Från Rilpedia

Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk.

Hävd (fsv. hæfþ]), av hava, innehava, besitta), jur., ett rättsinstitut, som avser att, då en person i god tro förvärvat en sak, till vilken överlåtaren inte ägt förfoganderätt, bereda rättsskydd åt förvärvet, sedan förvärvaren eller denne och hans fångesmän tillhopa under viss längre tid haft saken i sin besittning.

Bestämmelser enligt äldre jordabalk

Ett sådant rättsinstitut är för den allmänna samfärdselns trygghet oumbärligt, där inte rättsskydd utan vidare ges besittaren på grund av förvärv i god tro. I svensk rätt har hävd kommit till användning endast avseende fast egendom.

I äldre svensk rätt vanns frihet från klander genom besittning under tre år efter vunnen laga fasta. Under förarbetena till 1734 års lag hade man för avsikt att göra uppbudstiden till allmän hävdetid och sålunda utesluta all på tidigare äganderätt grundad talan mot den, som vunnit laga fasta, men denna avsikt blev inte fullföljd. Då inte heller den äldre treåriga hävdetiden upptogs i lagen, blev resultatet, att klander av fång till fast egendom stod rätta ägaren öppet under obegränsad tid.

Behovet av ett hävdeinstitut gjorde sig emellertid efter hand åter gällande. Genom den kungliga förklaringen den 14 maj 1805 infördes därför nya fatalietider för klander. Dessa tider var dock inte satta i visst förhållande till laga fasta eller lagfart. Bland de i 1805 års förklaring bestämda fatalietider må särskilt anmärkas den för rätte ägarens arvingar stadgade frist av tjugu år, räknade från arvlåtarens död; efter utgången av denna frist var all talan från arvingarnas sida utesluten mot besittare, som i god tro åtkommit en fastighet. Den gällande svenska rätten innefattas i förordningen om tjuguårig hävd 22 april 1881. Härigenom gjordes hävdetidens utgångspunkt åter beroende av lagfarten, såsom förhållandet varit på landslagens tid.

I 1:a § av 1881 års förordning anges de allmänna villkoren för den tjuguåriga hävden sålunda: "Har någon i god tro åtkommit fast egendom och den efter vunnen lagfart såsom egare besuttit utan afbrott under tjugu år, då må ej klander, som därefter på grund af äldre rätt instämmas, emot häfden gälla".

Till den i äldre lagstiftning förekommande grundsatsen, att hävd inte gäller mot kronan, finns i 1881 års förordning ingen motsvarighet. Hävdebesittaren äger tillgodoräkna sig sina fångesmäns besittningstid på sätt i 2:a § av nämnda förordning stadgas. Samtidigt med 1881 års förordning om tjuguårig hävd infördes i förordningen om lagfart 16 juni 1875 vissa av det nya hävdeinstitutet beroende ändringar, som möjliggjorde lagfarts erhållande, ändock att fångesmans åtkomst inte kunde styrkas.

I Lagberedningens 31 dec. 1907 avgivna förslag till jordabalk, andra avdelningen, har upptagits ett hävdeinstitut, innefattande vissa skillnader från den nu gällande rättens. Så har beredningen ansett den nu stadgade tiden av tjugu år kunna utan fara nedsättas till hälften.

Urminnes hävd

Med det hävdeinstitut, som ovan omtalats, eller viss tids hävd, brukar sammanställas urminnes hävd. Dessa båda rättsinstitut är emellertid varandra mycket olika. Medan viss tids hävd kan betraktas såsom ett laga fång, är urminnes hävd ett slags bevis (en presumtion) för, att det rättstillstånd, som sedan gammalt ägt bestånd, också till sitt ursprung är lagligt. I 15:e kap. l:a § jordabalken anges urminnes hävd till sitt begrepp sålunda: "Det är urminnes häfd: där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat hafver, att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först därtill komne äro".

Urminnes hävd kommer, vad äganderätt angår, till användning dels i gränstvister, dels i fråga om sådana ägor, som omförmälas i 15:e kap. 3:e § jordabalken, utjord eller urfjäll, kvarn och kvarnställe, eller annat vattenverk, eller öar och holmar. Även servitut kunna värjas med åberopande av urminnes hävd. Till styrkande av sådan hävd tjänar jämte gamla brev och skrifter huvudsakligen vittnesbevis av "trovärdiga män, de där om orten väl kunniga äro, och på ed sin vittna kunna, att de hvarken själfva veta, eller af andra hört, någon tid annorlunda varit hafva".

En sålunda styrkt urminnes hävd faller inte för bevisning, att förhållandet i ännu äldre tid varit annorlunda, utan först för bevisning därom, att den nuvarande innehavarens företrädare olovligen tillägnat sig egendomen av någon, från vilken den, som bestrider hävden, härleder sin rätt. I den mån kataster- och fastighetsboksväsendet vinner fulländning, blir urminnes hävd överflödig.

Rättsinstitutet kvarstår fortfarande i de nordiska ländernas rätt, men är eljest nästan överallt avskaffat. Även behovet av viss tids hävd minskas i mån av kataster- och fastighetsboksväsendets utveckling. Så skyddas enligt gällande tysk rätt den, som genom överlåtelse i god tro förvärvat en fastighet från den, vilken i fastighetsboken senast inskrivits såsom ägare, i sitt rättsförvärv utan avseende därpå, att överlåtaren i verkligheten inte varit rätt ägare och därför inte ägt överlåta fastigheten; rättsskyddet inträder omedelbart med förvärvet, utan att viss hävdetid behöver förflyta. Detta är en motsvarighet till den - i huvudsak även hos oss gällande - rättsgrundsats, som i fråga om förvärv av lösa saker genom överlåtelse omedelbart skyddar besittaren såsom ägare, så vida han kan åberopa förvärv i god tro.

Se även laga hävd.

Hävd enligt jordabalken från 1970

Enligt den nya jordabalken, http://www.lagen.nu/1970:994 , kan man ej längre få urminnes hävd. Dock gäller enligt övergångsbestämmelserna (SFS 1970:995 6 §) att: "Genom nya balken inskränkes ej den rätt som före balkens ikraftträdande tillkommit någon på grund av urminnes hävd."

Se även skattefjällsmålet.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Häfd, 1904–1926 ^(Not).