Spansk-amerikanska kriget
Från Rilpedia
Spansk-amerikanska kriget är benämningen på de strider om herraväldet över Kuba, spanska Antillerna (särskilt Puerto Rico) och Filippinerna som 1898 fördes mellan USA och Spanien. I kriget övertog USA de flesta av Spaniens kvarvarande kolonier, såsom Kuba, Guam, Filippinerna och Puerto Rico.
Fastän krigets orsaker låg djupare (se USA:s historia) gav dock amerikanska pansarskeppet "Maines" förolyckande i Havannas hamn den 15 februari 1898 genom en explosion, av amerikanerna tillskriven en spansk mina, den omedelbara anledningen till kriget, som av USA:s president officiellt förklarades den 25 april 1898. De första krigshändelserna försiggick på den västindiska krigsskådeplatsen. USA:s sjöstridskrafter var vid krigets utbrott redan mobiliserade. En eskader (eller flotta), "North Atlantic squadron", bestående av 2 slagskepp, 4 pansarkryssare, 3 större monitorer samt ett stort antal kanonbåtar och andra mindre fartyg, under befäl av amiral William T. Sampson, vars flaggskepp var pansarkryssaren "New York", låg i örlogshamnen Key West utanför Floridas kust. En annan eskader, "Flying squadron", som bestod av 3 slagskepp och 2 pansarkryssare, låg vid Hampton Roads i Virginia med uppgift att trygga östkusten. Dess chef var commodore Winfield Scott Schley. Vidare fanns två mindre eskadrar i de amerikanska farvattnen, varav en på västkusten, och en större eskader i Kina (se nedan).
Av de spanska sjöstridskrafterna befann sig vid krigsutbrottet ett 60-tal örlogsfartyg - nästan uteslutande kanonbåtar, kanonslupar o.s.v. utan egentligt stridsvärde och inte heller sammanförda till eskadrar - i Västindien. Först den 19 maj ankom amiral Pascual Cervera y Topetes eskader, bestående av 4 pansarkryssare och några jagare, från Kap Verde-öarna. Den lyckades obemärkt av Sampson, som med sin eskader gått ut för att uppfånga Cervera, nämnda dag nå den befästa hamnen Santiago de Cuba på öns sydkust. Sampson, som förgäves sökt spanska eskadern vid San Juan (som han bombarderade) på Puerto Ricos kust, lät från 29 maj blockera Santiagos hamn först med Schleys och efter 1 juni även med sin egen eskader (tillsammans 11 större fartyg). Ett försök att spärra det smala hamninloppet genom sänkning av en handelsångare misslyckades. Inte heller lyckades den amerikanska flottan att trots upprepad beskjutning tysta de till hamnens försvar mot sjösidan anlagda gammalmodiga och svagt bestyckade verken och batterierna Castillo del Morro, la Socapa, Estrella m.fl. Som hjälpbas för flottan besatte Sampson i början av juni den kubanska hamnen Guantánamo, 38 sjömil från Santiago.
Emellertid hade en till amerikanska flottans understöd i Tampa i Florida sammandragen landstigningskår på omkr. 15 000 man under general William Rufus Shafter, eskorterad av 15 örlogsfartyg, utan hinder av något slag nått Kuba och 22-25 juni landstigit vid Daiquiri (22 km öster om Santiago). De spanska trupperna på Kuba, en s.k. ockupationsarmé, nominellt över 160 000 man under befäl av marskalk Ramón Blanco, var spridda över hela ön för att bekämpa insurgenternas av Garcia skickligt ledda gerillakrig. Vid Santiago fanns, under befäl av general Linares, endast omkr. 10 000 man, varav vid pass 3 000 utgjorde besättning i själva staden. Omkr. 3 000 man hade besatt de till stadens försvar åt landsidan anlagda fältbefästningarna (skyttevärn, kanonbatterier och några blockhus); återstoden utgjorde dels besättning i befästningarna vid inloppet till hamnen, dels en rörlig reserv avsedd att trygga kusten mot landstigningsföretag. Av landfrontens besättning var 500 man, under general Vara del Rey, framskjutna som förpost till den lilla staden El Caney, 6,5 km nordöst om Santiago, och 200 man till gården San Juan, 2 km söder om Santiago vid vägen från Daiquiri. Styrkan vid El Caney anfölls den 1 juli av en amerikansk division om 6 500 man med ett batteri, under general Lawton, samt nödgades efter segt försvar, som kostade fienden 450 man, dra sig tillbaka mot Santiago.
Samma dag anföll två amerikanska divisioner, tillsammans 8,500 man med 3 batterier, under general Kents befäl, den till 300 man med 2 kanoner förstärkta förposten vid San Juan under general Rubin, och lyckades, dock med en förlust av 900 man, bemäktiga sig ställningen, varvid dåvarande överstelöjtnant Theodore Roosevelt (sedermera president) med sina "rough riders" särskilt utmärkte sig. Följande dag anföll general Shafter med hela sin häravdelning den spanska huvudställningen öster om Santiago, i vilken general Toral då förde befälet. Striden, som varade hela dagen, blev oavgjord, men den 3 juli antog den spanske överbefälhavaren ett erbjudet vapenstillestånd, helst som fullständig panik utbrutit i staden på grund av den amerikanska flottans bombardemang. Sedan Santiago den 10 och 11 juli ånyo bombarderats - denna gång från landsidan -, kapitulerade Toral, varvid staden överlämnades till Shafter och hären gjordes till krigsfångar. Emellertid hade amiral Cervera för att åtminstone söka rädda en del av flottan från att falla i fiendens våld den 3 juli brutit sig ut från Santiago och styrt västvart utefter kusten. De amerikanska fartygen, som gjorde bättre fart, hann dock snart upp de spanska och sköt dem i brand, så att de måste sättas på land. Efter 4 timmar var hela eskadern förintad. De överlevande av besättningarna, omkr. 1 700 man, varibland Cervera, blev fångna.
På den östasiatiska krigsskådeplatsen började operationerna därmed, att amerikanska eskadern i de kinesiska farvattnen, 4 pansarkryssare, 2 opansrade kryssare och några mindre fartyg, under befäl av commodore Dewey, den 27 april avgick från sin tillfälliga operationsbas nära Hong Kong till Luzon med ändamål att uppsöka och slå den spanska till Filippinernas skydd avsedda eskadern under amiral Montojo, 2 pansrade och 5 opansrade kryssare, alla av äldre typ och svagt bestyckade, samt en del kanonbåtar och andra fartyg. Den låg förankrad i Manilabukten utanför marinarsenalen vid Cavite (9 sjömil från Manila), då den amerikanska eskadern den 1 maj på morgonen inlöpte i bukten. Den strid, som nu utspann sig, avgjordes uteslutande genom artillerield och slöt med spanska eskaderns fullständiga förstöring. Dewey inskränkte sig därefter till att blockera Manila och närliggande kust med Cavite som operationsbas. Den 13 augusti kapitulerade Manila.
Redan dagen förut hade fredspreliminärerna undertecknats i Washington. Definitiv fred slöts i Paris den 10 december 1898. I denna förklarades Kuba fritt, varjämte Puerto Rico och de övriga spanska Antillerna, Guam och Filippinerna avträddes till USA.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
