Från Rilpedia

Walter Edwin Lees född 15 juli 1887 i Janesville, Wisconsin död 16 maj 1957 på Travis Air Force Base Hospital, var en amerikansk flygpionjär. Han var bror till Richard Lees

Lees växte upp i Janesville tillsammans med sina syskon Walter och Jessie. Efter att han avslutat sina studier vid University of Wisconsin sökte han ett arbete där han fick arbeta med bilar. 1911 väcktes hans intresse för flygning när han såg Curtiss fabrikspilot Beckwith Havens genomföra en flyguppvisning över Ashland. När han fick höra att han kunde arbeta som mekaniker och samtidigt få gratis flyglektioner for han till St. Augustine i Florida. Efter flera veckors hårt arbete fick han följa med piloten Otto Brodie på en tre minuter lång flygtur med ett Farmanflygplan. Besvikelsen över den utlovade flygutbildningen fick honom att söka sig till Benoist Co. i St. Louis 1912 som flygmekaniker. Där fick han i alla fall ersättning för sitt arbete.

Nu besökte han alla flyguppvisninger i trakten, där företagets piloter Tony Jannus, William Bleakley och Ray Benedict deltog. När tiden megav passade Jannus på att ge honom lite grundläggande flygutbildning mellan flyguppvisningarna. Han soloflög första gången 14 november 1912 med ett Benoist hydroflygplan på Creve Coeur Lake. Flygningen var inte planerad. Han ombads att taxa flygplanet till en förtöjningsplats, och när han startat motorn råkade han ge för mycket gas, varpå flygbåten lättade till 50 fot över vattenytan.

Under vintern följde han med som mekaniker när piloten Ray Benedict for till St. Augustine för att genomföra flyguppvisningar. Under våren återvänder han till Benoist Co, trots att han får flyga lite med företaget piloter och flygplan lämnar han under hösten 1913 sin anställning. Efter att han sparat lite pengar tar han sig till Curtiss flygskola i San Diego där läraren Raymond V. Morris leder honom fram till proven 1 februari 1915 som ger honom ett Curtissdiplom.

Efter utbildningen anställdes han som trafikflygare åt Stewart McDonald i Chicago, som bedrev passagerarflygningar mellan de stora sjöarna med en Curtissflygbåt. 2 augusti deltar han i det lokala flygtävlingen Air Meet i Grant Park. Samtidigt genomför han sin första mörkerflygning med två strålkastare fastsatta på flygbåten landar han i Chicago. I september samma år anställs han av Curtiss Co som flyginstruktör på Curtiss Model F i Buffalo, där passade han samtidigt på att själv flyga upp för ett riktigt flygcertifikat med Dr. Albert Zahn och Charles Manly som examensförättare tilldelas han amerikanskt certifikat nr 44.

När Curtiss öppnar sin nya flygskola i Newport News i december 1915 överförs han dit som instruktör på flygbåtar. Senare kom han även att fungera som lärare på landflygplan. Skolan som blev känd under namnet Atlantic Coast Aeronautical Station leddes ac kaptenen och flygpionjären Thomas S. Baldwin. Vid skolan utbildades ett stort antal kanadensare på efter flygutbildningen överfördes till RAF för att delta i första världskriget, samt piloter till U.S. National Guard och Army Reserves. Året efter arbetar han uteslutande som lärare vid skolan. Bland hans elever märks dansaren Vernon Castle och majoren Wm. Mitchell, som avlägger prov för civila flygcertifikat.

När USA kom med i första världskriget 1917 hörsammade han arméns önskemål om flyglärare, men hans tjänst som lärare blev kortvarig. På grund av sina goda flygkunskaper överfördes han som testpilot vid McCook Field Dayton Ohio. När freden kom lämnar han Army Air Service som löjtnant med en placering i Army Air Service Reserves och återvänder till Curtiss som test- och uppvisningspilot. Han fick även hjälpa till med konstruktionsarbetet på några civila flygplan som Curtiss lanserade i början av 1920-talet.

Dessutom utarbetade han tillsammans med piloterna J. D. Hill och Victor Vernon en Curtissagentur i Portland Oregon. För att göra reklam för sin verksahet flög han runt över alla större städer i Oregon, Washington och Idaho med ett landflygplan, samt med en flygbåt till alla större orter längs med Columbia River.

Han slutade vid Curtiss i februari 1920 för ett jobb som chef vid LaGrande Aircraft Co. i Oregon. För företagets räkning genomförde han ett antal flyguppvisningar och distansflygningar. Ett år senare slutar han vid företaget för att arbeta vid Wilbur Wright Field i Dayton Ohio. 1922 förflyttas han till Dayton-Wright Aeroplane Co. där han ansvarar för flyginstruktörerna. I sitt arbete kommer han i kontakt med Johnson Aeroplane Supply and Flying Service (JASFS) i Dayton, där han anställs som flyginstruktör. JASFS var ett mindre företag som drev en flygskola, köpte och sålde flygplan, samt konstruerade och byggde några prototypflygplan. Vid företaget rådde tävlingsmentalitet, och företagets piloter deltog i flera flygtävlingar och genomförde ett flertal pionjärflygningar. Under sin tid vid JASFS kom även Lees att delta i flera olika Air Races. 1923 vann han tävlingen Flying Club Trophy i St. Louis. 1224 vinner han flygtävlingen National Cash Register Trophy i Dayton. 13 maj 1924 blir han den nionde medlemmen i Caterpillarklubben, då han tvingas hoppa från ett L.V.G. flygplan över Johnson Field i Dayton. På grund av att uthoppet skedde från låg höjd, blev slaget mot marken kraftigt och han skadade sig i benet. Värken i benet kom att följa honom livet ut. Han fortsatte vid JASFS året ut då han blev erbjuden jobb vid Packard Motor Car Co. i Detroit. Här blev han chef över testpiloterna och utförde själv tester med en dieselmotor som utvecklades vid företaget. För att leda projektet till en framgång genomförde han ett antal långa distansflygningar där flygplanen drevs av dieselmotorer. 1929, 1930 och 1931 ställer han upp i flygtävlingen Ford Reliability Tours med en Packard Diesel motor som kraftkälla i flygplanen.

Tillsammans med Fred A. Brossy genomför han 30 maj 1931 världens längsta flygning utan bränslepåfyllning i en dieseldriven Bellanca J2 över Jacksonville Beach Florida. Flygtiden slutade på 84 timmar 33 minuter. Efter att Packard avslutade arbetet med dieselmotorn anställdes han 1935 vid Bendix Aviation Corp som marknadsförare av företagets flygavdelning.

I december 1940 kallas han in som commander i US Navy för att tjänstgöra vid Naval Air Service. Han pensioneras från US Navy 1946. Han hade då varit aktiv pilot i över 35 år, flugit över 60 olika flygplanstyper samt bokfört över 12 000 flygtimmar. Som militär pilot arbetade han fem år US Air Force Reserve, 20 år i United States Navy Reserve, samt sex år vid US Navy.