Turbo, Hedemora kommun
Från Rilpedia
Turbo (äldre stavning Thurbo) är en mindre ort i Hedemora församling, Hedemora kommun, Dalarnas län (Dalarna). Orten ligger cirka 7 km sydväst om Hedemora och är mest känd för sin numera nedlagda sulfitfabrik.
Innehåll |
Historia
Turbo järnbruk (1618-1889)
Första gången Turbo nämns i skriftliga handlingar är 1408; Thorisboda, vilket antagligen syftar på en fäbod till någon av byarna på Hedemoraslätten. I Turbo finns två forsar och vattenkraften i dessa har sedan åtminstone 1600-talet använts till att driva hyttor, hammare, sågar och kvarnar samt för att alstra elektricitet. 1612 fanns en järnhytta och en kopparhammare i drift. 1629 byggdes en stångjärnshammare som ersättning för kopparhammaren. Huruvida en hytta fanns efter detta år osäkert, det finns åtminstone en utsatt på 1657-62 års karta. 1666 uppges dock hyttan ha varit ödelagd. Turbo kom tillsammans med det närbelägna Vikmanshyttan länge (sedan 1600-talet) att vara i släkterna Angersteins och Ulffs ägo. 1875 beslöt dock den dåvarande ägaren C R Ulff att avyttra bruken till Larsbo-Norns AB. Smidet vid Turbo nedlades 1889, den sista smedjan låg där den nu nedlagda kraftstationen senare uppfördes.
Turbo sulfitfabrik (1889-1970)
Redan året innan järnhanteringen vid Turbo nedlades hade bygget påbörjats med en sulfitfabrik. Samtidigt byggdes även ett sågverk. Under 1889 fullföljdes uppförandet av fabriken, vilken fick en slutgiltig kostnad av dåvarande 315 000 kronor. Fabriken brann ned den 13 februari 1897, återuppfördes, men eldärjades ännu en gång; 1 juli 1904. Vid denna brand förstördes allt utom pappsalen av slaggsten. Man började omgående återuppbygga fabriken, och i början av 1905 kunde den nya anläggninge tas i drift. Verksamheten utökades 1915 med en egen krafstation (vilken dock nedlades 1960) Efter att Larsbo-Norns AB gått i konkurs 1921 övertogs dess tillgångar av det då nybildade Wikmanshytte Bruks AB. Den 18 januari 1941 brann fabriken en tredje gång. Torkmaskinhuset med pappsal och sileri förstördes då, vilket innebar att det enda som återstod efter branden 1904 också brunnit ned.
Fabriken återuppbyggdes, och blev i samband med det både utbyggd och moderniserad. Under 1940-och 50-talen stod Turbo på sin topp med ca 400 invånare. Fabriken fortsattes att byggas ut, och 1962 tillverkades pappersmassakvaliteterna Thurbo Cell och Thurbo Prime bleached samt viskosmassorna Normal, Super I och högsulfatmassa. Genom att man övergick ifrån konstsilkefabrikation, så kallad viskosmassa, i ark till så kallad fluffmassa i rullar (för bland annat blöjtillverkning) byggdes pappershallen ut 1963. 1966 beräknades tillverkningen till 17 000 ton massa. Detta år uppgick Wikmanshytte Bruks AB i Stora Kopparbergs Bergslags AB. Trots stora investeringar meddelade Stora Kopparberg samma år som övertagandet att fabriken skulle läggas ned fram till den 30 juni 1970. En stor anledning som ansågs avgörande var föroreningen av Lustån. Fabriken gick visserligen med vinst, men en reningsanläggning skulle dra en kostnad av cirka en miljon kronor. På grund av fabrikens ringa kapacitet, som 1969 var 16 000 ton, var detta en alltför stor kostnad att bära. Sista året, 1970, tillverkades 18 000 ton fluffmassa vid fabriken som hade 80 anställda. Sågverket, som hade omkring 20-25 anställda, lades samtidigt ned. Under 1972 revs fabriken och rivningsmassorna jämnades ut över det gamla industriområdet.
Järnväg
År 1919 byggs en järnvägsförbindelse mellan Vikmanshyttan och Turbo, främst för godstrafik, men även för oregelbunden persontrafik. 1967 ersätts ångloket med ett diesellok och 1970 läggs banan ner i samband med massafabrikens konkurs.[1]
Turbo idag
Det enda som idag finns kvar av den tidigare industrin är mekaniska verkstaden, el- och snickarverkstaden, nya massamagasinet (används av Stora Enso som förråd för vägsand och salt) och ett garage. Stengrunderna till det äldre massamagasinet (uppfört 1919) och kraftstationen (uppförd 1915 och nedlagd 1960) finns också kvar. Även resterna av den sista smedjan finns kvar.
Vid sjön Botan finns en skorsten från ett av sågverken, men resten av sågen har brunnit ner. Alldeles i närheten av denna ligger Turbo festplats, där det då och då är uppträdanden och dans. Tidigare fanns det även ett folkets hus på platsen.
Referenser
- ↑ Mats Neubauer: En nostalgisk resa på Dalarnas järnvägar, Rottneby Trädgård, 2007. ISBN 9787-91-633-0494-1.
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Turbo
