Spandrill
Från Rilpedia
Spandrill är ytan mellan två valvbågar eller mellan en valvbåge och en rektangulär infattning.
Det finns fyra eller fem accepterade och besläktade innebörder av ordet spandrill inom arkitektur och konsthistoria. Alla relaterar till ytan mellan en svängd figur och en rektangulär avgränsning, som till exempel ytan mellan böjningen på en valvbåge och en rektilinjär ram, eller den väggyta som omges av valvbågar i en arkad och gördelgesims eller ramen ovanför dessa, eller ytan mellan den mittersta medaljongen på en matta och mattans hörn, eller ytan mellan en cirkulär urtavla och hörnen på den infattning där urtavlan sitter. Även ytan under en trappa, som kan användas som förvaringsplats, kallas för spandrill.
Spandriller över entréer inom perpendikulärstilen är i allmänhet rikt dekorerade. Vid Magdalen College i Oxford finns en effektfull perforerad spandrill. Spandriller vid dörrar är ofta utsmyckade i dekorationsstil, men är sällan en del av själva dörröppningens konstruktion, då den ligger ovanför öppningen.
Eftersom valvbågar ofta används i brokonstruktioner, finns spandriller även i dessa. Ytorna mellan de flesta valvbågar, fram till att stål började att användas och återanvändas på 1800- och 1900-talet, byggdes med massiva spandriller, det vill säga att ytorna mellan bågarna var helt fyllda med stenmaterial. Senare blev broar med öppna spandriller mer vanligt, där tunna stänger användes för att sammanfoga broytan med valvbågarna, vilket resulterade i att mindre material behövdes, lägre vikt och lägre kostnader. Längre broar av återvinningsstål och med öppna spandriller blev vanliga på 1920- och 1930-talet.
Spandriller finns även i katedralbyggnader och är typiska i stora arkitekturer från medeltiden och framåt. Där domen behövde vila på en fyrkantig yta, restes den ovanför stödpelarna med tredimensionella spandriller, så kallade pendentiv, som gjorde att vikten lades på pelarna.
