Stordator

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Stordator, en stordator har högre kapacitet än en persondator och hanteras vanligen via ett antal datorterminaler. Det svenska namnet är lite missvisande och kommer av att historiskt var en "stordator" faktiskt mycket större än en minidator. Det engelska namnet mainframe berättar i stället mer vad det handlar om: helt enkelt en mångsidig dator till vilken man kan koppla praktiskt taget all typ av utrustning och som kan utföra alla typer av uppgifter.

Förr var terminalerna särskilt för det ändamålet framtagna "dumma terminaler", dvs utan egen logik. De visade bara upp den bild som stordatorn sänt till dem. Gradvis vid persondatorernas utbredning uppkom behov av att visa snyggare grafik, bilder m.m. I stället för att då förbättra den gamla typen av terminaler, började man använda PC:er som "intelligenta terminaler" via emulatorer.

Innehåll

Vad är anledningen till att stordatorer fortfarande förekommer?

Baksidan av en IBM System z9 Typ 2094. System z9-serien introducerades år 2005.

Trots att det idag finns mycket snabba servrar och att man kan koppla ihop ett mycket stort antal servrar i kluster och då få mycket stor processkapacitet, återstår några skäl till att stordatorn överlevt. (Se även nedan vid superdator.)

En stordatorlösning är framför allt mycket stabil. Eftersom andra tillverkare utom IBM i praktiken försvunnit, är miljön mycket homogen. Delarna passar bra ihop, eftersom de utvecklats för varandra. Med tiden har många av felen hittats och rättats och nya fel upptäcks i princip bara i applikationer som fortfarande vidareutvecklas. I vissa verksamheter är stopp inte acceptabla, till exempel processindustri, flygtrafikledning och militära sammanhang.

Det är mycket svårt att utifrån hacka sig in i en stordator. Minnesskydd gör att varje användare enbart kommer åt sin egen area i minnet och behörighetsskydd gör att man enbart kommer åt de datafiler som man uttryckligen givits behörighet för. Detta innebär inte att det är omöjligt att begå databrott i stordatormiljö, men man måste då ha mycket hög behörighet i systemet, i klass av systemprogrammerare, operatör och driftsansvarig. Utifrån kommande attacker göre sig icke besvär. Detta gör att t.ex. banker och försäkringsbolag ogärna går från stordator. (De i pressen omskrivna attackerna mot banker handlar i huvudsak om att man på internet har skapat egna webbsidor som på olika sätt snyltar på bankernas internetbank, vilken som sådan befinner sig utanför bankens eget datasystem – på det fria internet, som avsiktligt ska vara svårkontrollerat pga sitt ursprung i ARPANET.)

Traditionellt finns stordatorer på de större företagen och i offentlig sektor. Dessa har under åren tagit fram ett mycket stort antal system som de använder för verksamheten. Att byta ut samtliga samtidigt låter sig inte göra. I stället brukar man förse de gamla systemen med ett grafiskt gränssnitt genom att stordatorns existerande programvara tar fram begärt data snabbt och pålitligt (systemen kan ju i vissa fall vara över tjugo år gamla och nästintill problemfria). Någon form av middleware i stordatorn formatterar om data till en snygg grafisk layout och skickar det till den intelligenta terminalen eller via internet till den frågande användarens PC för presentation. All behörighetskontroll sker i stordatorn; man kollar om den som ställer frågor har rätt att ställa dem, om den har rätt att ändra eller ta bort data. Dessa funktioner kan inte delegeras ut till servrar utanför stordatorn. (I vissa fall har man valt att göra layouten i server eller i den mottagande PCn, och då måste den datorn ha särskild programvara installerad. Detta är dock inte en säkerhetsrisk; endast presentation av data har delegerats ut.)

IBM:s stordatorer är byggda för att kunna köra virtuella maskiner. Detta är en fördel då webbhotell erbjuder sådana för många kunder. Virtuella maskiner finns för vanliga ”mindre” datorer, men ett system urpsrungligen planerat för sådana har fördelar, också utom den större stabiliteten.

Operativsystem

IBMs stordatorsystem heter System z och kör vanligtvis z/OS eller z/Linux.

Bulls operativsystem heter GCOS, äldre versoner av GCOS krävde ett underoperativ TOMAS. GCOS8 har ett värd-operativ samt ett antal gäst-operativsystem som konfigureras separat.

Tillverkare

  • Univac var från början en marknadsledare på stordatorsidan.
  • Control Data Corporation, CDC, var på 70-talet fortfarande en seriös konkurrent.
  • Burroughs var en annan amerikansk stordatortillverkare.
  • Sperry-Remington-Rand (olika kombinationer av namnet har förekommit) var en amerikansk tillverkare, som senare gick ihop med Univac. Bolaget hette sedan Sperry-Univac.
  • Amdahl gjorde IBM-kompatibla stordatorer med parallella processorer, uppköpt av Fujitsu 1997.
  • Siemens gjorde IBM-kompatibla stordatorer. Den verksamheten flyttades över till Fujitsu, när detta bolag skapades av Fuji och Siemens tillsammans.
  • Unisys blev en efterföljare till Sperry-Univac efter en rad sammanslagningar och som fortfarande tillverkar datorer.
  • Hitachi Data Systems, gjorde IBM-kompatibla stordatorer.
  • IBM kvarstår idag (nästan) ensam.
  • Bull, som senare blev Honeywell Bull, för en tynande tillvaro, men finns dock kvar.

Se även

Personliga verktyg