Otto von Feilitzen
Från Rilpedia
Otto Theodor Fabian von Feilitzen, född 22 april 1820 i Skeda socken, Östergötland, död 3 september 1889 i Stockholm, arkivarie, pedagog, författare.
Otto von Feilitzen promoverades till filosofie doktor i Uppsala 1845 samt ingick två år senare i Riksarkivet, där han 1874-77 var aktuarie och 1877-85 arkivarie. Åren 1851-74 var han jämte Carl Johan Bohman föreståndare för Stockholms lyceum. Sitt författarskap inledde han vid 20 års ålder med en serie folkskrifter, av vilka den första, Grannarne i skärgården (1840), länge blev hans signatur. Av dessa småskrifter, med vilka han åsyftade de lägre folkklassernas förädling och upplysning, kan för övrigt nämnas: Sågsbo-Barnens vandringsår (1842), Hultet förr och nu, eller midsommaraftonen (1843), Hult-Eriks och Elins historia (1843), Farfars historiska berättelser (1848) och Tomtebolycka, saga ur lifvet (1852).
På det pedagogiska och sociala området offentliggjorde han: Flärden och nöden (1868), Pietism, rationalism, statskyrka och reform (1869), Lärdomsskola och medborgerlig bildning (1871), jämte en stor mängd uppsatser i tidningar och tidskrifter, med vilka han ville framhålla hur elementarbildningen bör vila på klassisk grund, med sant fosterländsk riktning, samt i samtidens sociala frågor alltjämt yrkade den satsen, att de lägre klasserna rätt hjälpas, när de läras att hjälpa sig själva. På uppdrag i Riksarkivet besörjde han utgivningen av Kyrkoordningar och förslag därtill före 1686 (1872-88), och översatte även Hans Lassen Martensens och Jean Frédéric Lobsteins arbeten. Hans sociala och filantropiska engagemang tog sig bland annat även uttryck i att han 1869 var drivande vid bildandet av Föreningen för sinnesslöa barns vård, vars sekreterare han förblev fram till sin död. Gift 1853 med Maria Eleonora Karolina Lovisa Leyonmarck.
Källa
-
Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.