Från Rilpedia

Hillebard, spjutyxa, är ett medeltida hugg- och stötvapen, bestående av ett 1,5-2,5 meter långt skaft på vilket det var fäst en järn- eller stålklinga kallad bila, upptill försedd med en spjutspets och baktill med en hake. Det är egentligen svårt att dra en klar gräns mellan den tidigt utformade hillebarden och den med stötklingor försedda stridsyxan, men hillebarden hade alltid längre skaft.

Man anser att hillebarden under 1200-talet utvecklats ur skäggyxan. Yxbladet gjordes bredare nedåt och dess övre del utbildades till en stötklinga. De äldsta hillebarderna var huvudsakligen huggvapen även om de också kunde användas till att stöta med. Det var ett "fruktansvärt vapen med vilka schweizarna klöv även de bäst utrustade motståndare som med en rakkniv och högg dem i stycken" enligt en samtida krönikör i början av 1300-talet. Senare under detta sekel när rustningarna nära nog helt kom att bestå av järnplåt och huggen inte längre blev så verksamma förbättrades i stället stötförmågan hos vapnet genom utformningen av stötklingan. Man försåg även vapnet baktill med en horisontalt utstående pik som användes av vapnets bärare, hillebardjären, till att hugga med och till att dra ned ryttaren av hästen. Under 1400- och 1500-talen utvecklades hillebarden i en mängd olika varianter påverkade dels av motståndarens skyddsvapen, dels av de olika tidernas stridssätt.

Hillebarden användes i de europeiska härarna i stor utsträckning som skydd mot rytterianfall fram till 1400-talets slut och vid 1500-talets början då äldre typer av spjut och andra stångvapen börjde trängas undan av piken.

Under 1600-talet var hillebarden allmänt ett underofficersvapen och användes i några länder som sådant in på 1700-talet. Ännu i början av 1900-talet bars hillebarder som dekorationsvapen bland annat i Spanien av konungens livvakt.

Källa

J.Alm, Blanka vapen och skyddsvapen (1932)

Se även

• Stridsyxa