Från Rilpedia

Lev Semenovich Vygotskij (ry. Лев Семёнович Выготский), född 17 november 1896 i Orsha i dåtidens Tsarryssland (dagens Vitryssland), död i tuberkulos 11 juni 1934 i Moskva i Sovjetunionen (dagens Ryssland), judisk pedagog och filosof.

Vygotskij var en pedagogisk teoretiker vars verk blev kända i västvärlden under 1960-talet. Han lanserade idén om att barns utveckling sker i samspel med deras omgivning i högre grad än att det är en oberoende individuell process. Särskilt intresserade han sig för skillnaden mellan vad barn kan lära sig på egen hand och vad som kräver en vuxens hjälp. Beroende på vilken assistans de får kan barn antingen befinna sig i sin faktiska utvecklingsnivå, eller i sin potentiella nivå, där den förra avser situationen när barn lär sig av egen kraft och den senare när de blir stimulerade av föräldrar eller lärare.

Vygotskijs infallsvinkel brukar kallas sociokulturell, då han ser omgivningen som avgörande för individens utveckling och prestation. Med utveckling avser han tankeförmåga, språk, och mental och personlig utveckling. Utveckling sker enligt Vygotskij genom relationer, i synnerhet till föräldrarna, och strävar till den kulturella förståelsen (begreppsvärlden). Den kulturella förståelsen och den kognitiva utvecklingen kallar Vygotskij internalisation. För att ett barn ska internalisera begrepp och kunskaper krävs att det undervisas och har goda relationer med äldre (föräldrar, lärare, förebilder etc). Enligt Vygotskij påverkar alltså de sociala faktorerna intelligensen, som inte enbart beror av biologiska förutsättningar.

Länge var Vygotskij bortglömd, och Jean Piaget var den mest tongivande teoretikern om barns utveckling. Men under 1980-talet blev Vygotskij dock återupptäckt i samband med glasnost, och är idag mycket inflytelserik i forskningen om maturation och om barns språkliga utveckling.