Relining
Från Rilpedia
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
Relining eller rörinfodring är ett samlingsnamn på ett flertal metoder för att invändigt renovera rörledningar. Relining innebär att rören rensas och infodras istället för att bytas ut. Den används både för rör inom byggnader och för rör i mark. Beskrivningen nedan avser främst rör i byggnader.
Innehåll |
Bakgrund
Traditionellt har rörledningssystem renoverats genom att VA-stammarna helt enkelt byts ut mot nya rör. Ett traditionellt stambyte är ett omfattande ingrepp, där väggar och golv måste bilas upp för att vatten- och avloppsledningarna ska kunna friläggas. Under 1990-talet började man söka efter ett alternativ till de radikala stambytena, och idag finns flera olika metoder där rörens insida kläs med olika material. Fördelarna med relining jämfört med ett traditionellt stambyte är bortsett från de lägre kostnaderna bland annat mindre materialåtgång och minskade transporter.
Nackdelen med relining är att lösningen i de flesta fall är tillfällig, något som framförallt gäller den s.k. lösplastmetoden (se nedan). En relining förlänger rörens livslängd och skjuter upp ett riktigt stambyte, som ändå måste ske förr eller senare. Däremot har metoderna och materialen utvecklats kraftigt sedan 1990-talet, vilket har gjort att relining framstår som ett allt mer attraktivt alternativ till radikala stambyten.
Metoder
Lösplastmetoden
Lösplastmetoden används för renovering av avlopps- och vattenrör i byggnader, och utförs genom att belägga de befintliga rören invändigt med material, t ex epoxy som har hög en vidhäftningsförmåga eller polyester. Lösplastmetoden är en relativt beprövad metod som har använts i många år inom t.ex. olje- och kärnkraftsindustrin. En fördel vid lösplastmetoden jämfört med en strumpa (se nedan) är att beläggningen av rörets insida med lösplast går betydligt snabbare, vilket bland annat ger mindre störningar för hyresgästen. Lösplastmetoden lämpar sig också bättre än en strumpa vid mindre ledningar med många böjar, t.ex. grodor med golvbrunnar och handfat, samt toalettanslutningar i dimensioner upp till 100 mm. En nackdel är att eventuella håligheter och sprickor som upptäcks efter processen måste tätas, oftast med en strumpa.
Strumptekniken
Strumptekniken är en relativt ny reliningmetod inne i fastigheter, som innebär att man skjuter in en "strumpa" indränkt i epoxy eller annat plastmaterial i rörsystemet och sedan låter den sitta i röret under tryck. När epoxyn härdar stelnar strumpan, en process som tar från några timmar till flera dygn beroende på material och teknik. Påstick i rörsystemet slipas sedan ut med en tryckluftsdriven fräs. Strumpmetoden lämpar sig vid samlingsledningar, huvudledningar som oftast ligger ingjutna i källargolv som betjänar övriga ledningar i fastigheten och servisledningar som ligger utanför huskroppen och ansluter till kommunens ledningsnät, samt dagvattenledningar från yttertak till källare. Strumpmetoden har utvecklats snabbt under 2000-talet och kan idag erbjuda en lösning som kemtekniskt har en hållbarhet som är jämförbar med ett nytt plaströr. Metoden kan användas även under fuktiga förhållanden, vilket lösplastmetoden inte kan. Strumpmetoden med epoxyimpregnerad polyesterfilt fungerar bra i de flesta fall i rör dimensioner från 50-225 mm dock kan det i vissa fall uppstå problem med att fräsa upp ändar på strumpan, då det är många krökar i ledningen.
Källor
- www.rorinvest.se, läst 2009-02-26
