Från Rilpedia

Taras Hryhorovytj Sjevtjenko (ukrainska: Тарас Григорович Шевченко), född 9 mars 1814 (25 februari g.s.) i guvernementet Kiev, död 10 mars 1861 (26 februari g.s.) i Sankt Petersburg, Ukrainas nationalskald.

Sjevtjenko var son till en livegen bonde och uppväxte i nöd, men hans konstnärliga anlag gjorde honom bemärkt av godsägaren Engelhart, som tog honom med på sina resor. I Petersburg blev han, genom skalden Vasilij Zjukovskijs bemedling, friköpt från livegenskapen och studerade vid konstakademien under Karl Brjulov. För deltagande i det slavofila, nationella folkbildningsförbundet "Kyrill och Metod" i Kiev häktades Sjevtjenko 1847 och dömdes till soldattjänst i Orenburg, sedan i Novopetrovska fästningen bortom Kaspiska havet, och först 1857 slapp han den förfärliga förvisningen, men hans hälsa var då redan bruten. Han blev begraven i staden Kaniv vid Dnjepr.

Hans diktning avspeglar hans eget och hans lands olyckliga historia och präglas av human idealitet. På ett folkligt sätt besjöng han Ukrainas idylliska natur, det forna fria kosacklivet och det sociala eländet i nutiden. Hans största episka verk Hajdamaki (1841) behandlar det kosackiska bondeupproret 1768 i högra Dnjeprlandet.

Han är särskilt känd för de poetiska berättelser, vari olyckliga kvinnoöden besjungs, t. ex. Katerina och Najmytjka (Tjänsteflickan), och folkliga sagostoff konstnärligt omarbetats, t. ex. Rusalka (Älvan) och Poppeln (med "Lenore"-motivet i annan form).

• Wikimedia Commons har media som rör Taras Sjevtjenko
  Bilder & media

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sjevtjenko, 1904–1926 ^(Not).