Från Rilpedia

För operan, se Aniara (opera).

Aniara, en revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog troligen starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).

Aniara publicerades 1956. Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning som gjorde Martinson betryckt. En annan direkt utlösande faktor ska ha varit när han en augustinatt studerade stjärnhimlen i sin kikare. I ett tillstånd av dröm och vaka, som i en schamanistisk trance, diktades de första 29 sångerna som till en början publicerades i Cikada under titeln "Sången om Doris och Mima". Boken kan sägas vara färgad av författarens starka intresse för naturvetenskap, men är främst att fatta som en metaforisk, existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Martinson använder sig av suggestiva språkliga nybildningar som knyter an till vetenskap och teknik samtidigt som de bär en säregen poetisk laddning.

Handling

Historien utspelar sig ombord på goldondern Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från jorden till Mars, eftersom jorden (Doris) är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet. Resten av berättelsen beskriver hur besättning och passagerare hanterar den ofattbara situationen när det går upp för dem att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är en tillvaro ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden är slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet är jämförelsen av rymdskeppet med en liten blåsa i Guds andes glas. Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid. Uppenbart blir hur liten och vilsen människan framstår utanför sitt jordiska ramverk.

I Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex, filosofi och till en början hos Mima, ett slags allvetande nästan gudomlig dator, som uppfångar fragment av tankar i världsrymden och visar dem som bilder, vilket tjänar som underhållning och själslig föda för dem ombord. Chefone, rymdskeppets makthungrige befälhavare, försöker dölja hur illa ställt det egentligen är, men genomskådas av mimans skötare, mimaroben, och med tiden allt fler av de ombordvarande. Det som återstår blir att gnida dröm mot dröm för att hålla den dyrbara livsgnistan vid liv och de glasklara tårarna av förtvivlan borta.

Personer

• Mimaroben, berättare.
• Mima, en tänkande maskin som bär på mänsklighetens minnen.
• Daisi Doody, dansare.
• Chefone, befälhavare.
• Isagel, kvinnlig pilot.
• Den blinda poetissan från Rind.

Berättarteknik

Aniaras berättare är mimaroben. Det mesta handlar om livet ombord på skeppet, men många dikter ägnas åt att berätta enskilda människors minnen, kärlekshistorier, naturskildringar från jorden med mera. Texten är skriven på rim och med olika traditionella versmått, åter annat berättas kort och koncist, utan rim som i ett telegram. Det finns även ett par nonsensverser på Dorisburgerslang.

Något som tydligt framgår är att Martinson vill ställa frågan varför människan har en tendens att använda sin samlade kunskap och intelligens till att göra det onda, det som är skadligt för vår miljö och oss själva. I överensstämmelse med undertiteln brukar berättelsen anses skildra människans sökande efter mening i livet på färden mot den oundvikliga döden. Men mer än någonting annat, vilket Martinson understrukit i intervjuer, är Aniara en varning, ett ekande Kassandrarop för framtida generationer. De visionära klagosångerna framstår som mer aktuella än någonsin. Enligt Martinson kommer det inte gå så mycket bättre för människan än vad det gör för människorna i Aniara.

Martinsons versepos ligger till grund för Karl-Birger Blomdahls och Erik Lindegrens opera Aniara.