Christian von Wolff
Från Rilpedia
.jpg)
Christian von Wolff, friherre, född 24 januari 1679 i Breslau, Schlesien, död 9 april 1754 i Halle, var en tysk filosof, matematiker och lärd. Han var professor i filosofi vid universitetet i Halle 1706-23 och 1740 till sin död, och vid universitetet i Marburg 1723-40.
Wolff utvecklade utifrån Leibnizs teleologiska idéer, som placerar människan i toppen av skapelsen, en systematik som försökte förena bilden av människan som symptom av det system som Gud skapat, med bilden av människan som dess orsak. Från Leibniz övertog han likså monadbegreppet och vidgade dess betydelsefält avsevärt.
Wolff fick mycket stort inflytande i tysk upplysningsfilosofi och myntade bl.a. begreppet begrepp (Begriff). Wolff påstås ha "lärt filosofin att tala tyska", eftersom han skrev på detta språk, omväxlande med latin, som under hans samtid var "det lärda språket".
Innehåll |
Biografi
Christian Wolff studerade vid universitetet Jena, först teologi, sedan matematik, fysik och filosofi, blev docent vid universitetet i Leipzig 1703 och professor i matematik i Halle 1707 samt höll från 1711 föreläsningar även i filosofi. Han anklagades för irreligiositet, varför han avsattes 1723 från sin professur, och förvisades ur Preussen, men blev i stället professor i matematik i Marburg. Först 1740 återkallades han av Fredrik den store till Halle, utnämndes där än en gång till professor i matematik och tillika i natur- och folkrätt, samt upphöjdes i friherrligt stånd. Han dog i Halle 1754.
Läror och gärningar
Både som filosof och som matematiker utövade Wolff en omfattande författareverksamhet, men begränsade sig därvid huvudsakligen till eklekticism genom att samla och ordna det material, som av andra vetenskapsmän, i främsta rummet Leibniz rationella filosofi, skolastikerna och Rene Descartes, hade blivit bragt i dagen. Obetingade tankar söker man i allmänhet förgäves i de många och digra volymer, i vilka han nedlagt resultaten av sina lärda mödor. Också inom matematikens historia intager Wolff ett mera bemärkt rum endast såsom författare av läroböcker i nästan alla matematikens grenar, av vilka läroböcker några, trots sin omständlighet, utgivits i flera upplagor.
Att Wolff inom filosofins historia erhållit en vida mer framstående plats, har berott på att han i systematisk form omsatte Leibniz' ej sällan oklara idéer, och därvid av rent formella skäl nödsakades att i vissa punkter modifiera desamma. På detta sätt kom han att framställa ett eget filosofiskt system. Hans metafilosofiska grund var att studera essens och inte existens, och genom att föra samman tankar hos Leibniz och Descartes med skolastikens aristotelism, blev ontologin det område han främst utvecklade, med Leibniz teleologiska principer. Från denna grund skrev han flertaliga böcker i skilda ämnen; naturvetenskapliga såväl som humanistiska och teologiska.
Av grundtankarna i Leibniz' filosofiska världsåskådning bibehöll Wolff läran om monaderna, teodicén och viljans bestämdhet av förnuftet. Dock ansåg han, att de monader, som inte är själar, inte heller äger perceptionsförmåga, och att den av Leibniz antagna harmonia praestabilita mellan själ och kropp borde betraktas endast som en hypotes, så att en naturlig växelverkan dem emellan inte blev logiskt omöjlig.
Mest självständig visade sig Wolff vid framställningen av den praktiska filosofin, vilken Leibniz föga intresserat sig för. Människans uppgift är enligt Wolff att utveckla sig till allt större fullkomlighet; fullkomlighet i moralisk mening är för Wolff handlingens överensstämmelse med den handlandes natur, och med de av handlingen framkallade följderna. På grund av det solidariska sambandet mellan alla människor måste den enskilda människan för att möjliggöra sin egen utveckling befordra de övrigas utveckling; Wolffs lära om det sedligt goda innehåller därför en ansats till uppställande av en pliktlära.
Även staten förklaras av Wolff ur människans strävande efter fullkomlighet; den har enligt honom uppkommit genom ett samhällsfördrag, samt avser ömsesidigt skydd och gagn under ovan nämnda strävande.
Wolff lyckades snart för sitt filosofiska system vinna många anhängare (wolfianerna), och hans skola behärskade flertalet av de tyska universiteten ända in mot 1700-talets slut. Bland hans lärjungar bör särskilt nämnas Alexander Gottlieb Baumgarten, Immanuel Kant, Eric Alstrin, samt rättsfilosofer som Emerich de Vattel. Å andra sidan saknades inte motståndare, särskilt inom teologernas led, såsom J. F. Buddeus, Rüdiger, Crusius och Darjes.
Wolff har fått berget Mons Wolff på Månen uppkallat efter sig.
Bibliografi i urval
- Vernünftige Gedanken von Gott, der Welt under der Seele der Menschen (1720)
- Vernünftige Gedanken von dem gesellschaftlichen leben der Menschen (1721)
- Vernünftige Gedanken von den Wirkungen der Natur (1723)
- Vernünftige Gedanken von den Absichten der natürlichen Dinge (1724)
- Vernünftige Gedanken von den Teilen der Menschen, Tiere und Pflanzen (1725)
- Philosophia Prima sive Ontologia (1729)
- Jus naturae methodo scientifica pertractatum (I-VIII, 1740-48)
- Philosophia moralis (I-IY, 1750-53)
- Elementa matheseos universae (1713-15; 3:dje uppl. i 5 bd 1750)
- Auszug aus den anfängsgründen aller mathematischen wissenschaften(1713; många upplagor ända till 1818).
- Geometrie i sammandrag (1793; 4:de uppl. 1832), på svenska av C. Stridsberg
Källor
- merparten bygger på en modernisering av samma artikeluppslag i Nordisk familjebok, Uggleupplagan
- Filosofilexikonet, red. P.Lübcke, Forum Stockholm 1988
- Konrad Marc-Wogau, Filosofisk uppslagsbok, Bokförlaget Liber Stockholm 1963
Litteratur
- Frängsmyr, Tore, Wolffianismens genombrott i Uppsala (1972)
