Slaget vid Azincourt

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Samtida framställning av slaget vid Azincourt.

Slaget vid Azincourt utkämpades fredagen 25 oktober 1415 i norra Frankrike som en del av hundraårskriget mellan England och Frankrike. Det var en betydande seger för England och påverkade även den dåtida militärstrategin. Riddarstyrkorna började avverkas och infanteriet fick större betydelse i framtiden.

Sommaren 1415 landsatte den engelske kungen Henrik V trupper i Normandie i Frankrike för att inta hamnstaden Harfleur vid Seines mynning och sedan marschera mot Paris. Efter en lyckosam men lång belägring av Harfleur var hans armé dock så försvagad att han insåg att det var omöjligt att fortsätta mot Paris. Därför beslöt han att marschera till Calais innan han skulle återvända till England. Trots det politiska kaos som rådde i Frankrike samlade ett stort antal adelsmän sina styrkor under ledning av konnetabeln d’Albret för att spärra Henriks marsch mot norr.

Den 25 oktober 1415 blockerade de franska styrkorna, omkring 25 000 tungt beväpnade krigare, vägen til Calais. Linjerna gick genom nyss upplogade fält vid byn Azincourt (Agincourt). De engelska trupperna var trötta och sjuka efter den långa marschen samt underlägsna i antal. Engelsmännens nederlag föreföll given. Henrik hade blott 6 000 man varav 5 000 bågskyttar beväpnade med långbågar. Fransmännen avvaktade till att börja med men när det gått fyra timmar utan att något hände beordrade Henrik sina män att rycka fram till skotthåll för sina bågskyttar. Långa spetsade lansar borrades ner i marken i 45 graders vinkel mot fienden så att en ryttare inte skulle kunna komma förbi då hästen skulle spetsas. Bågskyttarna avlossade den första pilskuren som träffade fransmännen och utlöste en ryttarattack och så var slaget igång.

Det hade just regnat och marken som var plogad var lös och lerig. Fältet var trångt med tjock skog på båda sidor som skyddade Henrys flanker. Detta ledde också till att det stora antalet fransmän trängdes tätt ihop när de anföll. Engelsmännens pilar regnade ned över ryttarna men träffade dem också rakt framifrån. Inom fem minuter var den första vågen av riddarskaran reducerad till en hjälplös blodig massa av män som i den leriga marken försökte ta sig fram i sin tunga rustningar. När pilarna var slut sprang de lätt beväpnade bågskyttarna omkring bland de kravlande fransmännen och högg ihjäl dem samt samlade in pilar. Fransmännen fortsatte med en andra attack som dock slogs tillbaka med stora förluster. Engelsmännen var nu också skyddade av en vall av döda. De franska reserverna sattes in ledda av Hertigen av Brabant, men denne stupade just som han anlände till det redan förlorade slaget.

Fransmännen drog sig tillbaka och deras förluster uppskattades till 8 000 riddare och väpnare, bland dem d’Albret själv, medan endast ett par hundra engelsmän dog. Den engelska hären kunde nu obehindrat fortsätta sin marsch till Calais. England hade fri väg till Calais och England. Segern gav även England ett psykologiskt övertag över Frankrike århundraden framöver.

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort.