Tiebreak
Från Rilpedia
Tiebreak infördes successivt från 1970 i tennis-turneringar som en modifiering av regeln för setvinst för att eliminera extremt långa set med avsikt att få bättre kontroll över matchlängden. Tiebreak introducerades av "Mr. Tie-breaker", James Van Alen, som var en amerikansk tennisspelare och grundaren av the International Tennis Hall of Fame.
Innehåll |
Historik
För att vinna ett set i tennis krävdes enligt ITFs regler, som fastställdes 1924, vinst av sex game, samtidigt som spelaren måste ha en ledning om minst 2 game. Kravet medförde att seten i jämna matcher ofta blev extremt långa, varvid matcherna drog ut på tiden. Detta medförde svårigheter att på förhand beräkna hur lång en match kunde bli, en olägenhet som blev alltmer uppenbar, bland annat i samband med att många turneringsmatcher visades på TV. Som exempel på utdragen match kan nämnas förstarondsmötet mellan Pancho Gonzales och Charles Pasarell i 1969 års Wimbledonturnering. Matchen spelades över två dagar i hela 112 game innan Gonzales slutligen stod som segrare vid slutställningen 22-24, 1-6, 16-14, 6-3, 11-9. Så långa matcher förryckte också arrangörernas spelscheman.
James Van Alen föreslog ett system för att förhindra att seten blev längre än 13 game. Vid ställningen 6-6 i game skulle ett extra game (senare kallat tiebreak) spelas om bäst av 9 bollar med "sudden death" vid ställningen 4-4 i antal vunna bollar. Varje spelare servade 2 servar i rad, utom de sista 3 som slogs av den ena av spelarna. Den spelare som först vunnit 5 bollar vann gamet och därmed setet. Han prövade sitt nya tiebreak-system första gången 1966 i möten mellan professionella spelare i Newport, Rhode Island, på platsen för Hall of Fame. Redan samma år avgjordes turneringen i Newport med ett tiebreak som spelades mellan Ken Rosewall och Malcolm Anderson. År 1970 introducerades tiebreak i turneringar över hela USA.
Dagens tiebreak
Det stod tidigt klart att idén med sudden death vid ställningen 4-4 var mindre lyckad, eftersom det innebar att båda spelarna samtidigt hade set/matchboll. Rod Laver föreslog istället att tiebreaket skulle spelas i bäst av 12 bollar och med krav på minst 2 bollars övervikt för att vinna tiebreaket. Förslaget vann snabbt gehör och användes i bland annat Wimbledonmästerskapen från 1971. Från början skulle tiebreak spelas vid gameställningen 8-8, senare ändrat till 6-6. Länge spelades inte tiebreak i det avgörande setet.
Tiebreak inleds med att servaren på tur servar en serve, varefter serven går över till motståndaren som servar 2 servar. Därefter servar varje spelare 2 servar alternerande till dess att någon vunnit gamet. Kravet på 2 bollars övervikt för gamevinst medför att även tiebreak kan bli utdragna. Som exempel på ett sådant kan nämnas Wimbledonfinalen 1980 som spelades mellan svensken Björn Borg och amerikanen John McEnroe. Vid ställningen 6-6 i det fjärde setet spelades ett 34 bollar långt tiebreak. Spelarna hade alternerande matchbollar (Borg) och setbollar (McEnroe), innan McEnroe slutligen vann gamet med 18-16.
Se även
Referenser
Källor
- John-Anders "Jonte" Sjögren och Jan Kotschack, 1992. En bok om tennis. ICA Bokförlag.
- Martin Hedges, 1978. The Concise Dictionary of Tennis. Mayflower Books Inc.
