Från Rilpedia

Vladimir M Smirnov (även känd som Vladimir Michajlovitj Smirnoff; 1876 - 1952) var en rysk kommunist och sovjetisk politiker. Som representant för fraktionen de vänstersocialistiska revolutionärerna förespråkade han en militant och ideologiskt renlärig linje.

Han var gift med August Strindbergs dotter Karin Strindberg. De gifte sig i Strindbergs lokal i Blå tornet i Stockholm 1910.

Politisk ställning

Smirnov, som stod Nikolaj Bucharin nära, var politisk kommissarie i Röda armén och representerade militäroppositionen. Han var redaktionsmedlem i Kommunist, som var organ för partiets Petrograd-kommitté. Flera år före den kommunistiska statskuppen yrkade han på militantare partitaktik, vilket irriterade Lenin i hög grad. Smirnov blev finanschef för det styrande organet i Moskvadisktriktet, Sovnarkom, som utövade vidsträckta maktbefogenheter och hade höga ambitioner för lokalt styre. Det avskaffades dock redan i juni 1918 och hans försök att grunda liknande organ blev kortlivade.^[1]

Smirnov tjänstgjorde i den ledande byrån för Högsta ekonomiska rådet, som grundats i december 1917. Hans vänsterfraktion dominerade till en början rådet och Lenin fick lov att beakta deras positioner.^[2]

Tal vid 8. partikongressen 1919

Vid det Ryska kommunistpartiets åttonde partikongress deltog Smirnov såsom delegat för den femte armén. Den 20 mars 1919 höll han ett tal inför kongressen om användandet av tidigare tsarofficerare (som i partiet gick under beteckningen "specialister") och politiska kommissarier i Röda armén. Som svar på anklagelser från Grigori Sokolnikov att han skulle motsätta sig användandet av officerarna, som vid det här laget hade blivit en grundläggande programpunkt i bolsjevikisk militärstrategi, förnekade han att han skulle föredra bruket av partisangrupper i det ryska inbördeskriget. Däremot varnade han för de bristfälliga politiska mekanismer som de sovjetiska myndigheterna hade till sitt förfogande för att kontrollera dessa officerare. Han talade för upphävande av Dekretet om revolutionära militärråd och sade till kongressen:

...De politiska kommissariernas roll är begränsad till övervakningsfunktioner... Nu när vi har politiska kommissarier med tillräcklig stridserfarenhet och förmåga att inte ingripa när det inte är nödvändigt, måste vi ge dem utökade rättigheter, en större del i ledningen av arméerna.

Smirnov betraktade kommissarierna som en väsentlig tygel på potentiell illojalitet bland de gamla officerarna. Denna böjelse för politisering av Röda armén delades av det Vänstersocialistiska Revolutionära Partiet i opposition, men avvisades i huvudsak av folkkommissarien för armén och flottan, Lev Trotskij, som kring 1919 utövade full kontroll över militären.

Referenser

1. ↑ Timothy J. Colton: Moscow: Governing the Socialist Metropolis s. 68, 102f.
2. ↑ The decline of the Russian Revolution and the cult of the Party Revolutionary Perspectives 2003-03-01, som citerar R.V. Daniels: The Conscience of the Revolution. Simon and Schuster 1960, s. 84.