade utvecklats av generalmajor Erich von Manstein. Blitzkrieg innebär att man söker att slå fienden med följande taktik: samverkan av alla vapenslag, luftherravälde över fientligt luftrum och luftlandsatta trupper, pansartrupper som bryter sig igenom fiendens linjer, eget (motoriserat) infanteri som understödjer pansartrupperna och besätter stödjepunkter. Fältslaget måste gå snabbt, överraskning är kanske det viktigaste. När fienden och civilbefolkningen flyr från de framryckande trupperna skapas trafikkaos som hindrar framförandet av förstärkningar. (Det senaste exemplet på när Blitzkriegdoktrinen användes är USA:s invasion av Irak.)

Under Fall Gelb ansåg det tyska överkommandot emellertid att pansartrupperna hade gjort sitt när de i Nederländerna erövrat broarna över Rhen. De trodde att det riktiga slaget fortfarande kvarstod och de ville föra in infanteriet till starkare försvarspositioner och att fienden skulle försöka fly söderut och att de skulle mötas i ett stort avgörande slag. Pansartrupperna blev beordrade att stanna. De båda pansargeneralerna, Rommel och Guderian, ignorerade dock sina order och flyttade sina pansardivisioner så långt västerut de kunde; Guderian nådde staden Marle, 80 km från floden Sedan och Rommel korsade floden Sambre vid Le Cateau, ca 100 km från hans brohuvud vid staden Dinant vid floden Maas. Då Rommel med sitt pansar hade förflyttat sig så långt, att ingen radioförbindelse längre kunde upprätthållas, visste ingen var de befann sig och därför flög tidigt på morgonen den 17 maj en rasande general Ewald von Kleist till Rommels befälhavare, generallöjtnant Guderian. Efter ett hetsigt samtal blev Guderian avskedad av von Kleist men överbefälhavaren för armégrupp A, general von Rundstedt, vägrade dock att avskeda Guderian.

På grund av den snabba offensiven av pansartrupper in i Frankrike började de tyska trupperna nu få brist på bensin och soldaterna var trötta. Det var också en stor lucka i linjerna mellan pansaret och infanteriet, och om de allierade hade gjort ett riktigt beslutsamt anfall mot tyskarna hade de förmodligen kunnat omringa och utplåna pansartrupperna. Den franska arméledningen var fortfarande förvirrad efter det tyska anfallet och ansåg att det var bäst att hålla sig defensiv. Den franske premiärministern Paul Reynaud ringde tidigt på morgonen den 15 maj upp Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill, och sa "Vi har blivit besegrade, vi är slagna, slaget är förlorat". Churchill, i ett försök att lugna Reynaud, påminde honom om den gången när tyskarna brutit igenom de franska linjerna under första världskriget, bara för att bli stoppade. Men det gick inte att lugna Reynaud.

Churchill flög till Paris morgonen därpå och insåg genast allvaret i situationen. Han frågade var den strategiska reserven, som hade räddat Paris under första världskriget, befann sig någonstans. Som svar fick han: "Det finns ingen". Då frågade Churchill den franske överbefälhavaren, Maurice Gamelin, när och var han ansåg att flankanfallet, som enligt de allierade planerna skulle göras, skulle komma. Som svar fick han "tyskarna har ett övertag i numerär, övertag i utrustning, övertag i teknik". Gamelin hade rätt, samtliga reserver hade blivit utskickade, den sista franska pansardivisionen som hade hållits tillbaka som reserv anföll de tyska linjerna den 16 maj. En fransk infanteridivision som innehöll pansartrupper Divisions Cuirassées de Réserve var, trots namnet, specialiserad på att anfalla starka defensiva positioner (fort etc.). Divisionen kunde användas ganska effektivt som en defensiv division om de hade varit nedgrävda i skyttegravar, men de hade inte kunnat göra någon nytta i ett motanfall då de inte hade tillräckligt med pansarvärnsvapen. Den kunde inte heller röra sig lika fort som de tyska trupperna då divisionens bästa enhet var den tunga Char B1 bis pansarvagn som var tvungen att tanka minst två gånger om dagen. Som tidigare nämnts var majoriteten av de bästa allierade trupperna i norr där nästan inga strider utkämpades; om de hade hållits i reserv hade de kunnat göra ett lyckat motanfall mot de tyska linjerna men de hade förlorat mycket stridkraft medan de förflyttades norrut och hade de skyndats söderut hade de förlorat ännu mer. Hade de å andra sidan flyttat sina trupper söderut, och samtidigt undvikit kontakt med tyskarna hade de kunnat rädda majoriteten av de motoriserade trupperna och antagligen även stora delar av BEF men de hade tvingats lämnat 30 infanteridivisioner åt sitt öde samt att det hade varit väldigt illa att överge Belgien, politisk sett. Dessutom visste de allierade inte vilka de tyska avsikterna egentligen var. Tyskarna hade fyra alternativ, gå norrut och anfalla den allierade huvudstyrkan direkt, fortsätta västerut och skära av den allierade huvudstyrkan helt och hållet, gå söderut och ockupera Paris eller gå österut för att kunna anfalla Maginotlinjen i ryggen. Fransmännen valde att skapa en ny reserv, med så många trupper som möjligt som kunde dras ut från Maginotlinjen.

Den franske generalen Charles de Gaulle anföll tyskarna söderifrån och lyckades slå tillbaka dem en bit vilket gjorde honom känd inom den franska arméledningen. De Gaulles anfall den 17 maj och 19 maj lyckades rädda Paris några veckor men när tyskarna fick in sina förstärkningar visade det sig att anfallet hade varit förgäves.

Då de allierade trupperna inte gjorde särdeles mycket väsen av sig använde tyskarna den 17 maj och 18 maj till att sova, äta, tanka och göra behövliga reparationer. Den 18 maj fick Erwin Rommel fransmännen att ge upp staden Cambrai genom att bara fejka ett pansaranfall.

Referenser

  1. E.R Hooton, sid. 47-48
  2. E.R Hooton, sid 47-48


Personliga verktyg